Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
810
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 51
slaktad eller lefvande, den andre en påse
äpplen. Sedan Meijerberg öfvertagit
ledningen af Stockholms folkskolor, upphörde
dessa mindre lämpliga former af
löneförbättring, och lönerna höjdes i stället i ett
?lag från 600 kronor till 1,000 kronor.
I nära ett halft sekel har H. nu
innehaft sin lärarebefattning vid Klara
folkskola. Mycket har nan under denna tid
sett och upplefvat på skolans område. Han
har sett lankastersystemet brytas och
lärarinnorna invandra i skolsalarna, där lärarne
förr voro ensamma härskare. Han har varit
vittne till lärometodernas,
undervisningsmaterielens och skollokalernas ständigt
fortgående förbättring samt till den ofantliga
tillväxten i lärjungeantalet och den därmed
följande stora ökningen af lärarekåren. Han
har, kort sagdt, genomlefvat Stockholms
folkskolors hela utvecklingshistoria från
början af 1850 talet, då skolorna lågo helt och
hållet i lägervall, och till seklets slut.
Inspektörer och förste lärare hafva
kommit och gått, kamratkretsen har växlat, men
H. har troget stått kvar på sin post. Ar
efter år har han mottagit den ena
generationen af gossar efter den andra och
bibringat dem hyfsning och vetande. Det har
varit ett tröttande, tålamodspröfvande och
ofta i flere afseenden otacksamt arbete. Och
dock har det icke brutit hans krafter. Ännu
vid 64 års ålder är han frisk och kry som
ett vinterny och har sitt ungdomligt glada
lynne i behåll. Tidigt har han alllid varit
på sin plats vid det dagliga skolarbetet,
och med seg ihärdighet har han hållit i till
det sista. Lätt torde äfven de dagar vara
räknade, som han varit frånvarande från
skolan. För sina kamrater har han också
ständigt stått som ett föredöme i
punktlighet och plikttroget uppfyllande af kallet.
Utom sin läraresyssla har H. äfven skött
en del andra befattningar. Så har han
tjänstgjort under några år såsom kateket och i
nära 30 år såsom kontrollant vid ett af
Stockholms stads sparbanks
afdelningskontor. Sedan 1870 har han förestått Klara
församlings bokförråd. Dessutom har han
tjänstgjort vid Tekniska skolans kansli, och
det är för att helt och hållet öfvertaga
göro-målen därstädes, som han nu lämnar den
lärarebefattning vid Klara folkskola, som
han så länge med heder beklädt.
Då han nu afslutar sin egentliga
lifsverksamhet och träder ut ur kamratkretsen,
följes han af sina kamraters odelade
aktning och varma tillgifvenhet. Med
saknad skola de alltid minnas honom. De
kunna dock icke annat än glädja sig
däröfver, att det blifvit honom förunnadt att
få ägna sina återstående dagar åt ett mera
lugnt och stilla arbete, och med ett
hjärtligt tack för godt samarbete tillönska de
honom frid och lycka öfver hans lefnads
afton. Hjalmar Berg.
Har Ni
funnit Eder hafva nytta och trefnad af
Svensk Läraretidning under det gångna året
- prenumerera då skyndsamt för nästa år
för egen räkning och sök äfven förmå
åtminstone en kamrat att taga tidningen l
Katekesundervisningens
omdaning.
Herr Redaktör!
Fullt befogadt och riktigt betecknades i
n:r 44 af denna tidning professor
Johanssons artikel: »Behöfva vi en ny katekes?»
såsom »märklig». Den är detta i flera
afseenden. Och vi kunna därför ej afhålla
oss ifrån att, sedan ämnet »förts på tal»,
säga några ord såsom uttryck för vår
uppfattning af detsamma, utan att för öfrigt
nu närmare inlåta oss därpå.
Enligt vår mening innehåller uppsatsen
alltigenom goda och högst beaktansvärda
uttalanden. Två synpunkter, skulle man
kunna säga, äro däri förhärskajnde och
utgöra så att säga ledmotivet, nämligen, att
innehållet i en lärobok för folket -
författaren borde särskildt betonat också för
barnen - i vår heliga troslära bör vara
mindre abstrakt dogmatiskt och mera
prak-tiskt-religiöst etiskt än det är i vår
nuvarande katekes, samt att de pedagogiska
synpunkterna och hänsynen böra få göra sig
fullt gällande vid författandet af en lärobok
med ifrågavarande ändamål. Omkring dem
rör sig hela den intressanta och högeligen
belysande uppsatsen, i hvilken man
angenämt öfverraskas ej mindre af den klarhet
och oförskräckthet, med hvilka författaren
häfdar det förra, än af den säkerhet,
hvarmed han utpekar och gör gällande de
pedagogiska grundsatserna och synpunkterna. Vi
äro ock öfvertygade, att hvarje lärare, som
väl genomtänkt sina iakttagelser och
erfarenheter från katekesundervisningen, skall
gifva författaren rätt i hvad han andrager.
Med fackvetenskapsmannens säkra
omdöme pekar han på sådana stycken af
ti*os-läran, hvilka i en lärobok för folket nu
måste antingen omformuleras, såsom
treenighetsläran, eller utgallras, såsom
två-natursläran och två-tillståndsläran - hvarför icke
också tre-ämbetsläran? »En katekes», säger
han, »skall röra sig i tankegångar, som äro
fattliga för den tid, till hvilken hon hör.
Hon får ej tala en längesedan förgången
tids teologiska språk. Ty äfven på
teologiens område äger ett framåtskridande rum
i fråga om uppfattningen och formuleringen
af innehållet.»
Detta är ju klart och otvetydigt taladt,
och det skall säkert af de många inom
folkskollärarekåren, som äro med författaren
fullt ense i dessa stycken, hälsas med stor
tillfredsställelse.
Med den akademiske lärarens säkra och
skarpa blick för nyttan och nödvändigheten
af att »vid all undervisning följa en
ordning, som är gifven i och med föremålet
själft» tillbakavisar han såsom »orimlig»
den åsikten, att system i
kristendomsundervisningen skulle vara obehöfligt; men han
yrkar med eftertryck, att katekesen bör
få en ny uppställning, som ger reda och
Öfversikt och gör undervisningen så lätt
som möjligt. Han vill, att ämnets
uppställning i katekesen skall vara ägnad att
obehindradt befordra ungdomens Mara
tankarne och utveckling.
Man märker, att professor Johansson
förstår den unga intelligensens natur och kraf
och inser vikten af att dessa tillgodoses.
Hans uttalanden i denna del äro synnerligen
både beaktans- och behjärtansvärda, helst
denna sida af katekesfrågan under den långa
diskussionen varit föga vidrörd, i allt fall
ej så direkt och med sådan klarhet och
bestämdhet som här skett. Men må man
besinna, hvilka oöfverskådliga följder det
har med sig, att den vid
kristendomsundervisningen förbises och vanvårdas. Äfven här
kunna ofta mer än man anar likgiltighetens,
hänsynslöshetens och själfviskhetens makter
till största skada drifva gitt spel. Till dem
ljuda författarens maningsord både allvarligt
och skarpt.
I sammanhang med uttalandet, att
indelningen och systematiseringen böra vara sä
enkla och okonstlade som möjligt framhåller
författaren särskildt, att den tredje artikeln
erbjuder svårigheter, hvilka trötta sinnena
och verka en viss afsmak för det viktiga
innehållet hos många, som ha anlag för att
försumma den religiösa sidan af sitt
person-lif. Hvarje vaken lärare, som förstått att
rätt tolka sina iakttagelser, skall säkert,
stödd på dessa, bekräfta riktigheten af
denna utsaga, och detta till och med äfven i
fråga om de äldre af folkskolans lärjungar.
Orsaken till dessa svårigheter är också för
pedagogen lätt funnen.
Men, tyvärr, finnas ej få bland vårt lands
präster, som äro fullkomligt främmande för
pedagogikens kraf. Dessa mena, att tredje
artikelns innehåll, just sådant det nu
förekommer i katekesen, måste finnas där och
inläras af 10 - 12-åringarna, annars erhålla
de allenast en »stympad»
kristendomsundervisning. Ja, många anse sig tydligen göra
Gud en tjänst med, att de med all makt
värna om, att katekesen bibehålles sådan
hon nu är och om dess inlärande i
folkskolan. Likväl borde de ju besinna, att
deras uppgift just är, att vid
konfirmandundervisningen och i sina predikningar m. ni.
vidare utveckla och tillämpa på ett för
lärjungarnes och åhörarnes mognare utveckling
passande och fruktbärande sätt sådana
delar af trosläran och kristendomens
hufvud-stycken, hvilka ej lämpade sig för
barnaåldern. Icke blir väl
kristendomsundervisningen för barn stympad därför, att sådana
delar därifrån afsöndras.
Man kan ej nog beklaga denna
missuppfattning och detta oförstånd, som vållat och
vållar så mycken skada. Det länder
professor Johansson till stort beröm, att han,
med hänvisning till erfarenhetens klara
vittnesbörd, sagt bestämdt ifrån, huru det
förhåller sig i saken.
Synnerligen träffande yttrar sig
författaren om det språk, som bör förekomma i en
katekes. Understrykas bör särskildt
fordran, att »detta skall innehålla originellt
formulerade uttryck, som lätt fästa sig i
minnet och verka anslående på sinnet».
Detta pekar mot något annat än
kommittéarbete.
Frågeformens utbyte är en gammal.,
numera från många håll uttalad önskan.
Äfvenledes är den meningen, att katekesen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
