Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 52
SVENSK LÄRARETIDNING.
831
mer i yttre och inre kraft. För att visa
dess tillväxt i omfång torde vara nog att
anföra dess medlemsantal under åren 1874-
1893: 4,760, 5,527, 8,064, 11,632, 11,633,
17,382, 18,476, 18,386 O881), 17,530 (1882),
18,484, 19,542, 22,345, 26,297, 29,500, 32,175,
38,912, 44,449, 49,636, 53,023 och 55,134.
Nedgåendet under 1881 och 1882 var en följd af
den bekante ecklesiastikministern von
Putt-kamers regemente, hvilket dock icke förmådde
åstadkomma någon mera afsevärd minskning.
Icke heller har någon sådan kunnat vållas
genom bildandet af de separatistiska
motför-eningar, hvilka blefvo af von Puttkamer och
hans meningsfränder på allt sätt förordade och
gynnade. Deii mest betydande af dessa
motföreningar är »Tyska rikets katolska
lärareförbund», som räknar omkring 7,000
medlemmar. Det efter dess föredöme
bildade »Tyska evangeliska skol- och
lärareföreningarnas förbund» är vida mindre, ehuru
det af de högkyrkliga och högkonservativa
kretsarna alltid erhållit ett synnerligen
kraftigt understöd.
Redan i början af detta årtionde var det
för alla vänner af den tyska lärarekårens
själfständiga organisation uppenbart, att den
verkliga medelpunkten för denna
organisation måste vara den allmänna
lärareföreningen. På det trettionde allmänna tyska
läraremötet, som hölls i Leipzig 1893, blef
det ock omsider beslutadt, att de allmänna
tyska läraremötena skulle, ehuru med
bibehållande af sin häfdvunna benämning,
anordnas såsom föreningens möten och uppgå
i dess »läraredagar». Beslutet härom
hälsades med stormande jubel; man såg däri en
bekräftelse på, att tyska lärarekåren nu
verkligen var en, och att alla försök till
splittring dädanefter skulle vara förgäfves.
Sedan dess har ock föreningens
medlemsantal ytterligare stigit, så att det 1894
uppgick till 60,797, 1895 till 62,474 och 1896
till 64,996. Nu, vid femtioårs-jubiléet af
det första, misslyckade försöket till dess
grundande, räknar den öfver 74,000
ledamöter.
Då det för den svenska
folkskollärarekåren måste vara af intresse att lära känna
några de män, hvilkas frimodiga och
oförtröttade arbete ledt till så betydande
resultat, meddelar Svensk Läraretidning i dag
bilderna af August Berthelt, redaktör för
»All^emeine Deutsche Lehrerzeitung» under
åren 1847-1874, Moritz Kleinert, redaktör
för samma tidning under åren 1874-1896,
samt Leopold Clausnitzer, »Tyska
lärareföreningens» nuvarande ordförande.
Friedrich August Berthelt
föddes den 5 december 1813 i
Grossröhrs-dorf i konungariket Sachsen. Fadern var
folkskollärare i mycket knappa
omständigheter. Vid 5 års ålder lärde sig gossen läsa
blott genom att åhöra faderns bokstafverande
med sina lärjungar. Tidigt sade han sig
själf: Du skall blifva lärare! Han
genomgick 1829-1833 seminariet i
Dresden-Fried-richstadt, blef sedan folkskol’ärare i
Dresden samt utnämdes 1842 till öfverlärare vid
en af stadens folkskolor, 1845 till medlem
af examenskommissionen för folkskollärare
och 1846 till föreståndare för Dresdens
borgareskola. Lifligt intresserad för sitt kall
och sin kår blef han en af den första
allmänna tyska lärareföreningens stiftare samt
redaktör af föreningens organ (Allgemeine
Deutsche Lehrerzeitung), hvilket han ledde
med stor och erkänd duglighet. Han tog
ock en synnerligen verksam del i de
allmänna tyska läraremötena. Då 1874 en ny
sachsisk folkskolestadga trädde i kraft,
hvarigenom inspektionen öfverflyttades fr§n
prästerskapet till fackmännen, utnämdes
Berthelt till inspektör för staden Dresden, och
han afgick då från sin redaktörsbefattning.
Efter sin pensionering 1883 ägnade han sina
krafter åt de s. k. Pestalozzi-föreningarna,
hvilka hafva till ändamål att understödja
folkskollärares behöfvande änkor och barn.
Han dog den 26 april 1896.
Berthelt var utrustad med ovanliga
pedagogiska gåfvor samt dessutom med osläcklig
vetgirighet och uthållande flit. Härigenom
blef han i stånd att vid sidan af sitt arbete
i läraretidningen utveckla en betydande
verksamhet äfven såsom skolboksförfattare.
Ensam eller i förening med vänner utgaf han
en hel rad af läroböcker och läseböcker i
olika ämnen: i räkning, modersmålet,
naturkunnighet, geografi m. m. De lyckades
tillvinna sig erkännande inom alla delar af
Tyskland och erhöllo en så utomordentlig
spridning, att Berthelt vid sin död
efterlämnade en förmögenhet på 300,000
riksmark. Denna förmögenhet tillföll enligt
hans testamente de sachsiska
Pestalozzi-föreningarna och har sålunda blifvit en
minnesvård, som ytterligare bidragit att inom den
tyska folkskollärarekåren göra hans namn
kärt och välsignadt.
Karl Moritz Kleinert
är född den 28 februari 1838 i den lilla
byn Limbach nära Dresden. Han bestämde
sig tidigt för lärarekallet, genomgick 1853-
1857 seminariet i Annaberg och erhöll därpå,
19x/2 år gammal, plats såsom lärare vid
Markneukirchen. Ar 1860 fick han
anställning i Dresden. Löneförhållandena
därstädes voro på den tiden synnerligen
ogynnsamma, men icke desto mindre räknar
Kleinert de första tio åren af sin
lärareverksamhet såsom den lyckligaste tiden af sin lefnad.
Ett gladt sinne, umgänge med intresserade
vänner och ifriga studier hjälpte honom att
sätta sig öfver de i yttre afseenden så
vidriga omständigheterna. År 1874 blef han
Berthelts medredaktör vid ledningen af
»Allgemeine Deutsche Lehrerzeitung», och då
Berthelt år 1875 utnämdes till inspektör,
öfvertog Kleinert hans befattning såsom
redaktör. På denna post förblef han under
22 år, alltså till och med 1896, då han
lämnade tidningens ledning i yngre händer.
För närvarande är han föreståndare för en
af borgareskolorna i Dresden.
I likhet med Berthelt har Kleinert med
lif och lust ägnat sig åt föreningslifvet.
Sålunda har han under en lång följd af år
varit ledamot af Sachsiska lärareföreningens
styrelse, af Sachsiska Pestalozzi föreningens
styrelse, af bestyreisen för de allmänna tyska
läraremötena, ordförande i Tyska
pedagogiska pressföreningen m. m. De flesta
dylika förtroendeuppdrag har han under senare
tid af hälsoskäl nödgats afsäga sig, men
fortfarande liksom förut känner han sig af
hela sitt hjärta såsom folkskollärare.
Leopold Clausnitzer
är född den 24 september 1844 i Gross
Breesen i provinsen Brandenburg. Fadern
och farfadern voro landslärare. Sin
grundläggande bildning erhöll Clausnitzer vid en
realskola, sin pedagogiska utdaning vid
seminariet i Berlin. Vid sidan af
seminariekursen åhörde han under 2 års tid
föreläsningar vid Berlins universitet. Efter aflagd
examen blef han lärare i Berlin, vid hvars
folkskolor han fortfarade är anställd.
Lifligt intresserad af Skolhistoriska
studier har Clausnitzer uppträdt såsom forskare
och författare på detta område. Sålunda
utgaf han 1876 den preussiska
folkskolestadgans historia (»Geschichte des
preus-sischen Unterrichtsgesetzes» (utkommen i
3:e upplagan 1893) och några år senare ett
arbete om reaktionsperioderna i den
preussiska folkskolans utveckling (»Zeiten der
Reaction in der preussischen Volksschule»),
I grundandet eller, om man så vill,
förnyandet af den allmänna tyska
lärareföreningen har Clausnitzer tagit verksam del.
Genom hans initiativ hafva vetenskapliga
fortbildningskurser inom folkskollärarekären
samt en institution till rättsskydd för
medlemmar af samma kår kommit till stånd.
Ar 1876 blef han ledamot af föreningens
centralstyrelse samt 1890 föreningens och
centralstyrelsens ordförande. Såsom sådan
har han fört ordet vid tyska läraredagen i
Halle 1892 och vid allmänna tyska
läraremötet i Hamburg 1896. Sedan 1877 är han
redaktör för den dagligen utkommande
»Preussische Lehrerzeitung».
Tyskland är ett de oförmedlade
motsatsernas land. På långt afstånd kan det
understundom se ut, som vore den väldiga
nya riksbyggnaden endast en omätlig kasern,
von Puttkamer och von Köller dess rätta
herrar och brutaliteterna i Slesvig de sanna
yttringarna af dess nutida nationella lif.
Men om någon skulle stanna vid detta
intryck på afstånd, så skulle han i sanning
göra sig skyldig till den blodigaste orättvisa
mot det stora tyska folket. Ser man
närmare, finner man bakom uhlanen
kulturarbetaren; bakom kasernernas Tyskland reser
sig skolornas. Och lika obenägna som vi
svenska lärare äro att böja våra hufvuden
inför järn- och blodspolitikens embleiner,
huru pompösa de ock må vara, lika villigt
och varmt skänka vi vårt erkännande och
vår sympati åt alla dem, hvilka bidragit att
göra Tyskland till en ledande makt på den
andliga odlingens fält, och i främsta
rummet åt dem, hvilka i likhet med oss arbeta
på danandet af ett framtida släkte, hvars
begrepp om mänsklig storhet och lycka skall
vara ett sannare och ädlare än det hittills
rådande. Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
