Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 1. (888.) 4 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r l
sin del hoppas, att de samhällen, hvars
tjänare de äro, skola göra deras
ålderdomsutsikter något ljusare, än de för
närvarande té sig.
Gammalt och nytt.
En pedagogisk nyårsbetraktelse.
I senaste numret af »Norsk
Skole-tidende» förekommer under titeln
»Tid-i skifte og priucipskifte» en uppsats af
j den framstående norske uppfostraren
l och uppfostringstänkaren J. Nicolaisen,
| fördelaktigt känd inom Nordens
lärare-I värld genom sitt uppträdande vid de
l stora skolmötena samt sitt pedagogiska
! skriftställareskap. Då denna uppsats
utmärker sig lika mycket genom sina
djupa tankar som sitt klara, sant
folkliga framställningssätt, tro vi oss göra
våra läsare ett nöje genom att här
meddela densamma. Den lyder i
öfversättning sålunda:
Ja, nu är året slut, och
århundradet är det icke heller mycket kvar utaf. j
Vi befinna oss alltså bredvid en af de mind- j
re märkestenar, af hvilka vi ju redan pas- j
serat så många, och litet längre bort skym- j
ta vi redan en af de stora, som ingen af !
oss sett maken till eller någonsin niera j
får se maken till. Grud allena vet; huru |
många af oss som nå fram till denna. j
Det väcker många tankar, ett sådant
gränsmärke. Det manar oss att söka finna
svar på den frågan: Hvar befinna vi oss?
Vi le finna oss i en »öfvergångstid».
Ja, det svaret passar nog på alla tider.
Åtminstone har jag hört det så långt jag
kan minnas tillbaka, och jag hoppas få höra
det så länge jag lefver - hoppas kan jag
väl säga, ty eftersom jag icke väntar att
få se någon fullkomlighet i det här lifvet,
så har jag ingenting bättre att hoppas på
än en oafbruten öfvergång från det mindre
fullkomliga till det mera fullkomliga. En j
tid, som icke i något afseende vore en of- j
vergångstid, skulle vara en dödens tid.
Det kan emellertid icke gärna nekas, att
det finnes särskildt mycket af »öfvergång»
just i våra dagar - icke heller, att detta |
har sina stora svårigheter, olägenheter och j
faror. j
Mycket nytt söker arbeta sig fram men j
har ännu icke tagit fast form, i alla hän- j
delser icke i sinnena och i verkligheten, j
Mycket af det gamla och invanda måste j
vika - ja, mycket af det, som icke är så j
värst gammalt också - in en söker ännu
hålla sig kvar. Härifrån förskrifva sig i
det väsentliga öfvergångstidens olägenheter !
och besvärligheter - och framför allt dess j
oro. . i
Man tröstar sig med dessa ord: »det är |
en öfvergångstid». Ja, någon tröst ligger
ju onekligen i den tanken, att med tiden
kommer det nog att klara sig, det som nu
är oklart. Men detta är icke någon tröst
att slå sig till rö med, ty jäsningen kan ju
komma att leda till det onda likaväl som
till det goda. Och för oss, som lefva i
öfvergångstiden, är det dessutom liksom
litet snopet att tänka på, att jäsningen nog
kommer att sätta sig - när vi väl äro
döda.
Och om nu öfvergångstiden för med sig,
att de, som växa upp under denna tid,
blifva illa rastade för lifvet, då är det en
måttlig tröst, att de efterföljande släktena
nog skola blifva bättre rustade.
Därför är det min mening, att
medvetandet oni att vi befinna oss i en
öfvergångstid i särskild bemärkelse och i
särskildt hög grad, det medvetandet bör just
sporra oss att gripa rätt kraftigt in både
för att komma igenom öfvergångstillståndet
med så mycket i behåll som möjligt och för
att göra det bästa möjliga af detta
tillstånd äfven medan det varar.
Först och främst måste vi då försöka att
förstå tidens rörelser och deras orsaker.
På vårt arbetsfält är brytningen mellan
gammalt och nytt särskildt stark, såsom
ock lätt förklarligt är. Det nya, som vi
tro vara godt, det vilja vi ju först och
främst göra barnen delaktiga uti, och det
gamla, som vi mena böra bevaras, det vilja
vi först och främst bevara för barnen; och
vi hålla det för vår största seger, när vi
hafva vunnit en seger för dem.
Frågorna om skolans organisation äro de,
som utgöra föremål för det mesta rastlösa
arbetet och den hetsigaste, hårdaste striden.
Det finnas nämligen så otroligt mänga, som
mena sig förstå den saken, och resultaten
äro på detta område liksom mera påtagliga;
en seger, som man där vunnit, den kan
hvar och en se.
Men uppfostran, undervisningen, kort
sagdt det inre arbetet, det är ock föremål
för mycken strid och brytning.
Och det är brytningen på detta fält, jag
nu särskildt vill rikta uppmärksamheten på,
Nya principer och nya metoder
framträda oaflåtligen på alla fackområden, oftast
mycket påträngande. Och gamlingarna -
de på 20 till 30 år lika väl som de på 60
till 70 - de resa sig och kämpa emot.
Detta upprepar sig om och om igen; i går
gällde det ett ämne, i dag ett annat, och
i morgon gäller det arbetet utanför
ämneskretsen.
Vid en flyktig blick se de tämligen
olikartade och osammanhängande ut, alla dessa
framträngande nya principer. Men hafva
de då intet gemensamt ursprung? Jo, det
hafva de nog, de af dem nämligen som äro
äkta. Och det är i själfva verket detta
deras gemensamma ursprung, som betingar
deras värde och deras lifskraft;
vattenskotten komma snart att dö bort af sig själfva.
Och ursprunget, roten, det är vår tids
lifs-och samhällsuppfattning.
De gamla principerna hafva också sin
gemensamma rot, nämligen den gamla tidens
lifs- och samhällsuppfattning. Denna kan
betecknas med två ord: auktoritet och
underkastelse. Det var några få, som fordom
| hade att befalla, dels personligen, dels
ge-| nom hvad som var skrifvet; det stora
fler-i talet hade att underkasta sig. Massans lycka
och välfärd, den timliga och den eviga,
be-| rodde hufvudsakligen på underkastelse, den
l enskildes likaså.
! Följaktligen var det uppfostrans
hufvudsyfte - att icke säga enda syfte -
att inöfva i underkastelse och det var un-
- dervisningens hufvudsyfte att inlära
under-I kastelse.
1 Det låg då synnerligen nära till hands
att förena dessa båda verksamheter, och
j det gjorde man ock: det som skulle läras,
blef förnämligast sådant, som hvar och en
. behöfver veta och kunna för att kunna
lef-| va i lydnad, och det skulle läras på
sådant sätt, att barnen därigenom först och
i främst öfvades i lydighet. Af
undervisningen kräfdes framför allt, att den skulle
| låta barnen riktigt tydligt känna, att de
i hade skyldigheter, och att dessa
skyldighe-j ter måste uppfyllas. Drifkraften var
ut-i sikten till belöning eller straff, i synnerhet
j till straff.
! Det är visserligen sant, att man vid
j fastställandet af lärostoffet äfven tog andra
; hänsyn, men dessa inordnade sig alla under
j lydighetsprincipen. Det gällde att uppfostra
! och upplära icke blott till villig (rättare
l sagdt viljelös) lydighet utan ock till
dugan-| de lydighet.
! På den tiden var det en tämligen enkel
sak att fastställa lärostoffet. Det sade sig
| själft, att man därvid tog hänsyn endast
j till de vuxnas lif. Hvad som passade eller
| icke passade för barn korn aldrig i fråga,
icke heller huru stoffet skulle afpassas efter
de olika åldersskedena, undantagandes
förstås att det skulle vara mera kortfattadt,
det som de yngre barnen skulle lära. Hvad
som skulle tros och hållas för sant - icke
blott det centrala utan också det periferiska
- det var genom yttre myndighet
fastslaget samt begränsadt med grofva raka linier,
och inan gjorde sig inga skrupler, om det
här och där korn att se litet osannolikt eller
ofattligt eller orimligt ut; resonnemanger
eller tvifvel eller dylikt från lärjungarnas
sida tänkte man sig icke ens möjligheten af.
Ännu enklare var undervisningssättet.
Hvad man hade att göra var endast att
uppdela det föreskrifna lärostoffet i
passande stycken (ja, så alldeles passande blefvo
de då icke alltid heller) och därpå laga, att
hvad som sålunda blifvit förelagdt äfven blef
pliktmässigt inlärdt, i regeln inpluggadt efter
boken i den en gång för alla fastslagna
systematiska ordningen. - Om det skulle
förstås? Ja, det kunde nog vara bra, ifall
det föll sig så. Men det föll sig sällan
så; förståendet kräfde tid, och arbetet
därmed störde lätt den utstakade lärogången.
Och hufvudsaken var ju dock, att barnen
»lärde» sig hvad de skulle. Ja, blef en
eller annan någon gång litet orolig i sitt
pedagogiska samvete, så hade han i själfva
den härskande hufvudprincipen en solid tröst
nära till hands: »Barn ha just godt af att
lära hvad de hvarken förstå meningen eller
ändamålet med, sådant vänjer dem bäst vid
absolut lydighet, blind underkastelse l» Vi
böra nämligen lägga märke till, att där un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
