Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 1. (888.) 4 januari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r l
mål, och förvärfvandet af en ny besittning
vore af större vikt än slaget, genom hvilket
den förvärf väts;
2) genom namnhistoriens inskränkande, enär
blotta namn utan konkret bestämdhet voro
betydelselösa; bättre vore att få några få
personer med lif än många utan; ingen
historisk personlighet borde nämnas utan att hans
historiska betydelse angåfves, ingen skald
utan diktprof, ingen konstnär utan
angifvande af något hans konstverk;
3) genom att behandla vissa därför ägnade
epoker kulturhistoriskt, ej politiskt historiskt ;
sådana epoker vore särskildt forntidens
orientaliska tidehvarf och i viss mån medeltiden.
För att rätt teckna utvecklingens gång
måste emellertid den historiska
undervisningens gång äfven upptaga kyrkohistorien
och litteraturhistorien.
Den senare liar anspråk på ett noggrannare
beaktande: föregående seklers litteraturprof
hafva en öfvervägande kulturhistorisk
betydelse. För utvecklingen af de ungas
estetiska sinne och ideella riktning liar vårt
eget århundrades litteratur större vikt. Men
för att åskådliggöra den andliga kulturens
gång är en kulturhistorisk litteraturläsning
nödvändig. Betydande litteraturalster och
urkunder borde sammanföras till en samling
källskrifter att brukas bredvid den historiska
läroboken.
Men konstens historia och dess betydelse
måste flätas samman med den politiska
historien och ej framställas som ett isoleradt
»stilleben». Tillståndet måste upplösas i
personlig handling, hur fattiga än källorna
understundom äro.
Källstudiunx, lif och episk framställning
samt yttre åskådlighet - se där de former,
medelst hvilka det kulturhistoriska rnaterielet
kan bli ett njutbart och verkligt
bildningsmedel. Och väl vore det - tröstlösare och
sterilare områden än »den allmänna
odlingens stepptrakter» gifves det icke.
I den följande diskussioneu deltogo utom
inledaren riksarkivarien C. T. Odhner, lektor
Hildebrand och professor C. Y. Sahlin.
Riksarkivarien Odhner anmärkte, att
intresset för kulturhistorien var lifligt hos våra
pedagoger redan på 1850- och 60-talet, hvarom
den tidens lärare mötens förhandlingar bure
ett ojäfaktigt vittnesbörd. Emellertid vore
det visst, att en kistorisk personlighet måste
vara det centrum, kring hvilket det
kulturhistoriska borde grupperas. Detta läte sig
också göra i fråga om antiken och nyare tid,
men ej så i fråga om medeltiden, då så
mycket skedde i det tysta. Geografien vore ett
värdefullt ämne och synnerligen ägnadt att
bidraga till belysning af vissa sidor af
kulturhistorien. Men de lärare, som vore i stånd
att meddela historien så att politiken,
kulturen, litteraturen och konsten finge en allsidig
belysning, vore dels få, dels stode de ej
allestädes till skolornas tjänst. Men mycket
kunde vinnas genom metod och konferens
mellan lärarne i kristendom, historia och
modersmål, där dessa ämnen hade olika
representanter, hvilket väl i mer eller mindre mån
alltid vore fallet.
Lektor Hildebrand framhöll kulturhistoriens
oerhörda omfång: allmänheten hade
egentligen ingen aning om dess allomfattande
betydelse. Svårigheten att koncentrera vore
mycket stor under sådana förhållanden. Genom
århundradens arbete hade detta lyckats i den
politiska historien; kulturhistorien vore
däremot ännu ej så bearbetad. Statslifvets histo
ria måste vara grunden och ramen. Man
kunde nu inom denna påpeka idéernas ut-
veckling och mänsklighetens framsteg till
humanitet; men lärjungarne hade ofta svårt för
att fatta just denna idéernas
utvecklingsprocess, så att hvarken medeltidens,
renässansens eller reformationens grundtankar kunde
af en skolyngling rätt uppfattas eller rätt
återgifvas. Erfarenheten visade, att det i
många fall blefve karrikatyr. Svensk
litteraturhistoria skulle ej må väl utaf att förlora sin
själfständiga plats på schemat. För
främmande folks litteraturhistoria har skolan hos
oss ej tid, och af konsthistorien skulle i hvarje
fall blott det allra allmännaste kunna
meddelas. Matematik, fysik, kemi, botanik och
astronomi m. fl. vetenskaper hade också sin
historia, och i denna gåfve läraren i ämnet alltid
något, och han ensam vore ofta också den
ende kompetente att gifva något. Mari kunde
för öfrigt utan grundligare kännedom om
husgeråd, klädedräkt o. s. v. förvärfva en
mycket god uppfattning af det väsentliga hos en
förgången tid.
Bättre ingen undervisning i kulturhistoria
än en falsk kulturhistorias införande. Den
föreslagna läseboken vore önskvärd men
kunde ännu icke åstadkommas.
Riksarkivarien Odhner erhöll ännu en gång
ordet och framhöll önskvärdheten af en
dy-| lik läsebok. Den kunde vara »Quellenbuch»,
j utan att romantiserade skildringar därför
be-| hof de uteslutas. Praxis och kritik skall
se-I dän verka hälsosamt normerande,
i Professor C. Y. Sahlin påpekade, att
mänsk-j lighetens utveckling vore så rik och
mångfaldig, att äfven i de mest utvecklade skolor
ändå aldrig mer än en högst allmän
öfver-I sikt skulle kunna gifvas. Det inginge
nämligen en mångfald af moment i
kulturutvecklingen, och svårigheterna att finna utrymme
för de olika formerna skulle blifva för stora.
Vidare berodde det på om skolan vore
klas-siskt humanistisk eller humanistisk utan
klas-siska språk. Gamla testamentets bibliska
historia och studiet af enklare kulturformer
skulle i hvarje fall leda till afsevärda resultat
och på högre stadiera möjliggöra tillägnandet
af historiens högsta innehåll.
Litteraturläsning borde gå hand i hand med detta
studium af enklare kulturformer, och i
icke-klas-siska läroverk borde en särskild
litteraturperiod väljas till speciellt studium med
upptagande af både lägre och högre så mycket som
nödigt vore för en sann kulturbild.
Litteratur.
Pedagogikens historia i förebilder och
bilder af Aug. Schorn och Herm. Reinecke.
Med förord af kanslirådet Carl Kastman.
Från tyska originalets 15:e officiellt
auktoriserade upplaga jämte fullständigande
tillägg ur J. Chr. G. Schurnanns
Pedagogikens historia. Öfversatt af Karl
Hedén, kyrkoherde. Med 9 porträtt af
berömda pedagoger samt flera bilder.
Stockholm, Albert Bonniers förlag. Tre
afdelningar å l kr. 25 öre.
I förordet framhålles, att pedagogikens
historia är af mycken betydelse för alla,
som hafva till uppgift att uppfostra, men
särdeles för dem, som ägna sig åt
uppfostrarens kall. »Endast den», heter det
vidare, »som har noggrann kännedom om
uppfostringskonstens utveckling, kan
nämligen hafva en klar uppfattning af denna
konsts nuvarande tillstånd och en riktig
uppskattning däraf. Men det tillhör
uppfostraren att kunna rätt uppfatta och
bedöma uppfostran, sådan den i allmänhet
ter sig i den tid, hvari han lefver och
verkar.»
Så själfklart detta må vara, har dock i
vårt land ända till de senare åren föga
gjorts för att sätta folkskolans lärare i till-
fälle att studera pedagogikens historia. De
flesta hafva nog fått nöja sig med det
ytterst tarfliga sammandrag, som kunnat
medhinnas vid seminariet efter en kortfattad
lärobok eller, såsom vännen Chronschough
säger, »efter rektors egna anteckningar».
Föreliggande arbete innehåller följande
hufvudafdelningar:
Pedagogiken hos Israels folk. Grekernas
och romarnes pedagogik. Jesus Kristus,
uppfostrans urbild, begynnelse och mästare. Den
apostoliska förebilden för lära och
uppfostran. Kyrkofäderna om kristlig uppfostran.
Klosterskolorna. Katedralskolorna och Karl
den store. Skolorna intill medeltidens slut.
Reformationen och skolan. Två
reformationens lärjungar inom lärareståndet. Amos
Comenius. Hertig Ernst den frommes af
Götha skolmetod. John Locke. August
Herman Francke. Preussiska folkskolans
utveckling under 18:e århundradet. Jean Jacques
Rousseau. Filantroperna. Johan Henrik
Pestalozzi. Från Pestalozzi till vår tid.
Framställningen är synnerligen åskådlig
och målande. Väl valda citat samt längre
utdrag af de stora pedagogernas arbeten
gifva densamma ökadt intresse och äro
ägnade att väcka håg för studium af
källskrifterna. Några exempel må anföras.
Det heter bland annat om Salzmann och
hans undervisningsmetod:
I geografien utgick man från hemorten,
*Allt hvad ett barn, som icke känner sin
egen hemort, pratar om de karpatiska bergen,
om regeringsform och statsinkomster i
Frankrike och Kina, är lika mycket vardt som en
stares pladder, ej mer eller mindre. Jag har
känt en man, som så fullkomligt dresserat
sin son till geografiska läten, att denne i
hvilket ögonblick som helst kunde paradera
därmed. Men då fader och barn en
gång-bröstade sig öfver sin skicklighet och talet
föll på en rysk armé om många tusen man,
som skulle marschera genom Preussen och
Pommern och förena sig med preussarne, så
frågade gossen, hur det var möjligt, att så
många människor kunde få rum på ett så
litet stycke papper, som Preussen var.
Fadern kände sig slagen, teg stilla, rodnade
och uppsköt undervisningen i geografi i fem
år. Jag tror icke, att mina elever, sedan de
först sett hertigdömet Götha in natura och
därefter på special- och generalkartan, skola
göra sådana frågor.» (»Ännu något om
uppfostran».)
Örn Rousseaus »F]mile» och de
beak-tansvärda lärdomar, som där förekomma,
heter det:
Med afseende på historien anmärker han
träffande: »De sämsta historieskrifvarne för
unga människor äro de, som fälla omdömen.
Fakta, fakta! Thukydides är i min tanke
ett verkligt mönster för en historiker. Han
förtäljer fäkta utan resonemanger. Men han
går ej heller förbi en enda omständighet,
som kan komma oss att själfva bruka vårt
omdöme.»
Och till sist anföres följande
beaktans-värda anmärkningar af Rousseau:
Otroligt mycket lär sig människan under
de första lefnadsåren på blotta erfarenhetens
väg utan all undervisning. Fördelade man
allt mänskligt vetande i tvänne delar,
innehållande den ena det, som alla människor,
den andra det, som blott de lärde känna,
till, så skulle den sista i förhållande till
den första befinnas synnerligen obetydlig.
- Fakta, fakta! Icke nog ofta kan jag
upprepa, att vi lägga alltför stor vikt vid orden.
Vår undervisningsmetod med sitt myckna
pladder skapar endast pratmakare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
