Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 7. (894.) 15 februari 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ändringen kunde genomföras utan att någon
förhöjning i statsbidraget behöfde komma i
fråga åtminstone för den närmaste tiden.
De kostnader, som i framtiden möjligen
kunde erfordras för denna sak, belöpte sig
till högst 2,600 kronor årligen.
K. m:t hemställde därför i proposition
n:r 19 till 1887 års B-riksdag, »att det högsta
lönebelopp, för hvilket delaktighet i
folkskollärarnes pensionsinrättning må äga rum,
bestämmes till 1,200 kronor».
Såsom motivering för detta förslag
anförde statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet bland annat följande:
»Enligt § 13 i det för folkskollärarnes
pensionsinrättning gällande reglemente
bestämmes hel pension med hänseende till den
läraretjänsten åtföljande lön, för hvilken
vederbörande skolområde eller skoldistrikt
vunnit delaktighet i pensionsinrättningen, och
utgår med tre fjärdedelar eller 75 procent af
denna lön. Då under nuvarande
förhållanden högsta delaktighetsbeloppet är 1,000
kronor, kan en lärare icke från inrättningen
erhålla större pension än 750 kronor.
Åtskilliga vid högre folkskolor och egentliga
folkskolor anställde lärare åtnjuta dock aflöning
med belopp mer och mindre öfverstigande
1,000 kronor. Skillnaden i aflöningens och
pensionens belopp är för mången af dessa
så betydlig, att svårighet till äfventyrs
uppstår för skoldistriktet att, när läraren i
anseende till ålder eller sjuklighet ej längre
kan tillfredsställande förrätta sin tjänst, förmå
honom att därifrån afgå. Genom den af
riksdagen ifrågasatta höjning kan lärarens
pension ökas från 750 kronor till 900 kronor,
eller med 150 kronor, ett i hans
lefnadsställning ej obetydligt belopp.»
Statsutskottet afstyrkte emellertid k. m:ts
proposition i ämnet, och båda kamrarna
fattade beslut i enlighet med utskottets
hemställan.
I andra kammaren uppträdde flera talare
till förmån för k. m:ts proposition, under
det statsutskottets afstyrkande hemställan
försvarades blott af en talare. Denne
framhöll, att det väsentligaste skälet för
utskottets förslag var, att man ansett, »att det
icke vore nödigt anslå ytterligare medel till
denna pensionering, så länge
folkskollärarnes löner på landsbygden i allmänhet icke
äro högre än 700 kronor», samt att
utskottet ansett, »att icke något allmänt behof
här föreligger utan endast ett enstaka i
afseende på de större städerna».
Då jag nu, efter det frågan i 12 år fått
hvila, ånyo dristar påkalla riksdagens
uppmärksamhet för denna angelägenhet, sker detta
af den anledning, att under de flydda åren
åtskilliga omständigheter inträffat, som böra
medverka till en lycklig lösning af detta
gamla önskemål.
Först och främst har det skälet, att
»folkskollärarnes löner på landsbygden i
allmänhet icke äro högre än 700 kronor»,
bortfallit. Hvarje lärare kommer nämligen
nu upp till ett lönebelopp, som med endast
200 kronor understiger
maximidelaktighets-beloppet i pensionsinrättningen.
För det andra kan man icke numera
säga, att här föreligger »endast ett enstaka
behof i afseende på de större städerna».
I minst 28 städer i vårt land utgår
folkskollärarelönen med högre belopp än 1,000
kronor — detta oberäknadt ersättningen
för bostad, vedbrand och kofoder, för
hvilka förmåner pensionsrätt ej får åtnjutas,
och hvilken ersättning beräknats till ett
värde af 500 à 600 kronor.
Men äfven på åtskilliga ställen på
landsbygden, särskildt på platser, där
lefnads-kostnaderna äro synnerligen höga, hafva
skoldistrikten funnit sig böra höja
lärarelönerna till öfver 1,000 kronor för att
därigenom förskaffa sig dugliga och väl
meriterade lärarekrafter. I en landsförsamling
i Skåne är maximilönen t. o. m. 1,500
kronor utom bostad och vedbrand.
Slutligen är att märka, att under det
senaste årtiondet inträde i folkskollärarnes
pensionsinrättning medgifvits för åtskilliga
utom den egentliga folkskolan stående
lärare, hvilkas lön öfverstiger 1,000 kronor.
Så hade vid 1897 års slut delaktighet i
pensionsinrättningen vunnits för 24 tjänster
vid folkskollärareseminariernas öfningsskolor,
(lön med ålderstillägg 1,800 kronor) och för
21 tjänster vid småskollärareseminarierna.
För alla dessa lärarekategorier föreligger
ett behof att få maximidelaktighetsbeloppet
i pensionsinrättningen höjdt. En dylik
höjning utgör endast ett vidhållande af de
principer, som gjorde sig gällande vid
pensionsinrättningens bildande. Den kommitté,
som förberedde pensionsinrättningens
tillkomst, yttrade nämligen i sitt
kommittéutlåtande följande:
Det skulle »vara både obilligt och till skada
för undervisningen, om all rätt till
delaktighet i inrättningen för lärare vid de egentliga
folkskolorna skulle begränsas af minimilönen,
och om någon möjlighet icke bereddes de
lärare, som åtnjuta högre lön, att äfven få
pensionen förhöjd. Ty om en lärare till följd
af drygare lefnadskostnader eller af annat
skäl anses behöfva större lön än andra,
fordrar billighet och rättvisa, att också hans
pension i samma mån förhöjes. Och om
pensionsinrättningen icke bereder möjlighet
härtill, utan den afskedade läraren till följd af
pensionens otillräcklighet måste antingen
genom försakelser och umbäranden
genomkämpa sin ålderdom, eller såsom ett nådehjon
falla kommunen till last, kan
pensionsinrättningen icke anses uppfylla sitt närmaste
ändamål, som är att bereda den orkeslöse
läraren ett nödtorftigt uppehälle. Det skulle
också mycket menligt inverka på.
undervisningen, ifall pensionen för en lärare
nödvändigt måste bestämmas efter en möjligen
vida lägre lön, än han åtnjuter, emedan han
därigenom skulle se sig tvungen att stanna
kvar vid tjänsten så länge som möjligt, äfven
sedan han icke längre ägde krafter att sköta
sitt kall.»
Det är uppenbarligen med hänsyn
framför allt till här sist åberopade
omständighet — alltså skolans välförstådda intresse
— som ett par skoldistrikt på grund af den
nuvarande pensionens låga belopp beslutat
tilläggspensioner för sina lärare. Detta sätt
att lösa frågan kan emellertid ej väntas
vinna allmännare efterföljd, helst det nog
förefaller skoldistrikten oegentligt, att det
skall på två olika sätt sörjas för lärarnes
pensionering. Då det finnes en
pensionsinrättning för folkskollärarne, synes det
riktigast, att denna åtminstone bereder
skoldistrikten en möjlighet att fylla det behof,
som här föreligger.
Eftersom miuimidelaktighetsbeloppet
under de gångna 32 åren blifvit fördubbladt,
borde äfven maximidelaktighetsbeloppet
rätteligen ökas i samma proportion, d. v. s.
bestämmas till 2,000 kronor. Jag skall
dock icke föreslå en så hög siffra utan
tror att ändamålet vinnes, ifall man sätter
maximum till 1,600 kr., d. v. s. dubbla
beloppet af nuvarande minimum. För tjänst,
som vunnit delaktighet efter nämda belopp,
skulle hel pension utgöra 1,200 kronor —
en i alla fall afsevärd minskning i
årsinkomsten för lärare, som åtnjuter i lön t. ex.
2,250 kronor.
Skoldistriktens bidrag till
pensionsinrättningen ökas visserligen i samma mån
delaktighet för läraretjänsterna begäres och
erhålles efter högre lönebelopp. Det kan dock
antagas, att ett genomförande af förslaget
skulle kräfva i någon mån ökadt bidrag från
statsverket, väl icke för änke- och
pupillkassan, som befinner sig i en mycket god
ställning, men däremot för folkskollärarnes
pensionsinrättning.
År 1886 voro 206 tjänster delaktiga i
pensionsinrättningen efter högsta medgifna
belopp. Enligt af sakkunnig gjord
utredning skulle, om för alla dessa tjänster
begärts och erhållits delaktighet efter 1,200
kronor, erfordrats ett årsanslag af 2,600
kronor.
År 1897 hade antalet tjänster, som voro
delaktiga efter 1,000 kronor, ökats till 433.
Om för alla dessa begärdes och erhölles
delaktighet efter 1,200 kronor, skulle alltså
kräfvas ett årsanslag af 5,465 kronor. Om
därutöfver för några tjänster
delaktighetsbeloppet ytterligare höjdes till 1,300 à 1,600
kronor, så skulle än vidare erfordras
omkring 2,500 kronor, alltså inalles omkring
8,000 kronor.
Ganska säkert är emellertid, att om
medgifvande lämnas skoldistrikten att vinna
delaktighet i pensionsinrättningen efter
belopp intill 1,600 kronor, det skall dröja en
ansenlig tid, innan de 433 tjänster, som nu
äro delaktiga efter 1,000 kronor, komma
upp till det blifvande
maximidelaktighetsbeloppet. Och då för genomförande af den
år 1887 ifrågasatta förhöjningen ingen
uppoffring från statsverkets sida då behöfde
ifrågakomma, kan ganska säkert den nu
föreslagna rättvisa reformen komma till stånd,
utan att för närvarande mera än på sin
höjd 5,000 kronors förhöjning i årsanslaget
för folkskollärarnes pensionering varder
erforderlig.
På grund af det anförda tillåter jag mig
vördsamt hemställa:
dels att riksdagen måtte besluta, att
det högsta lönebelopp, för hvilket
delaktighet i folkskollärarnes pensionsinrättning
må äga rum, bestämmes till 1,600 kronor;
dels att riksdagen för detta ändamål
måtte höja det såsom bidrag till
folkskollärarnes pensionering uppförda årsanslag
med 5,000 kronor.
Stockholm den 28 januari 1899.
Emil Hammarlund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
