Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (896.) 1 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 9
Som bekant är det kommunerna, som
upprätta och ha den närmaste vården om
våra folkbildningsinstitutioner: folkskolor,
fortsättningsskolor, högre folkskolor och
folkhögskolor. Arbetareinstituten och liknande
anstalter bero af mera privata initiativ, men
äfven de äro dock bundna vid en viss
kommun. Staten understödjer dem med anslag,
som stå i visst förhållande till deras
betydelse och till det belopp, som inom
kommunen lämnas till deras underhåll.
Det synes då böra falla af sig själft, att
folkbiblioteken skola hafva en liknande
ställning. Kommunerna borde upprätta dem
och staten lämna dem understöd i
förhållande till deras betydelse och den kostnad,
som de kräfva.
De flesta andra kulturländer med
lifligare folkbildningsverksamhet hafva
folkbibliotek, grundade och underhållna genom
offentliga medel. I England och flera af
dess kolonier upptages särskild skatt för
biblioteken. I Förenta staterna, Frankrike,
en del tyska stater samt flera andra länder
anslå stat och kommun betydande belopp
för samma ändamål, l det
framåtsträfvande Japan lär hvarje kommun vara lagligen
förpliktad att tillhandahålla åt dess
medlemmar en samling böcker, och för detta
ändamål upptages alltid en biblioteksskatt.
Folkbiblioteken äro i alla nu omnämda
länder en af de viktigaste faktorerna för
folkets sedliga och intellektuella höjande.
De ha visat sig utöfva stor verkan, och
alla sakkunniga vänta sig för framtiden
ännu mera af dem.
Då vår folkskola uppstod, tänkte sig
också hennes vänner, att boksamlingar skulle
upprättas i hvarje socken. Under de första
20 åren af hennes tillvaro kommo sådana
dock endast i Värmland mera allmänt till
stånd. Först genom Rudenschölds och
Silje-ströms verksamhet blef det fart i rörelsen
för bibliotekens upprättande. Vid denna
tid började folkskolorna understödjas med
anslag af riksdagen, och i samband därmed
anordnades statsinspektion öfver dem. Det
kom nu äfven på tal att understödja
sockenbiblioteken med statsmedel och att ställa
dem under inspektörernas tillsyn. Blott
inspektionen kom till stånd.
De flesta af de första inspektörerna ifrade
för biblioteks upprättande och flitiga
användande. Och då folkupplysningsvindarna
blåste starkare vid denna tidpunkt än vid
någon annan under vårt århundrade, så
blefvo ett ganska stort antal bibliotek
upprättade hufvudsakligen genom frivilliga
sammanskott af folkbildningsvännerna. Det var
en så vacker tanke, att god folkläsning skulle
anskaffas genom enskildas frikostighet och
intresse, att inspektörerna rent af motsatte
sig planen att därför vinna riksdagens
understöd. Inspektionsmötenas protokoll
vittna därom. Man besinnade ej, att äfven
den bästa sak kan få motvind. Då ifvern
för folkbildningen på 70-talet började
afsvalna, visade sig liknöjdheten först i fråga
om biblioteken. Då dessa saknade fasta
årliga anslag och de frivilliga bidragen
uteblefvo, så kunde inga nya böcker
inköpas. De gamla lästes af allt färre.
Billiga tidningar började utgifvas, och bokför-
läggare började ockra på den genom
folkskolan vunna läsfärdigheten. Många af
biblioteken glömdes eller skingrades.
En opartisk undersökning visar, att
förnämsta orsaken till denna olyckliga
vändning var, att biblioteken saknade fasta
årliga anslag för sitt underhåll. Uppgifter,
som jag från alla delar af landet erhållit,
äro ense därom. Sådana anslag böra
lämnas af församlingarna. Men till och med
på 60-talet, då intresset för biblioteken var
starkt, drog man sig för att begära dem,
emedan den egentliga folkskolan, som då höll
på att organiseras, kr af dö allt större och större
utgifter. Denna ökning af
folkskoleutgifterna fortgår och måste ännu länge fortgå.
För att hjälpa församlingarna och Öka deras
villighet att påtaga sig nya utgifter för
folkbildningen, har därför staten gång på gång
trädt emellan och dels Ökat sitt bidrag
till den egentliga folkskolan, dels beviljat
anslag till småskolan, slöjdundervisningen
för gossar och flickor, fortsättningsskolan,
äfvensom till folkhögskolor,
föreläsningskurser och aftonskolor. Härigenom har det
ingått i allmänna medvetandet, att ett
folk-bildningssträfvande, som är af betydelse,
alldeles säkert får statsunderstöd.
Det vore därför fåfäng möda att söka
förmå församlingarna att allmänt lämna
årsanslag till folkbibliotek, utan att de
erhålla motsvarande bidrag af staten.
En annan anledning till bibliotekens
förfall, hvilken särskildt blifvit framhållen af
folkskoleinspektörerna, är den oklara
ställning, de hafva till stat och kommun.
Deras styrelse anses tillhöra den borgerliga
kommunen, men denna mening grundar sig
ej på någon bestämd föreskrift utan på en
jämförelse mellan förordningarna om
kyrkostämma och oin kommunalstämma. Denna
lagtolkning har dock icke allestädes blifvit
erkänd som riktig. Ansvaret blir
härigenom deladt mellan de båda stämmorna med
den vanliga följden, att båda lätt
bortglömma detsamma.
.Skolråden, som ju höra under
kyrkostämman, åläggas i gällande folkskolestadga
att »befrämja inrättandet och begagnandet
af sockenbibliotek». Författningen anger
dock icke, huru detta skall ske.
Tillika hafva folkskoleinspektörerna sig
ålagd ett slags inspektion af dem. Hvilka
kommunala myndigheter, de därvid skola
hålla sig till, framgår ej fullt tydligt af
deras instruktion. Meningen synes vara,
att de skola vända sig till skolrådets
ordförande för att genom honom få kännedom
om bibliotekets tillstånd. Men då
biblioteket icke sorterar under honom, så blifva
inspektörens åtgöranden vanligen utan
resultat.
Det har också gått därhän, att flera
inspektörer synas alldeles ha bortglömt denna
del af sitt uppdrag. Somliga omnämna i
sina berättelser ej alls biblioteken, andra
blott med några få ord.
Då jag för ett år sedan vände mig till
dem med bön om några upplysningar,
erhöll jag från en del af dem genast
synnerligen fullständiga och värdefulla
upplysningar, men de flesta kunde icke ens uppgifva
bibliotekens antal utan en för ändamålet
företagen undersökning. Ett par förklarade
rent ut, att sockenbiblioteken ej vidare
hörde under deras inspektion, hvadan de ej
hade fribrefsrätt till skolråden i denna
angelägenhet.
Det är lätt att förstå, huru det kommit
dithän. Inspektören frågar
skolrådsordföranden om biblioteket, men denne kan icke
lämna besked utan lofvar att höra efter hos
kommunalnämden till nästa inspektion. När
denna inträffar, visar det sig, att
ordföranden glömt utföra sitt uppdrag; detta
förnyas med kanske samma resultat. Det blir
pinsamt för inspektören att återkomma till
saken, den får falla i glömska.
Tydligt är, att en reform i lagstiftningen
är nödvändig, så att enhet och klarhet
vinnes om, hvem som bär ansvar för
biblioteken. Denna kan endast genomföras på den
vägen, att sockenbiblioteken uttryckligen
ställas under skolrådens förvaltning och
vård och därmed äfven under
kyrkostämman. Dessa institutioner handhafva ju
öfriga anstalter för folkundervisningen.
Komma biblioteken under skolrådens
förvaltning, och erhålla de tillika
statsunderstöd, så faller det af sig själft, att den nu
nära nog bortglömda inspektionen af dem
kommer att återupplifvas. För
statsbidragets utbekommande måste gifvetvis intyg
fordras från inspektören, att biblioteket befinner
sig i godt skick. Han måste då för att
kunna lämna detta tillse biblioteket hvarje
gång han inspekterar församlingens skolor.
Deras instruktion torde dock behöfva
förtydligas, så att där uttryckligen säges, hvad
inspektören har att öfvervaka i fråga om
biblioteken.
Fastän nu angifna åtgärder måste anses
nödvändiga, for att biblioteken, skola
komma till stånd och blifva flitigt använda, så
vore det dock fåvitskt att vänta en
pånyttfödelse af folkbiblioteken ensamt genom
offentliga myndigheter. Det är ju alltid så,
att en samhällsangelägenhet, som ej stödes
af ett allvarligare intresse, åtminstone bland
en del af samhällets medlemmar, blir
försummad - lagar och författningar må vara
än så ändamålsenliga.
Den nu verkande generationen af
folkbildningsvänner har tills nu nära nog
bortglömt folkboksamlingarnas stora betydelse.
Ledarne af den rörelse, som på 40-talet
frambragte vår folkskola, tänkte sig
folkbiblioteken nära nog som den ena hälften
af åtgärderna till folkbildningens höjande.
Landets ledande män på alla områden
talade och skrefvo om deras upprättande.
Detsamma var förhållandet, då vår folkskola
på 60-talet organiserades.
Yi däremot hafva så intensivt fördjupat
oss i arbetet med själfva skolan, att vi
nästan bortglömt, hvad som kommer efter
skoltiden. Denna förebråelse gäller icke minst
folkskolans lärare och ledare. Spridda
försök att få bibliotek i gång saknas
visserligen icke. Icke så få enskilda lärare ha
nitiskt verkat för att få bibliotek till stånd
eller för att förbättra redan befintliga; ja, .
jag känner flera, som gjort betydande
enskilda uppoffringar för samma ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
