Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (897.) 8 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
151
Hörnstenen för samtliga dessa
re-f orm kraf är, såsom man lätt finner, det
i här lämnade sammanfattning först
omnämda: det som för barndoms- och
öfvergångsåldern fordrar en allmänt
grundläggande bildning och som
förlägger den speciellt vetenskapliga
förbildningen till ett högre stadium. Detta
kraf, som är en förutsättning för de
följande och med hvilket hela
förslaget följaktligen står eller faller,
motiveras af förslagsställaren med en
hänvisning till den för hvarje uppfostrare
välbekanta åtskillnaden mellan de båda
nämda psykologiska utvecklingsskedena
- »en skillnad, som har sin grundval
i själfva människonaturens beskaffenhet
och som därför ej låter sig rubba af
tidens växlande vindkast». Af denna
åtskillnad följer den pedagogiska
grundsanningen, att all special-bildning
förutsätter allmänbildningen såsom sin
grundval.
Med hänsyn till barnets psykologiska
utveckling är det ~ säger motionären - både
möjligt och lämpligt att bygga den
vetenskapliga bildningen på den allmänt
medborgerliga. Äfven en blifvande vetenskapsidkare
är till sitt ursprung ett barn och far
otvifvelaktigt bäst af att såsom sådant i barnaåren
behandlas; han skall, såsom andra, en gång
blifva fullmyndig samhällsmedlem och bör
alltså bibringas förutsättningarna därför vid
sidan af eller rättare före sin vetenskapliga
utbildning. Det är en svår pedagogisk
villfarelse, om någon - såsom verkligen skett - vill
påstå, att en vetenskaplig bildning kan och bör
grundläggas redan från första klassen; detta
vore att gifva barnen stenar i stället för
bröd. Först i pubertetsåldern1 vinner i
allmänhet det unga sinnet den mognad, att det
med fördel kan tillägna sig en i egentlig
mening vetenskaplig framställning, oeh först då
torde ock i de flesta fall med framgång kunna
träffas det afgörande valet, om en yngling
bör ägna sig åt fortsatta studier och därmed
följande specialfack eller ej.
Vid sidan af principiella skäl talar alltså
äfven ett viktigt praktiskt intresse till
förmån för en sådan anordning som den här
föreslagna med en gemensam underskola för
medborgerlig bildning och ett därpå byggdt
latin- och realgymnasium. Att valet af
studieriktning uppskjutes till en tid, då lärjungens
anlag hunnit bestämdare framträda och då både
föräldrar j lärare och lärjungen själf något så
när kunna bedöma, hvilken riktning han
lämpligast bör välj a, innebär i de flesta f all en
oskattbar fördel. Och detta vinnes, om de olika
linjerna hållas tillsammans till och med
nuvarande femte klassen, såsom af
statsutskottet vid förra riksdagen förordades. Efter
genomgåendet af femte klassen skulle
ynglingen sedan hafva att välja mellan ett fyraårigt
latin- eller realgymnasium med
mogenhetsexamen, om han ville gå den lärda banan,
oeh en ett-årig afslutningsklass med en mindre
afgångsexamen, därest han mer eller mindre
direkt ville träda ut i det praktiska lifvet.
Det är om denna punkt, som
striderna rörande vårt undervisningsverks
organisation hittills alltid rört sig och
äfven framgent städse måste komina
att röra sig, ända tills den tid är inne,
då till följd af den pedagogiska och
sociala utvecklingen inga olika
meningar om organisationens hufvudgruuåer
längre skola finnas.
Det är ock af kamrarnas hållning i
denna punkt, som motionens öde vid
innevarande riksdag kommer att bero.
De, som i likhet med motionären anse,
att en speciellt vetenskaplig bildning
hvarken kan eller bör grundläggas
redan från nio års ålder, samt att valet
af studieriktning bör uppskjutas till
den tid, då lärjungens anlag hunnit
bestämdare framträda och blifva något
så när skönjbara för föräldrar, lärare
och lärjungen själf - de måste
naturligtvis sympatisera med motionärens
förslag. De åter, som äro motståndare
till dessa hans grundtankar, de måste
lika gifvet ock vara motståndare till
den på samma grundtankar hvilande
motionen.
Inom pressen har denna motion
visserligen i allmänhet blifvit hälsad med
lifligt bifall*, men motståndare hafva
icke heller saknats, och ju närmare
afgörandet nalkas, ju ifrigare komma
dessa helt visst att sätta alla krafter i
rörelse för att åtminstone inom första
kammaren förhindra ett bifall. Därpå
tyda åtskilliga tecken, bland hvilka vi
här endast nämna de uttalanden, som
framkommit dels i vårt konservativa
hufvudorgan Nya Dagligt Allehanda,
dels vid de nyligen hållna debatterna
om motionen inom Stockholms
läraresällskap och det s. k. Humanistiska
förbundet.
Hvad Nya Dagligt Allehanda
beträffar erkänner den, att motionen (i
betraktande af det understöd den i första
kammaren redan erhållit?) äger utsikt
att gå igenom, och att den däri yrkade
uppflyttningen af de klassiska
studierna till gymnasialstadiet svårligen längre
torde kunna förhindras. Men om så
är - tillägger den - »så bör detta
icke få ske under andra villkor, än
att dessa studier erhålla sin ersättning
under en annan form, genom
upprättande af ett antal klässiskf-humanistiska
läroverk, hvilka då skulle alltigenom
anordnas för den vetenskapliga och
mera allsidiga bildningens främjande.»
En dylik klassiskt-humanistisk
läroverksinstitution vid sidan af de med hufvudsaklig
hänsyn till den praktiskt medborgerliga
bildningen anordnade allmänna läroverken är -
heter det vidare - det absoluta villkor, som,
synes det oss, vännerna af en lugn och
sansad utveckling på den bestående och
bepröfvade grunden böra uppställa för sin
anslutning till det erkännansvärda önskemål, som
uttalas i den nu i riksdagens bägge kamrar
väckta och från ganska inflytelserika håll
understödda skolmotionen.
Såsom villkor för anslutning till
motionens yrkande uppställes alltså från
detta håll en läroverksorganisation, som
i än högre grad än den nu bestående
skulle strida mot motionens
utgångspunkt och grundtanke!
Vid de båda omnämda
diskussionerna är det ock mot denna grundtanke,
* Bland berömmarne anteckna vi med nöje
Göteborgs Aftonblad, önskande blott att dess
tillfredsställelse måtte hålla sig äfven sedan
det genomläst och genomtänkt motionen.
som rnotståndarne, med riktig
uppfattning af frågans kärnpunkt, i främsta
rummet riktat sitt anfall. Sålunda
förklarade inom Stockholms läraresällskap
åtskilliga »humanistiska» talare med stor
skärpa, att »det vore ett grundligt
misstag att bygga den vetenskapliga
bildningen på den medborgerliga», att
motionären gjort sig skyldig till en svår
villfarelse, då han ansett en
vetenskaplig bildning hvarken kunna eller böra
grundläggas redan i första klassen, att
den af honom föreslagna nederskolan
icke dugde »såsom grund för ett
latin-gymnasium» samt att »ett verkligt
humanistiskt läroverk» med klassisk
grundläggning från de tidigaste åren vore ett
verkligt lifsvillkor för vår kultur.
Ännu mera intressanta och rakt på
saken gående voro uttalandena vid
»Humanistiska förbundets» diskussion,
särskildt det därvid hållna
inledningsanförandet. Den mot läroverkets
uppdelning i flera med hvarandra
parallella linier framställda
hufvudinvänd-ningen, nämligen att
bildningsriktning-en bör rätta sig efter barnets af
naturen gifna anlag och följaktligen ej
definitivt bestämmas, innan dessa
hunnit göra sig tydligen märkbara,
upptogs här till principiellt bemötande.
Vi tro - sade inledaren - att när Gud
gifvit barnen åt föräldrar, har han ock åt
dem gifvit något providentiellt* i fråga om
barnens framtidsmål, så att hvad föräldrar där
efter sin egen lifsåskådning, uppfostran och
pröfning besluta, blir af den Högste välsignadt.
- - - Är man ense härom, så borde man
ock vara ense om, att hvarje barn har en
mångfald af möjligheter, gåfvor och anlag,
inför hvilken mångfald uppfostran
(uppfostraren?) måste träffa det afgörande i fråga om
den riktning, i hvilken utvecklingen genom
undervisning och val af läroanstalt bör gå.
Samma tankegång upprepades till
yttermera visso längre fram i
inledningsföredraget.
Den enda invändning mot själfständiga
realistiska och själfständiga humanistiska
läroverk, som låtit höra sig, är - yttrades det
- framhållandet af svårigheten för föräldrar
att vid en så tidig barnens ålder bestämma
deras mål. Vi hafva redan sökt visa, att
denna invändning är baserad på den oriktiga
förutsättning, att barnen i allmänhet ej vore
bildbara för mera än en sida af lifvet. Så
fattig har aldrig Skaparen visat sig. Kan
jag få en törnbuskes telning att allt efter
olika odling blifva en mångdubbelt doftande
trädgårdsros eller en enkel blomma därute i
vildmarken, så må mycket mera detta rika
bildbara material, som heter människan, kunna
utvecklas åt olika sidor till Skaparens ära.
- - - Föräldrars bestämmelserätt öfver
barnet är icke något själftaget, den är en
Herrens gåfva, som af Honom ledes och
välsignas. Ett och annat misstag, som göres,
där anlag för en bestämd kallelse äro på
särskildt sätt gifna, skall nog af sig själf,
såsom erfarenheten lär, söka sin rättelse.
Med den gamla vanliga förväxlingen
af »human» och »humanistisk»
förklaras vidare den »humanistiska», d. ä. på
latin och grekiska hvilande bildningen
* Af »providentia» = försyn, skickelse;
uttrycket »något providentiellt* torde alltså
vilja betyda: något med Guds skickelse eller
försyn likartadt eller jämförligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
