Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 10. (897.) 8 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 10
SVENSK LÄRARETIDNING.
159
tisk utan hänsyn därtill, huru dessa
uppgifter skulle mottagas i ena eller andra lägret.
Hvad jag yttrat om aflöningen för
»bitjänsterna», det tycker R. om, och därföre kan
han bekräfta dess sanningsenlighet, men det
torde finnas andra, som icke prisa dem. Nu
ville R., att jag skulle yttra mig på samma
sätt om skollärarelönerna, men därmed har
jag ej kunnat och kan, tyvärr, ej ännu stå
till tjänst, emedan sådant just skulle strida
mot sanningen. Men icke har jag därföre
nedskrifvit något obehörigt ros öfver den
egentliga skollärarelönen.
Eller hvad har jag om denna sagt, som
icke håller streck? Jag har sagt: l:o) att den
är knapp, 2:o) att den ej kan tillfredställa
stora anspråk, 3:o) att den likväl för ett
flertal bland lärarne synes förslå till beredande
af anständig bärgning - men detta med
uttryckligt villkor af god hushållning - och
därmed är ju då med önskvärd tydlighet
äfven uttaladt 4:o) att den icke för alla räcker
till anständig bärgning, icke ens med det
nämda villkoret, samt 5:o) att dessa inskränkta
inkomster likväl för några få möjliggör en
sparpenning för ålderns dagar.
Vill man i denna grannläga fråga verkligen
intaga en opartisk ståndpunkt, så torde man
knappast kunna uttrycka sig med större
hänsynsfullhet utan att träda sanningen för nära.
Äfven A. R. vill nog icke bestrida
uppgifterna i l:o, 2:o och 4:o, hvaremot det är
uppgiften i 3:o, som han anser icke hålla streck.
Jag har där likväl ej sagt, att lönen räcker
till för alla, ej heller att den under alla
förhållanden förslår till anständig bärgning utan
endast under villkor af god hushållning. Men
med detta villkor synes mig lönen ännu för
flertalet kunna räcka till någorlunda
anständig bärgning ej blott med hänsyn därtill, att
detta flertal synes mig anständigt födda och
klädda samt hafva rätt anständigt etablerade
hem utan äfven med hänsyn till de
jämförelsevis billiga lefnadskostnaderna här på
Gotlands landsbygd, med hänsyn till de få, som
kunna samlagen större eller mindre
sparpenning, samt ändtligen med hänsyn till hvad
riksdagen sedan 1893 har gjort till
förbättring af skollärarekårens ställning i ekonomiskt
afseende.
A. R. protesterar särskildt mot uppgiften
under 5:o härofvan. Men den uppgiften
grundar sig på faktiska förhållanden, och sådana
kunna icke omintetgöras genom några
protester, om än så högljudda. A. R. söker göra
troligt, att dessa öfverskott, där de verkligen
finnas, icke kunna resultera af lönebeloppet
utan ur andra faktorer såsom arf, indräktiga
biinkomster o. s. v. Jag har heller icke
påstått, att öfverskottet är någon gifven följd
af lönebeloppet, men väl att en mera
upp-drifven hushålls- och sparsamhetsförmåga -
för att ej säga försakelseförmåga - är
huf-vudfaktorn vid ett dylikt öfverskotts
uppkomst, äfven om andra faktorer kunnat
därtill medverka. Därom vittnar ej blott den
genomgående prägeln af enkelhet och frånvaron
af elegans i de hem, där öfverskott finnes,
utan äfven den omständigheten, att
skollärarehem finnas, där hvarken erhållet arf eller
biförtjänster förmått framkalla något
öfverskott. Nomina sunt odiosa,, eljes skulle jag
kunna stå A. R. till tjänst med faktiska
uppgifter af båda slagen. Detta är också helt
naturligt. En forskande blick på ställningar
och förhållanden i människors olika
lefnadssätt liksom sekelgammal erfarenhet borde
kunna öfvertyga både A. R. och hvilken
annan som helst, att det icke är arf och stora
inkomster i och för sig, som betrygga en
människas ekonomiska bestånd, utan att det
tvärtom är de små utgifterna.
Då A. R. antyder, att flera skollärare af
bristande utkomst måste söka sig öfver till
fastlandet och att så ytterst få ynglingar här
våga gifva sig in på skollärarebanan på grund
af härvarande usla löneförhållanden, så skulle
jag däremot vilja inlägga en bestämd
gensaga. Men det torde knappast vara behöfligt,
ty då R. säger: »På Gotland, lika litet som
annorstädes på Sveriges landsbygd, räcker
skollärarelönen till att bereda sin man en
anständig bärgning», så visar han ju därmed,
att det är lika illa beställdt öfverallt på
Sveriges landsbygd. Men i städerna är det väl
bättre? Ja, nog äro lönerna där nominellt
större, men om de äfven realiter äro större,
så att de förslå bättre, därom torde
meningarna vara delade.
A. R. upphöjer nästan ett förtviflans skri
öfver otillräckligheten af nu befintliga
löneförmåner, med hvilka han påstår det vara
omöjligt för någon lärare att få debet och
kredit att gå ihop, n. b. för en anständig
bärgning. Skall man kunna komma till
klarhet i, huru många gram af sanning ett sådant
påstående har till innebörd, så blir det nog
nödvändigt att ingå på en närmare analys af
begreppet »anständig bärgning».
Vi kunna ju börja med att utstaka de
limitativa gränserna för en sådan analys. Att
till >bärgning» hör dagligt bröd, är ju
oveder-dersägligt, liksom ock, att ingredienserna i
»dagligt bröd» utgöras af kläder och föda.
hus och hem med dess nödvändiga bohag.
Men om det icke är anständigt nog att stanna
vid detta, så måste svaret sökas på den
frågan: Hvad hör därutöfver till anständigheten
för en folkskollärare? Skall därtill möjligen
höra vin, punsch och öl, Briisselmattor och
dyrbara gardiner, fina valnötsmöbler, ett
dyrbart pianino, taflor, byster och ett utvaldt
bibliotek, barnens uppfostran vid stiftsstadens
allmänna läroverk, vidsträckta turistresor
under sommarferierna och dylikt? Visst är, att
jag icke medräknat en hel del af här anförda
förnödenheter till den anständiga bärgningen.
Men huru mycket bör egentligen medräknas?
Därpå är väl en folkskollärare mest
kompetent att afgifva ett nöjaktigt svar,-och därtill
torde just A. R. vara rätte mannen. En
utredning af denna fråga vore af stort intresse,
särskildt för den allmänhet, sorn har att
af-löna herrar skollärare, ty hon kunde ju
behöfva veta, hvilka anspråk på lifvet
skol-lärarne hafva. De verkliga behofven måste
klargöras, om orättvisor å hvardera sidan
.skola kunna aflägsnas. - »Våra inkomster
räcka icke till»! Det ropet höjes i våra dagar
icke blott från skollärarekåren utan från alla,
som gnaga på statens magra kaka, ända upp
till statsrådstaburetten. Månne icke detta
rop åtminstone delvis beror därpå, att
virtuoserna i sparsamhets- och försakelsekonsten
i vår tid äro ytterst sällsynta?
Vill A. R. fortsättajdiskussionenidettaämne,
så skulle jag, för så vidt den kommer att
röra sig om specifikt gotländska förhållanden,
helst se, att den fördes i Gotlänningen. Jag
skulle kanske ännu kunna draga något strå
till stacken för frågans belysning såväl från
löntagarnes som löngifvarnes synpunkt, ty
från båda lägren höjas klagorop.
Dalhem den 24 februari 1899.
Joh. Odin.
FRIAfORD’
Till kamraterna bland småskolans
lärarepersonal.
Mindre lämpligt petitioner ande.
Under sistnämda rubrik innehöll Svensk
Läraretidnings senaste nummer ett enligt min
ringa mening beaktansvärdt ord, som jag
anser, att vi böra taga vara på. Särskildt
tänker jag på detta, när jag genomläser en från
Norrköping utgången uppmaning till oss att
rekvirera listor och petitionera om förhöjd lön för
småskolans lärarepersonal. Den, som varit med
nära nog från början och sett, att
myndigheterna icke så där i en handvändning
omvändas, vet nog, att en petition om
löneförhöjning åt småskolans lärarepersonal aldrig
gärna kunde komma olämpligare än just nu,
samt att, äfven om tidpunkten vore lämplig,
sättet icke är det bästa. Myndigheterna ha
ju börjat bli alltmera vana vid, att
framställningar, som röra hela folk- och småskollärare-
kåren, framföras antingen af de stora
allmänna mötena eller ock genom den allmänna
folkskollärareföreningen. De framställningar, som
hittills blifvit gjorda, ha också i mycket hög
grad blifvit beaktade. Härtill har naturligtvis
bidragit det hofsamma och sansade sätt,
hvarpå ärendena framburits och den välvilja, med
hvilken folkundervisningen omfattas af många
bland de ledande männen i regering och
riksdag, tro vi.
Tidpunkten är nu mycket olämplig. Icke
ens två år hafva ju förflutit sedan
myndigheterna välvilligt beviljade en löneförbättring
på så sätt, att en viss minimilön fastställdes
och ett första ålderstillägg infördes, hvarjämte
bestämdes, att småskolans lärarepersonal skall
förses med husrum och nödig vedbrand.
Härjämte hafva i den nyss utkomna
folkskolestadgan bestämmelser införts, som göra, att
småskollärarinnorna på många ställen kunnat
blifva ordinarie och komma i samma rättsliga
ställning som kamraterna \id folkskolan.
Slutligen ligger en af ordföranden i
allmänna folkskollärareföreningen väckt motion
om aflöning åt småskollärarinnors vikarie vid
sjukdomsfall före i riksdagen, och en af
honom i fjor väckt motion om högre pension
åt oss är för närvarande föremål för
utredning hos k. m:t.
Att midt upp i allt detta komma med en
lönepetition skulle säkert uppfattas som om
vi vore mycket otåliga och oförnöjsamma. Det
vore .blott ägnadt att stämma vederbörande
ovänligt mot oss.
Men jag vågar tro, att äfven i andra
afseenden petitionsförslaget icke bör vinna
understöd från småskolans lärarepersonal.
Centralstyrelsen för allmänna föreningen
har så länge och på ett så klokt sätt fört allas
vår sak fram, att myndigheterna alltid fästa
vederbörligt afseende vid dess framställningar.
Om nu från rent privat håll en lönerörelse
uppväckes och tages om hand, hvartill kan
det leda? Jo, helt visst endast till att
åstadkomma splittring och förvirring. När tiden
är inne för en lönepetition, böra vi vända oss
till vår egen organisation, allmänna
föreningen, och söka genom dess medverkan få fram
saken.
Icke må man inbilla sig, att vi
småskollärarinnor äro så naiva, att vi låta inbilla oss,
hvad som står i ett utsändt tillkännagifvande,
att blott vi rekvirera teckningslistor och
skrifva under, vi »härigenom kunna förskaffa
oss ett mindre bekymmersamt lif».
Med tacksamhet för det som redan blifvit
gjordt för oss i afseende på vår rättsliga
ställning, våra löneförmåner, pension o. s. v., tror
jag nog, att lönefrågan för oss snart bör komma
före, men då på ett klokt sätt under ledning
af erfarna personer och i form af ett andra
ålderstillägg.
Det nu framkomna förslaget att uppträda
isoleradt afrådes lärarinnepersonalen på det
allvarligaste att kasta sig på. Låtom oss
alltid hålla tillhopa! »Enighet ger styrka».
En af de äldre.
En betydelsefull folkbildningsseger
vanns i Englands parlament förliden onsdag,
då underhuset med 317 röster mot 59 beslöt
företaga andra läsningen af ett
skollagsförslag, enligt hvilket den ålder, som ett barn
måste hafva uppnått, innan det kan vinna
befrielse från skolgång under halfva
skoldagen (eller blifva, som termen lyder, »
Half-Tirner»), höjes till 12 år.
År 1893 höjdes nämda ålder från 10 till
11 år. Man ville ej då i ett steg höja den
med två år, i synnerhet som fabrikanterna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
