- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 18:e årg. 1899 /
263

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (904.) 26 april 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

När läroverksreformen var
på tapeten i riksdagen.

Onsdagen den 19 april låg det var i
luften. Att vinterns välde ej än var alldeles
lyktadt, kändes af kylan, men en mild vind
blåste, och solen log. Just en sådan dag
känner man sig böjd att se lifvet i ljusare
färger, och man hoppas på en ny blomstring.

I andra kammaren hade man satt
läroverksfrågan främst på programmet, under
det inan i medkammaren synbarligen ville
sitta i efterhand. Jag begaf mig således
först till den folkvalda kammaren.

Här rådde lif och rörelse. »Farbröderna»
skockades som vanligt i grupper under
afvaktan på förhandlingarnas början, men
samtalen voro lifligare än annars, och här och
där såg man en och en annan gripa en
bekant i knapphålet och klargöra för hans
förstockade sinne, att han vandrade villans
väg.

På referentläktaren sågo tidningsmännen
pigga och intresserade ut, när de spetsade
sina pennor. På åhörareläktaren rådde
stark trängsel. Till och med en odalman
och hans gumma, synbarligen från någon
undangömdare del af vårt land, hade fått
sig en plats på första raden, där de sutto
häpna och undrande Öfver den ovanliga
scenen, hufvudyr a af stimmet och värmen.
Ett stycke frän dem sitter en 15-16 års
landsortssprätt, som allt emellanåt tager
opp sin fickspegel och ser efter, om hans
trinda ansikte är riktigt tjusigt och om det
gula håret faller i fagra bucklor.
Det börjar.

Allmänt bifall vinner det af utskottets
ordförande hr E. Hammarlund framställda
förslaget, att diskussionen måtte få röra sig
om utlåtandet i dess helhet, men beslut
fattas om hvarje punkt särskildt. Och så
redogör han för utskottets åtgärder att
tillsätta delegerade, som personligen
samarbetat med delegerade från första kammarens
utskott, och gjort ömsesidiga eftergifter, på
det man ändtligen en gång skulle kunna
få slut på den långa »på stället marsch»,
soni utmärkt denna segslitna fråga. Ville
man en gång komma från ord till handling
borde man taga det steg, hvarom utskotten
nu enat sig.

Reservationens pappa, hr E. A. Lindblad,
förklarar, att man visst inte behöfver vara
spåman för att kunna inse, hvad resultatet af
dagens förhandlingar skall bli. Frukten hängde
fullmogen och fallfärdig på
läroverksorganisationens träd, och motionären hade blott
behöft sträcka ut handen efter den. Men ändå
tyckte tal:n, att inan ginge för fort, hvadan
han yrkade bifall till reservationen.

Lektor R. E. L. Darin förklarar sig hafva
under en 35-årig lärareverksamhet fått allt
lifligare intresse för en läroverksreform.
Motionärens förslag hade den positiva förtjänsten
att det tillgodosåge den allmänt
medborgerliga bildningen, och den negativa, att latinet
finge maka åt sig. Här klämde skon, men
ej så hårdt, att ej steget kunde tagas,
noppades tal:n, som själf öfvergifvit sin ståndpunkt
som vän af latinherraväldet. Han önskade
blott, att de moderna språken skulle få sin
del af den ökade tiden, ehuru det hittills ej
sett ut därtill. Han önskade, att anslutningen
till utskottets förslag måtte bli så enhällig
som möjligt.

Men den stora kontinentalstaden Trelleborgs
rektor, hr Hj. Sjövall, menar att hans egen
motion varit vida lämpligare som botemedel
mot nutida brister. Det föreliggande förslaget
skulle kräfva ny undervisningsmateriel, nya
metoder, ny lärarebildning. Det behöfdes
särskilda skolor för den vetenskapliga bildningen
och den allmänt medborgerliga. Hvarför
skulle ej denna kunna få stå på egna ben,
utan sitta i styf brors knä? Och
småläroverken – snart vore deras ställning ohållbar!
Nej, det Carlsonska förslaget vore för
våldsamt! Och det kunde bli farligt om ej
läroverksvagnen körde sakta i backarna.

Lektor Sahlin höll på en hel timme att
med flödande vältalighet kalfatra motionen
från alla sidor. Det blef verkligen litet
långtrådigt. Själfva odalmannen på
läktaren föll i slummer, och hans gumma
gäspade oupphörligen. Sprätten ägnade sig
uteslutande åt sina personliga behags
beskådande.

I få ord sagdt ville granskaren från Örebro
Bäga, att utskottet gått lättvindigt till väga.
Reformens genomförande öfver hela landet
vore olämpligt: de i det gamla systemet
invanda lärarne skulle ej kunna sätta sig in i
det nya. Exemplen af reformens gagn i
grannländerna vore ej väl valda: där vore
afslut-ningsexamen obligatorisk för alla. Här skulle
den bli en »afloppstrumma» för »afskräpet»,
som ej orkade följa med ända till
mogenhetsexamen. Steget att åter skilja skola och
gymnasium vore reaktionärt och förde oss 50 år
tillbaka i tiden utan att medföra något gagn.
Sammanhanget mellan motivering och kläm
vore oklar, och myndigheternas utlåtande vore
ganska kyliga, om man läste dem rätt.

Grosshandlaren O. N. Höglund kunde
intyga, att Stockholms handels- och
sjöfarts-näind moget öfvervägt sitt tillstyrkande
uttalande.

Professor S. J. Boëthius knep sig en applåd,
när han lofvade att inte bli så lång som eljest.
Han var nog med på förslaget men latinets
framflyttning föll honom ej i smaken. Nu
skulle all språkundervisning hopas på
gymnasialstudiet och vålla öfveransträngning.
Åtminstone borde några skolor finnas, där det
blefve som förr. För öfrigt behöfde man ej
lära både läsa, skritta och tala alla språken.
Yrkade emellertid bifall.

Kontraktsprosten A. T. Pettersson i
Österhaninge fritog utskottet från beskyllningen
för lättvindighet. Viktigast vore att lärjungen
kunde lämna skolan och gå ut i det
praktiska lifvet utan att vara hallstämplad som
en halflyckad existens, men tvärtom hafva
betyg på fickan. Ät den lärda banan ägna
sig ändå tillräckligt många. Hvarför skall en
blifvande vetenskapsman från början
behandlas annorlunda än andra människor? Han
kan nog behöfva en mer praktisk blick på
tingen. Och gagneligt är det för ynglingen,
att först när reflexionsförmågan vaknar,
ställas inför ett val, gagneligt äfven för hans
föräldrar.

Prostens kraftigt framförda tal föranledde
talrika instämmanden. Gubben på läktaren
vaknade.

Kontraktsprosten J. D. Laurell fann
synbarligen Kapitolium sväfva i fara. I
synnerhet syntes han vara rädd att teologerna icke
skulle bli så språklärda att de kunde
sysselsätta sig med textkritik. (Tal:n känner väl
dock möjligen till, att en hel del af de gamla
prästerna kunna vara goda predikanter och
rättskaffens själasörjare, ehuru de så glömt
grundspråken, att de ej skulle kunna öfversatta
ett kapitel utan svenska bibelns tillhjälp.) I
öfrigt fann han det sorgligt, att bildningsnivån,
som skulle stiara för det praktiska arbetets män,
måste sjunka för den vetenskapliga bildningens.
Dessa äro väl ett fåtal, men ändå våra
ädlaste krafter. Dock yrkade han bifall.

Så äfven telegrafkommissarien M. F.
Nyström
, som emellertid opponerade sig mot
sammankopplingen af kompetensfrågan och
afslutningsexamen. Utlåtandena vore mest
dikterade af höflighet mot riksdagen!

Motionären professor Ernst Carlson höll ett
glänsande anförande, som slöt med yrkande
om bifall. Han opponerade sig bestämdt mot
lektor Sahlins sätt att på skolpojksmanér
söka göra en sak förhatlig genom öknamn.
Att hr S. funnit så mycket oklart i
utlåtandet, vore ej underligt. Har man diametralt
motsatta åsikter mot andra och ej vill förstå,
så kan man inte heller. Men hr Sahlins sonora
stämma, som ljudit likt en klockringning,
fann han båda grafläggning af ett dödsdömdt
pluggsystem. I våra grannländer anses det
just som ett fel att afslutningsexamen är
obligatorisk för alla. Vår nationella bildning
skall icke byggas på latinet. De allmänna
läroverken skola en gång komma därhän, att
de göra skäl för sitt namn. Ej böra längre
70 % af vår ungdom nöja sig med fragment
af en bildning afsedd för andra behof än
deras! Nu uppstår trängsel å
ämbetsmannabanan och det litterära proletariatet ökas.
Alla klaga, föräldrar, lärare,
universitetsprofessorer. Förslaget är både praktiskt och
nationellt. Ynglingen skall ej behof va.utgå med en
last af minneskram; vi skola få en fysiskt och
moraliskt stark ungdom, som kan taga upp
skilda kulturuppgifter. På kunskapsfordringarna
kunna vi pruta – ej på karaktärsutvecklingen.
Kampen mellan klassisk och modern bildning skall
ändtligen mattas och en ny, ljusare tid gry för
våra läroverk och deras ungdom.

Talet hälsades med starkt bifall, och
många läto anteckna sina instämmanden.

Rektor A. V. Nilson i Lidköping var ock
en af de många tusenden, som i förslaget
skådade gryningen till en ljusare dag.’

Hr Joh. Pettersson i Boestad, klassicitetens
svärmiske riddare ur allmogens led, uppläste
ett anförande, hvilket som vanligt väckte
kammarens stora munterhet. Tal:n hoppades, att
regeringen skulle värna om latinet: de norska
studenternas bildning hade betänkligt sjunkit.
Andan blir betänklig i ett land, där man ej
läser klassikerna i original. Och så talade hr
P. om Håkan Sjögren, den store latinaren,
som har en minnesvård i hr P:s eget Växjö,
från hvars läroverk Linné och Fries gått ut.

Farbröderna skrattade hjärtligt. De funno
väl, att Linnés ära inte precis hade mycket
att göra med Sjögrens lärareverksamhet i
Växjö. 8. föddes samma år L. lämnade
Sigfridsstaden!

Skeppsbyggmästaren O. A. Brodin yrkade
bifall från praktisk synpunkt. I följd af för
mycken lärdom blir en student ofta omöjlig
för praktisk verksamhet.

Lektor P. Valdenström tillrättavisade också
lektor Sahlin för »afskräpet» och
»aflopps-trumman». De som ägna sig åt det praktiska
lifvet behöfva ej vara svagare begåfvade än
de som släpa sig fram till studentexamen.
Särskildt vände sig tal: n mot student
monopolen. Det är viktigare att en tandläkare
har manuell färdighet än att han är student.
Latinet har haft och har en stor kulturell
uppgift, men det måste maka åt sig.

Rektor J. Centervall trodde, att förslaget
skulle motverka öfveransträngning och yrkade
bifall.

Hrr Sahlin och Valdenström växlade några
artiga repliker angående ömsesidig förmåga
att läsa innantill.

Därpå antogs utan votering utskottets hemställan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:42:35 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1899/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free