- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 18:e årg. 1899 /
367

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 23. (910.) 7 juni 1899 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 23

SVENSK LÄRARETIDNING.

367

det varit vanligt, att församlingarnas
angelägenheter afgöras af några få
ledande personer, hvilka förbereda
ärendena och med sina höga röstetal
diktera utgången. Att lärare och
lärarinnor genom sitt personliga inflytande
och genom fullmakter i någon väsentlig
mån bestämt besluten har hittills aldrig
inträffat, och att något sådant som nu
skett skulle vara möjligt - särskildt
i ett ärende af förevarande slag - har
man varit mycket långt ifrån att kunna
ana. Ofverraskningen och harmen är
därför på vissa håll ganska liflig.
Sålunda uttalar sig en insändare i
Stockholms Dagblad på följande sätt:

De, som voro närvarande på stämmorna,
sågo nogsamt, att lärarekåren själf var där
talrikt, att ej säga mangrant representerad
och försedd med hopskaffade fullmakter.
Välvilligt understöd gåfvo Liberala
valmansföreningens koryféer, som nu smått skämtade (!)
med sin programprincip: »sparsamheten». -
- - Emellertid vore det ej ur vägen, om
den skattdragande allmänheten, när i
framtiden i följd af de nu beslutade, framtiden i
synnerhet betungande utgifterna våra
uttaxeringar måste höjas, ville erinra sig, hvilka de
varit, som nu i en hastig vändning och utan
att vilja afvakta någon som helst ny
utredning genomdrifvit bifall till lärarekårens mest
vidtgående pretentioner.

Hvad den här framkastade
beskyllningen beträffar, att lärarekåren skulle
genom användande af fullmakter hafva
själf reglerat sina löner, så är det
visserligen sant, att kårens medlemmar
ganska talrikt deltogo i besluten. Men
dels hade de, med hänsyn till
öfversty-relseförslagets otillfredsställande
beskaffenhet och till den stora risk, som
ärendets hemfallande under
kyrkofullmäktiges beslutanderätt alltid måste
medföra, i själfva verket intet annat val,
och dels bör väl märkas, att det
ingalunda var med sina egna röster, som
de förmådde öfva något nämnvärdt
inflytande på frågans afgörande. Hvad
de. i den vägen uträttade, det
uträttade de väsentligen genom fullmakter.
Men att dylika med en sådan lätthet
kunde erhållas, hvad visar detta, om
ej just det, att de utom lärarekåren
stående församlingsmedlemmarna funno
lärarnes önskningar befogade ? Att dessa
önskningar skulle omfattas med
sympati särskildt af sådana personer,
hvilkas hela samhällsåskådning måste göra
dem till de lägre
tjänstemannaklassernas själfskrifna bundsförvanter och
förespråkare, säger sig själft. Men det
var icke blott från dem, som
lärarekåren vid nu ifrågavarande tillfälle fick
understöd; sådant erhölls äfven af
personer med hög social ställning och
afgjordt konservativ anläggning. Det
torde sålunda knappast kunna
betviflas, att de fattade besluten äro ett
uttryck icke blott för »lärarekårens mest
vidtgående pretentioner» utan ock för
församlingsmedlemmarnas verkliga
stämning gent emot folkskolan. Att denna
för närvarande är synnerligen
välvillig, det hafva förra veckans
kyrkostämmor oförtydbart visat, och i sin ord-

ning visar denna stämning på ett lika
oförtydbart sätt, att allmänheten
ingalunda finner Stockholms folkskolor så
underhaltiga eller dess lärarekår så
»demoraliserad», som man af åtskilliga
under senare åren hörda »röster»
kunde vara benägen att tro.

I vissheten härom se vi för vår del
en af de allra bästa frukterna af hvad
som nu skett.

Visserligen är det icke otänkbart, att
allmänhetens välvilliga stämning kan
komma att åter sjunka ned till samma
låga punkt, där den för några få år
sedan befann sig. Den farhågan
ligger måhända nära till hands, ifall
Dagblads-insändaren skulle få rätt i
sina ekonomiska olycksprofetior. Med
afseende på dessa våga vi emellertid
ställa oss tviflande. Dels har
nämligen kommunen genom den af
riksdagen beviljade Ökningen i statsbidraget
fått ökade resurser, dels komma
förmodligen med stadens tillväxt äfven de
kommunala skatteinkomsterna att
tillväxa minst lika starkt som
folkskolebudgeten. Vi äro sålunda böjda att
instämma med Nya Dagligt Allehanda,
som härom yttrar:

Det är tydligt, att en så genomgående
om-reglering af lärarepersonalens
löneförhållanden ej kan gå för sig utan en afsevärd
omedelbar höjning af folkskolebudgetens
utgiftssumma. Tack vare det just nu väsentligt
ökade statstillskottet kan emellertid denna
höjning dess bättre äga rum utan någon
rubbning i den nuvarande uttaxeringen, ehuru
visserligen densamma icke, såsom enligt
öf-verstyrelsens förslag, nu kan sänkas från 85
till 80 öre pr bevillningskrona. Den af
öfverstyrelsen uppgjorda staten, hvilken endast
med några tusen kronor öfvérskjuter den
nuvarande, slutar på en summa af 1,446,055 kr.,
af hvilka 969,000 kr. skulle fyllas genom
uttaxering. Den nu af kyrkostämmorna gillade
staten ställer sig emellertid omedelbart 80,000
kr. högre för att sedermera stiga i ungefär
samma proportion som den nuvarande
lönestaten. Men äfven om man, såsom
öfverstyrelsen gjort, tager 1897 års antal
bevill-ningskronor till mätstock, så gifver 85 öres
uttaxering ett belopp, som är mera än 100,000
kr. högre än det enligt öfverstyrelsens
förslag erforderliga och som således är fullt
tillräckligt att betäcka den nya staten. Tager
man återigen 1898 års bevillning till grund,
så uppstår ett öfverskott äfven öfver den
nya staten på långt öfver 100,000 kr. Och
på grund däraf, att antalet bevillningskronor
med all säkerhet kommer att stiga i vida
hastigare progression än utgifterna till
folkskollärarelönerna enligt den nya lönestaten,
kommer gifvetvis denna differens till
inkomststatens förmån att för framtiden stiga.

I förtreten öfver hvad som nu händt
framkastar Dagblads-insändaren det
förslaget, att folkskollärarekårens
medlemmar hädanefter skulle utestängas från
deltagande i behandlingen af
folkskolans lönestat.

Kyrkostämmobesluten - säger han - gifva
äfven anledning till en annan erinran, sorn
för öfrigt ej är ny, nämligen huru oändligt
lätt det är att få en sådan beslutande
församling som en kyrkostämma i hufvudstaden
med på ungefär hvad som helst. Fråga är
därför, om man ej borde söka häremot skaffa
någon trygghet. Till den ändan kunde man
tänka sig, att i kommunalförordningarna
borde, efter analogi med de nya bolagslagarna,
stadjas t. ex., att i beslut å kyrkostämma,

som afse aflöningar och dylikt, må ej den
deltaga, som innehar befattning, hvars
löneförmåner etc. (märk: etc.) äro i fråga. Ett
dylikt stadgande har naturligtvis tillförene
ansetts ©behöfligt, men numera vunnen
erfarenhet visar, att det kan vara på sin plats.

Nog finnas många, hvilka
betrakta stat och kommun såsom en sorts
bolag samt statens och kommunens lägre
tjänstemän som de stora aktieägarnes
tjänare. Men så långt som till att
omforma kommunalförfattningarna efter
bolagslagarna äro vi väl ändå inte
komna. Hvart skulle det för öfrigt
leda, om från offentliga beslutande
församlingar skulle utestängas alla sådana
personer, hvilkas ekonomiska intressen
kunna komma att af besluten beröras?
En undantagslagstiftning med syfte att
inskränka särskildt lärares och
lärarinnors- medborgerliga rättigheter
torde förblifva ett fromt önskemål, och
så länge folkskolans angelägenheter
afgöras å kyrkostämma, lärer man nog
få tåla att där se både dem och deras
fullmakter.

Helt visst hade det ur flera
synpunkter varit lyckligast, om den nya
ordningen kunnat genomföras på ett
mindre extraordinärt sätt än som nu
kommit till användning. Det normala hade
utan tvifvel varit, om öfverstyrelsen,
då en lönereglering med anledning
af det höjda statsbidraget skulle ske,
funnit sig böra visa lärarekåren det
förtroendet, att den på lämpligt sätt
rådplägat med densamma såväl om
hvad som i och för sig vore önskvärdt,
som ock beträffande hvad som under
förhandenvarande omständigheter
kunde antagas vara möjligt. Vi tro oss
kunna säga, att ett sådant
tillvägagående å öfverstyrelsens sida icke i
minsta mån skulle haf va rubbat den auktoritet
hvarpå den såsom öfverordnad
myndighet med rätta bör kunna göra
anspråk.

Så länge ingen omedelbar
kommunikation äger rum mellan
öfverstyrelsen och lärarekåren, så länge kan det
icke undgås, att missförstånd och
därpå grundad misstro skola göra sig
gällande. Bland lärare och lärarinnor kan
den tron lätt få insteg, att
öfverstyrelsens beslut förestafvas af bristande
välvilja för lärarekåren eller af
ingifvel-ser från dem, hvilka tjänstgöra såsom
mellanhänder. Öfverstyrelsen åter kan
lätt erhålla den uppfattningen, att
folkskolans lärare och lärarinnor utgöra en
svårstyrd och oresonlig kår, som måste
hållas med strama tyglar.

Det vore att beklaga, om dessa
uppfattningar skulle fästa sig och å ömse
sidor öfvergå till tradition, hvartill en
god eller rättare sagdt dålig början
redan synes vara gjord. Båda hvila
nämligen, så vidt vi kunna se, på ett
misstag. Det finnes ingen anledning
antaga, att medlemmarne af en
öfverstyrelse, sorn för några få år sedan
hade en så hård kamp att bestå mot den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:42:35 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1899/0371.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free