Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (911.) 14 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 24
SVENSK LlRAKETIDNING.
389
hvarje skola finnes dessutom en vice
inspektör, som såsom sådan har att öfvervaka den
yttre ordningen eller disciplinen. Att
blifva vice inspektör är ett avancemang och
renderar sin innehafvare lättare utsikt att
blifva inspektör.
Medan våra folkskolor samtliga äro
afgiftsfritt tillgängliga för alla till kommunen
hörande barn, så finnas i Köpenhamn
däremot en del s. k. betalningsskolor, 10 till
antalet. I de öfriga 19 är undervisningen
gratis, och skolorna kallas friskotor.
Skillnaden mellan dessa skolor är
hufvudsakligast den, att i de förra barnens målsmän
erlägga en månatlig afgift för hvarje barn
med l kr., d. v. s. 12 kr. pr år. Följden
blir att till dessa skolor samlas den s. k.
medelklassens barn, de bättre klädda och
omvårdade och således de barn, som hafva
större förutsättningar att kunna stiga högre
i »lärdomsgraderna». Många af dem
fortsätta ock sin skolgång till öfver
konfirmationen i den s. k. afgångsklassen, hvars
pensa äro rätt betydliga, och efter hvars
genomgående många aflägga s. k.
preliminärexamen. I friskolorna samlas de barn,
hvilkas föräldrar ej kunna eller vilja af vara
årsafgiften, och därför se vi i dessa skolor
mängden af barn i mera torftiga
omständigheter. Den största kontingenten barn
kommer ock på dessa skolor. Då
betalningsskolorna vid 1898 års början räknade
12,467 barn, fördelade på 422 afdelningar,
så hade friskolorna vid samma tid 24,734
barn, fördelade på 810 afdelningar,
sålunda ungefär dubbelt. Läggas härtill de
6,387 barn, som undervisades nämda år i
donationsskolor och privata skolor, blir
antalet år 1897 undervisade barn summa
43,588.
Antalet disponibla skolsalar utgjorde
nämda år 635, afsedda för 1,270 klasser.
I Köpenhamn florerar nämligen i största
utsträckning »dubbleringssystemet».
Salarna användas sålunda från kl. 8-12 f. m.
och från kl. l till 5 eller 6 e. m. Härvid
är ock att märka, att lärarepersonalen är
bunden vid skolan denna tid. Hvarje lärare
har sålunda hvarje dag sina
förmiddägs-och eftermiddagsklasser och är förbunden
att undervisa 36 timmar i veckan men kan
dessutom erhålla öfverläsningstimmar, för
hvilka då erhålles timpenning, högst 80,
lägst 60 öre. Något tal om egentliga
biförtjänster kan sålunda ej här förekomma.
Förutom de vid 1888 års ingång
anställda 885 lärarne och lärarinnorna i
läs-ämnena voro vid samma tid anställda 23
teckningslärare, 22 sånglärare, 50
gymnas-stiklärare och 3 slöjdlärare. Sistnämda
siffra, 3 slöjdlärare för i skolorna inskrifna
18,798 gossar, synes öfverraskande. Men
förklaringen är den, att endast vid några
skolor slöjd är införd, och så är
förhållandet Danmark rundt. Man börjar dock allt
mera få ögonen upp för den pedagogiska
slöjdens betydelse, och frågan om
slöjdundervisningens införande i skolorna är
numera en lika allmänt förekommande
»skol-mötesfråga» som den nya skollagen. Men
säger man: »hvar få tid till slöjd?»
Däremot är sång- och
gymnastikundervisningen högt drifven. För åtskilliga år
sedan var det med de facken alldeles som
nu på många ställen i Sverige, de
försummades. Men så fingo vederbörande upp
ögonen och anställde särskilda inspektörer
för ifrågavarande ämnen. På så sätt fick
Danmark tvänne af ministeriet tillsatta
inspektörer för dessa öfningsämnen men
saknar ännu helt och hållet inspektionsväsende
för de öfriga läro- och öfningsämnena. I
år har den för länge sedan tillsatta
»gymnastikkommissionen» framkommit med sin
handbok i gymnastik, hvilken hädanefter
skall följas vid undervisningen. Arbetet är
en mycket diger lunta, som synes vålla
lärarne åtskilliga bekymmer. Dock utgöres
en icke oväsentlig del af arbetet af
vägledningar i afseende på fria lekar, bollspel,
simning o. s. v. I sång finnas särskilda
»regulativer», hvilka skola följas vid
undervisningen. Barnen vänjas vid att sjunga
hurtigt och taktmässigt, något som vi
svenskar borde taga lärdom af. Många svenska
sånger sjungas, t. ex. »Du gamla, du friska,
du fjällhöga nord», »Kung Karl, den unga
hjälte» o. s. v.
På grund af stadens stora tillväxt äro
många af de i Köpenhamn uppförda
skolhusen af yngre dato och sålunda. i
arkitektoniskt hänseende tilltalande, ehuru
näppeligen något kan jämföras med de s. k.
skolpalatsen i Stockholm. I hygieniskt
hänseende uppfylla de nyare tidens
fordringar och äga för undervisningen tämligen
rikhaltiga samlingar af kart- och
planschverk samt åskådningsmateriel för
naturkunskapen. Däremot är detta icke alltid fallet
med de äldre. De flesta skolorna hafva
smärre lärjungebibliotek och förråd af
uppslagsböcker för lärarne. Hvad de förra
beträffa åtnjuter hvarje skola af kommunen
ett årligt fast bidrag af 100 kr., hvarjämte
biblioteket äger uppbära 2 öre i veckoafgift
af hvarje låntagare. Sammanlagdt utgjorde
lärjungebiblioteken vid 1898 års början 34,827
band.
Hvad som särskildt frapperar en svensk
lärare vid besök i de olika skolorna är
den i disciplinärt hänseende stora frihet,
som lämnas lärjungarna dels under själfva
undervisningstimmarne, dels ute på
lekplanerna, men den torde ligga så att säga i
folkkynnet, denna »gemytlighet». Vi
svenskar hafva ju från början danat vårt
skolväsen efter tyskt mönster med sin strängare
disciplin, och dessutom äro vi kanske ock
mera korrekta, hålla så att säga mera på
formerna. En stor del lärare torde nog
sakna blick för betydelsen af en
bestämdare yttre hållning hos barnen. Att detta
emellertid icke var förhållandet öfverallt,
blir jag i tillfälle att längre fram omtala.
a. A. v.
Folkskollärarnes
föreningsfråga.
3.
I n:r 19 har tidningen »Folkskolans Vän»,
såsom det jm var att vänta, tagit .till orda
för att bemöta min lilla kritik af Svenska
folkskolans vänners program. I och för
sig kunde det vara ganska välkommet att
få närmare ingå på den angelägna saken.
Det kan dock icke ske denna gång. Ty
då min motpart föga håller sig till saken,
utan går omkring den, nödgas äfven jag
för det mesta lämna saken för att följa
honom på hans irrfärder.
Dock först ett medgifvande: jag har icke
anfört den delen af Sv. F. V:s program:
»Föreningen vill utgöra ett broderligt
samband mellan alla, som arbeta för detta mål.»
Skall det då vara nödvändigt att separera
för att arbeta för det mål, Sv. F. V.
föresatt sig? Eller kan det icke vara lika
vackert att arbeta för ett broderligt
samband och en god kristlig anda inom hela
lärarekåren ?
Jag har sagt, att Sv. F. V:s program
är mindre lyckligt valdt. Härtill frågar
F. V., hvarför den uppgiften att arbeta
för att kristendomen i folkskolan må
komma till sin fulla rätt är mindre lämplig
för en lärare. Om F. V. påaktat
skillnaden mellan ett föreningsprogram och den
enskilde lärarens arbete, så hade den
tillbakahållit den kränkande tillvitelsen, att
jag icke menar hvad jag säger, då jag
medgifver, att det vore ett lycksaligt
tillstånd, om kristendomen blefve skolans lif.
Jag har sagt, att den väg, som Sv. F. V.
valt för att förverkliga sitt program, icke
bär fram. Härtill frågar F. V.: »Kan det
falla någon in att tro, att Sv. F. V. mena
sig kunna genom separation åstadkomma,
att kristendomsundervisningeri kommer till
sin rätta bibliska fullhet? Nej, så
enfaldiga äro vi verkligen icke.» Det är nog
många med mig, som tilltro Sv. F. V.
den »enfaldigheten». Ty hvarför hafva de
eljest separerat med denna devis på sin
fana?
Liknelsen om mjölet och surdegen, som
jag användt mot Sv. F. V., gör F. V.
alldeles hufvudyr. Genom sin egendomliga
logik får F. V. användningen af liknelsen
på föreliggande fall att betyda: »troppen
af, troppen af, ur både S. A. F. och Sv.
F. V.».
Jag har sagt: Hvad menas därmed, att
kristendomen skall genomtränga
undervisningen? Kristendomen representeras i
folkskolan af ett ämne, och jag tror att vi få låta
oss nöja, om vi kunna hålla detta vid sin rätta
bibliska fullhet. Vidare har jag sagt, att de
flesta skolans ämnen icke kunna behandlas
ur speciellt kristlig synpunkt, emedan
kristendomen icke har någon tillvaro utanför
det rent personliga. Däraf tager sig F. V.
anledning att allvarligen upptukta mig
därför, att jag icke skulle veta, att allt skall
göras i Jesu namn. Åter är F. V. på
villospår. Jag har talat om skolan ’och
läroämnena; F. V. talar om den inre
bärande kraften i lärarens hela lif.
Uppfostran blir kristlig därigenom, att läraren
personligen är kristen, men ingalunda
därigenom, att man söker behandla räkning,
rätt-stafning och välskrifning m. m. eller
lönefrågor och befordringsfrågor ur en förment
kristlig synpunkt. Sådana försök äro idel
konstlade påfund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
