Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 24. (911.) 14 juni 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
SVENSK IÄRARETIDNING.
N:r 24
Hvad jag sagt därom, att kristendomen
icke har någon tillvaro utanför det
personliga, gör F. V. mycket ond. Den harf van
hon därvid rör ihop, behöfver jag dock
efter det ofvan sagda icke vidare utreda.
Det frapperar F. V., att jag påstår, att
uppfostrarens första åliggande är att
uppfostra till människor, då barnen »äro barn
af människor». Med denna fordran,
menar F. V., står jag ännu på hedendomens
ståndpunkt. Att uppfostra till människor
skulle vara en för lågt satt uppgift.
Kanske det klarnar för F. V., om jag utbyter
»framför allt» mot »i första rummet». Det
mänskliga är väl hos barnet det första,
och låta vi detta vara en vildmark och
mena, att G-uds ord skall reparera hvad
som försummats i de enklaste
uppfostraregrepp, då så vi bland ogräs och få andliga
krymplingar eller förstockade sinnen, som
intet godt biter på: det eländigaste resultat
af den eländigaste metod.
F. V. menar, att det icke förslår till en
kristlig inverkan att hos barnen söka att
nedlägga Guds ords goda utsäde. Vet då
F. V. någon annan metod att få något att
växa än genom att så? Jo, dit skulle ock
höra: »Blif ett föredöme för de troende i
tal» o. s. v. Samma ohjälpliga
tankeoreda. Jag har sökt besvara den frågan, hvad
uppfostraren skall göra; F. V. tuktar till
mig, därför att jag icke skulle veta
hurudan en uppfostrare bör vara och menar så,
att mitt recept icke duger.
Mitt råd. till Sv. F. V. att inskränka
sig till surdegens anspråkslösa och
försakande roll i stället för att uppträda som
»en fullfärdig skön kaka», fattar F. V. så,
att jag därmed velat ge Sv. F. V. det
rådet att icke blanda sig i det de icke hafva
att göra med. Ingalunda. Jag har menat
mycket värre än så och vidblifver den
meningen, att det är Sv. F. V:s liksom alla
andra separatisters grundfel att anse sig ha
hunnit målet, om ock endast relativt, och
förakta andra. Hvad är väl eljest
innebörden af det stadgandet, att medlemmar
upptagas först sedan de blifvit synade och
befunnits värdiga - ett stadgande,
hvarigenom Sv. F. V. ju uttryckligen beteckna
sig såsom ett särskildt iitvaldt slag af folk,
bättre och kristligare än öfriga? Sv. F. V.
gjorde bättre och handlade mera efter sin
mästares anvisning, om de med sitt salt och
sitt ljus blandade sig med oss andra för att
lämna en välbehöflig hjälp åt vår o
värdighet. Jag hoppas, att F. V. nu fått rent
besked om den där sköna kakan.
Det är det egna med kristendomen, att
den är på en gång det bästa och det
sämsta föreningsband mellan människor.
Det bästa, om den förblifver i sin rena
innerlighet; det sämsta, om den göres till en
påtagen uniform. Och det är både Sv. F.
V:s och alla andra separatisters grundfel att
taga uniformen för väsendet, ty
hjärterann-sakare äro de dock icke.
Det skulle vara så alldeles illa med min
tillvitelse, att Sv. F. V. genom sin
separation äro orsaken till det stundom
förekommande gnabbet angående de båda föreningarna.
Är det då icke så, att den, som först bör-
jar en träta, är roten och upphofvet till
det onda, som däraf följer? Så döma
juristerna.
Om den anonyme författaren i F. V.
kommer igen, så vill jag bedja, att han
håller sig till sak och låter min person
vara med fred.
Mörrum den 20 maj 1899.
H. Wihlborg.
DÖDSFALL1
Emelie Smedberg f. Den 6
dennes afled, till följd af en långsamt tärande
sjukdom, småskollärarinnan i Göteborg
fröken Emelie Smedberg i en ålder af nära
44 år. Efter att hafva genomgått det af
folkskolestyrelsen upprättade seminariet för
utbildande af lärarinnor för stadens
småskolor anställdes hon 1872 såsom
biträdande lärarinna åt en äldre kamrat. Det
var på den tiden, då en småskoleklass kunde
utgöras af omkring 50 barn, hvilka
samtidigt handleddes af två lärarinnor. Fröken
Smedberg utmärkte sig under sin hälsas
dagar för nit och stor kraftfullhet vid
utöfningen af sin ansvarsfulla verksamhet, ja,
hon nedlade kanske allt för mycken kraft
på att under den för normala barn
tillmätta tiden draga med äfven de klent
utrustade. Af naturen hade hon ett blidt
lynne, var anspråkslös och sällskaplig samt
därför värderad af kamrater. På hennes
initiativ stiftades för tio år sedan en
be-grafningskassa inom Göteborgs
småskollärarinnekår, och fröken S. har allt sedan dess
varit kassans ordförande.
Yid hennes jordfästning, som ägde rum
i Hagakyrkan, hade lärare och lärarinnor
talrikt infunnit sig, och en blandad kör
af-sjöng några psalmverser och sånger. Öfver
20 kransar och en mängd blombuketter
höljde kistan. Yid grafven skildrade
Öfverläraren J. Johansson den aflidnes gagnerika
gärning såsom uppfostrarinna för de små
samt uppläste några för den högtidliga
stunden passande verser. Frid vare öfver
hennes stoft, välsignelse öfver hennes minne I
Q-IL
Valen i S. A. F.
Sedan åtskilliga år står önskemålet att i
centralstyrelsen få in en speciell representant
för Norrland ännu ouppfylldt, och antagligen
går det nog icke heller i år att realisera denna
plan. Målsmännen för norrlandsintresset
torde nog äfven de få nöja sig med att gå »de
partiella reformernas väg». Början är ock
gjord med förvärfvandet af en suppleantplats
i centralstyrelsen för en norrländing.
Hur skulle det nu vara att tillgodose detta
intresse med att såsom nästa steg i denna
riktning besätta tredje revisorsplatsen äfven
med en norrländing? Då Sydsverige och
hufvudstaden redan ha hvar sin representant
bland revisorerna (hrr Nils Lundahl i Lund
och And. Lindén i Stockholm), tyckes det
ligga nära till hands att bereda plats i
revisionen för en representant från Nordsverige.
Att finna en lämplig sådan är icke svårt.
Bland mera bemärkta norrländingar intar
numera hr Aug. Degerman i Hernösand ett
framstående rum. Född västerbottning och
småskollärare där till sitt 26:e år samt nu på
nionde året naturaliserad ångermanländing/
har han haft goda tillfällen att lära känna
olika skolformer i norrländska bygder. Som
ordförandeo i Hernösandskretseri och
länsombud för Ångermanland sedan några år
tillbaka har han inom föreningslifvet redan gjort
afsevärda insatser. Af Läraretidningens
läsare är D. känd genom åtskilliga välskrifna
uppsatser (biografierna öfver adjunkten
Bäckman och rektor Bucht m. m.). Slutligen har
han i år såsom innehafvare af
Västernorrlands landstings pedagogiska resestipendium
haft tillfälle att studera skolväsendet i
Stockholm, Norrköping och Uppsala, och därvid helt
visst gjort sig personligen och fördelaktigt
känd af föreningsmedlemmar i dessa städer.
Med stöd af det anförda och utan något
som helst förringande af den afgående
revisorns, hr Otto Bejboms, förtjänster våga
vi hos kretsförenmgarna landet rundt vid
sommarens revisorsval till benägen hågkomst
rekommendera folkskolläraren August
Degerman i Hernösand.
Norrländingar.
»Fullkomligt betydelselöst*?
Ja, så står det verkligen i förra numrets
insändare. »Lärarinnor» förklara där med en
högsinthet, som är sublim, att det är
-»fullkomligt betydelselöst, om i styrelsen sitta
lärare eller lärarinnor, endast duglighet och
intresse förefinnas». Enligt deras mening
var det naturligtvis alldeles i onödan, som
föreningen för några år sedan ökade
centralstyrelseledamöternas antal med två för att
så mycket lättare få de speciellt kvinnliga
önskningarna och intressena representerade?
Konsekvensen af deras åsikt blir ju för
öfrigt, att föreningens styrelse gärna kan bestå
uteslutande af lärare och närmare bestämdt
uteslutande af Stochholmslärare, ty nog finnas
väl nio sådana med en erforderlig portion af
duglighet och intresse? Enklare och billigare
skulle en sådan anordning utan tvifvel blifva,
men kunna »Lärarinnor» verkligen vid
närmare eftertanke finna den för föreningen
riktigt lämplig?
Af insändarinnornas slutord att döma hysa
de en mycket betänklig uppfattning af de
kvinnliga ledamöternas ställning till föreningen.
Försådana lärarinnor, som därtill hafva vilja
och förmåga, saknas icke tillfälle, säga de, »att
verksammare än som ledamot i S. A. F:s
styrelse gagna lärarinnornas speciella intressen».
Pär sticker tydligt fram, hvad i själfva
verket ligger under deras utomordentliga
skygghet för att »peta» eller »undantränga», såsom
de uttrycka sig. Lärarinnornas önskningar
och intressen skola befrämjas icke inom
föreningen utan på ett alldeles speciellt och
mera verksamt sätt utanför denna;
lärarinnorna skola hålla sig för sig själfva och
lämna »lärarnes» förening åt sitt öde,, allt under
sken af den största »nobless och
hänsynsfullhet». Så tyckes vara meningen.
Lyckligtvis tänka icke alla lärarinnor på
detta sätt, och alldeles säkert göra lärarne
det icke. Måtte därför vid nu pågående val
alla ge sin röst åt den enda kvinnliga
kandidat, som blifvit föreslagen, nämligen
fröken Anna Larsson-Lessel i Göteborg.
Därigenom visar man bäst, att man icke
gillar den åsikten, att inga lärarinnor
behöfvas i centralstyrelsen, emedan de genom
separatistiska åtgärder utanför denna kunna
verksammare »gagna lärarinnornas speciella
intressen». Lärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
