Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 28. (915.) 12 juli 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
454
SVENSK IÄRARETIDOTNG.
N:r 28
studier var den nu hädangångne särdeles
skickad att på ett dugande och driftigt sätt
meddela undervisning i sång. Också var
han under en lång följd af år den egentlige
ledaren af sångundervisningen vid
Norrköpings folkskolor, där han inorn de högre
klasserna meddelade sådan undervisning
successivt efter not-, solfa- och chevémetoderna.
Inom lärarekåren bildade han en
sångförening, som han talangfullt ledde i många år.
Som lärare var han skicklig, varmhjärtad
och rättvis, nitisk och energisk. Bland
kamraterna åtnjöt han odeladt anseende, aktning
och vänskap. Därför hyllades han också
af dem både då han varit lärare i 35 år
och 1891, då han tog afsked från
läraretjänsten.
Närmast sörjes han af änka och en
dotter, folkskollärarinnan Maria Samelius.
M. N.
Revisorsvalet m. m.
Som »Norrländingar» med »hela tyngden
af» sin kungliga pluralisform åter uppträdt
till försvar för det splitter nya krafvet på egen
revisor för Norrland, vill jag ånyo förfäkta
min och många andra lärares mening, att vi
härvid icke böra fästa oss vid lokalfrågan.
Och då »Norrländingar» svarat tämligen
hetsigt, nödgas jag tillägga något mera, som
eljest tills vidare fått vara osagdt.
Norrländingar i allmänhet motivera sitt kraf
på egen representant inom centralstyrelsen
(och nu senast i revisionen) med det
påståendet, att norrländska skolförhållanden äro
så olika Sydsveriges. Må så vara. Men icke
vill man på allvar söka inbilla oss här nere,
att t. ex. skolväsendet i Hernösand (hr Aug.
Degermans hemort) eller Sundsvall (hr Hj.
Boströms) skulle vara karakteristiskt för
Norrland. De norrländska kustorterna äro,
förmodar jag, mera lika mellersta Sverige än
Norrland i öfrigt, och i hvad fall som helst kan
icke skolväsendet i en norrländsk kuststad
vara typiskt för det norrländska skolväsendet
i allmänhet. Hvad menar man då med, att
hrr Aug. Degerman (i år) och hr Hj. Boström
(i fjol) skulle representera Norrland? Talar
man om speciellt norrländska förhållanden,
måste dessa sökas längre in åt landet, i
Lappland, Jämtland och Härjedalen; ja, t. o. m.
Dalarne, ehuru tillhörande Svealand, kan
anses mera »norrländskt» än Ångermanland och
Medelpad. Hvem eller hvad garanterar oss
nu, att hrr Degerman & Boström känna det
inre Norrlands säregna förhållanden bättre
än en kustortslärare i allmänhet? Äfven om
man tager hänsyn till lokalfrågan, är alltså
kandidaturen för en af dessa herrar mindre
lyckligt vald.
En sfadslärare kan t. o. m. aldrig anses
såsom speciell representant för sin landsdel eller
provins. Stadsskolorna äro öfverallt i hela
Sverige tämligen lika; det är
landsbygdsförhållandena, som variera. Skulle man för att vinna
representanter åt olika skolformer göra
personalombyte inom centralstyrelsen, vore
alltså det enda rimliga ätt uppställa nya
kandidater bland landsbygdens lärarekår. Ty icke
en enda af centralstyrelsens nuvarande
medlemmar kan sägas i strongaste mening
representera landsbygden. (Äfven hr A. Dalin i
Huskvarna arbetar under förhållanden, som
mera likna etad än land.) Häraf har
visserligen ännu ingen annan olägenhet försports
än den, att större skolmöten alltid förlagts
till en årstid, då höstterminen i allmänhet
är börjad på landsbygden, men står färdig
att börja i städerna; förhållandet tål dock att
blifva uppmärksammadt.
Detta såsom speciellt skäl för, att vi icke
nu böra gå äfven norrländska stac/slärares bra
litet motiverade önskningar till mötes. För
egen del menar jag fortfarande, att endast
personernas duglighet och intresse för kårens
angelägenheter i allmänhet härvid må vara
det afgörande. Finnas dessa förutsättningar,
bli nog, hädanefter som hittills, alla såväl
landsdelar som skolformer väl representerade
inom centralstyrelsen och - revisionen.
Må vi inom lärareföreningen icke fästa oss
vid oväsentliga lokal- och personintressen,
som blott åstadkomma splittring, utau hålla
oss till hufvudsaken. Vi bo i samma land
och hafva samma mål: det bör bland oss icke
finnas vare sig nord- eller pydländingar utan
endast svenskar.
P. Borgh.
Slöjd- och hushållsundervisningens
berättigande inom folkskolan har under
sommaren varit föremål för s-ega och heta
debatter vid flera stora läraremöten i
Tyskland. Så vid det schlesiska i Schweidnitz
och det renländska i Wetzlar. Allmänt har
man medgifvit, att slöjd för gossarne och
huslig ekonomi för flickorna skulle vara af
praktisk nytta och således ur social synpunkt
att anbefalla. Kraftigt har ock blifvit
framhållet, att båda dessa ämnen kunna så
behandlas, att de därjämte få ett stort
uppfostrande värde och ur denna synpunkt
alldeles icke böra betraktas såsom något för
den allmänna folkskolan främmande.
Resultatet af debatterna har emellertid blifvit,
att mötena med betydande öfvervikt uttalat
sig emot deras införande på folkskolans
arbetsordning. Denna är, menade inan, redan
nu öfverhopad, och med skäl klagas nästan
från alla håll öfver det rådande
mångsyssleriet. Att afhjälpa detta är mycket svårt,
enär intet af de hittillsvarande skolämnena
låter sig utmönstra. Men så till vida bör man
söka tillmötesgå det allmänna ropet på
begränsning och koncentration, att man icke
vidare upptager några nya ämnen, huru ifriga
förespråkare ock må uppträda än för det
ena och än för det andra. Slöjden måste
därför, menade man, hänvisas till särskilda
arbetsskolor, den husliga ekonomien till
särskilda hushållsskolor.
Det kraf på undervisningens koncentrering
kring färre ämnen, hvarmed man i sin tid
sökte hindra slöjdens införande i den svenska
folkskolan, äger således ännu gehör inom
Tysklands pedagogiska värld. Men allt som
åren gå. torde man väl äfven där finna, att
den föreslagna ökningen i skolämnenas antal
ej står att mota samt att
koncentrationsspörsmålet för öfrigt i främsta rummet är
en fråga om själfva undervisningens anda
och praktiska utförande, icke så mycket en
fråga om det större eller mindre antalet
rubriker pä skolans schema.
Öfver ungdomens »förvildning»
klagar man äfven i Preussen. Hvarje år, strax
efter det rikets kriminalstatistik blifvit
offentliggjord, bruka de folkskolefientliga
tidningarna innehålla betraktelser öfver folkets
fortgående sedliga försämring.
Hufvudskul-den härför tillskrifves folkskolan, som enligt
klandrarnes mening undervisar för mycket
och följaktligen - så är deras slutsats -
uppfostrar för litet.
Med anledning af dessa anklagelsers
upprepande äfven i år framhåller »Pädagogische
Zeitung», att det stigande antalet straffdomar
öfver minderåriga har helt andra
förklaringsgrunder. För det första ställer man numera
betydligt strängare fordringar på ungdomens
uppförande än fordom. Då blef för öfrigt
en minderårig lymmel tilltuktad af sia
mästare, husbonde eller arbetsgifvare, utan att
offentligheten fick det minsta därmed att
beställa. Nu däremot, sedan husagan afskaffats,
måste hvarje gröfre slyngelbragd dragas inför
domstolarna, hvaraf följer, att statistiken
kommer att förete vida högre siffror. För
det andra far icke glömmas, att de sociala
förhållandena under senare tider blifvft
alldeles omskapade samt att en stor del af
ungdomen härigenom kommit att från sina
spädaste år växa upp i ett oberoende, som
måste leda en mängd mot lifvets frestelser
obefästade sinnen i förderfvet. En
noggrannare ledning och särskildt åstadkommandet
af lämpliga uppfostringsåtgärder under åren
närmast efter folkskoleålderns slut skulle
utgöra det verksammaste botemedel häremot.
Hvad folkskolans inverkan beträffade, så
vore den naturligtvis störst, där folkskolan
stode högst. Nu kunde Preussen i
folkskolehänseende delas i tvänne, till folkmängden
nästan jämnstarka hälfter: å ena sidan de
väst-elbiska provinserna (Eenlandet,
Hessen-Nassau, Västfalen, Hannover,
Schleswig-Holstein och Sachsen), å andra sidan de
öst-elbiska (Pommern, Brandenburg, Schlesien,
Posen, Västpreussen och Ostpreussen). I de
förra vore folkskolan jämförelsevis gynnad, i
de senare groft försummad. Af^en i
kriminellt hänseende vore dessa båda hälfter af
landet skarpt skilda. År 1885 dömdes i de
västelbiska provinserna 14 personer till döden,
2,373 till straffarbete och 57,172 till fängelse.
I de öst-elbiska äter dömdes samma år 25
personer till döden, 5,204 Q till straffarbete
och 89,363 till fängelse. År 18(JO dömdes
i de väst-elbiska provinserna 9 personer till
döden, 2,585 till straffarbete och 52,714 till
fängelse, i de öst-elbiska åter 24 till döden,
4,543 till straffarbete och 88,450 till fängelse.
I det hela taget visade statistiken en
paral-lelism mellan högre folkbildning och högre
sedlighet, som för den förras fiender vore
mycket besvärande och som dess vänner
därför hade all anledning att esomoftast påpeka.
På anmodan lämna vi plats för
nedanstående »öppna bref till svenska tonsättare».
När skola vi få en verklig folksång?
Med sorg i hjärtat måste vi svenskar
tillstå, att vi sakna det käraste ett land äger,
det mest tändande en nation behöfver,
nämligen en verklig folksång. Med hvilken
entusiasm sjunger inte franska folket sin
»marsel-jäs», hur dånar inte med hela kraften af
fosterlandsälskande lungor »Die Wacht am
Ehein» och »Deutschland, Deutschland iiber
allés», och hur mycket lyckligare lottade än
vi äro inte de norska och de finska folken,
då de sjunga sina populära gånger: »Ja, vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
