Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (920.) 16 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
Växjö stifts 14:e
folkskolläraremöte i Jönköping.
Första mötesdagen.
Mötet tog sin början den 9 augusti kl. 9
f. m. med gudstjänst i Sofia-kyrkan, därvid
kontraktsprosten teol. d:r J. A. L
Sundelin predikade öfver Dåv. psalm 127, l vers:
Om Herren icke bygger huset, så arbeta de
fåfängt, som därpå bygga; om Herren icke
bevarar staden, så vaka väktarne fåfängt.
Lärarearbetet bestode i att bygga och vaka.
Byggnaden heter Guds rike, och barnen äro
de stenar, med hvilka vi bygga. Vaka skola
vi i stort och smått, på oss själfva och
byggnadsmaterialet, vaka så att byggnaden uppföres
i enlighet med den plan, som blifvit
uppgjord af Gud själf. Vi kunna ingenting göra
i skolan utan Gud och Gud vill ingenting
göra där utan oss. Med honom allt, genom
honom allt, utan honom intet.
Mötet öppnades sedan i allmänna
läroverkets samlingssal, som var smakfullt prydd
med flaggdekorationer och Pestalozzis
porträtt å fondväggen. Bestyreisens ordförande,
Öfverläraren Alfr. Dalin i Huskvarna, höll
ett kort hälsningstal.
På mötesbestyrelsens förslag valdes till
mötets ordförande teol. d:r J. A. L Sundelin.
Till mötets hufvudsekreterare utsågs
folkskolläraren V. Hamnér i Jönköping.
De egentliga förhandlingarna började med
ett längre, synnerligen intressant föredrag af
docenten J. Bager-Sjögren: Om behofvet
a®h möjligheten af barnpsykologiska studier
samt principerna för desamma.
Det var förr en vanlig föreställning, att
alla barn vore lika och kunde behandlas lika.
Rousseau var banbrytaren för en annan
uppfattning; nu först i våra dagar börja hans
idéer i detta afseende vinna gehör. Barnet
är en personlighet, men en annan
personlighet än den vuxne. Man måste känna barnet
för att kunna behärska dess utveckling.
Men härtill fordras just studier i
barnpsykologi. Dessa göras bäst af lärare och
lärarinnor, hvilka ha ett rikt material att tillgå.
Tal. redogjorde för de två olika metoder, som
kunna följas vid ifrågavarande
undersökningar - individualitetsmetoden, enligt hvilken
man kan koncentrera sin kraft på
utforskandet af något särskildt barn - och
statistikmetoden, då man söker utforska någon viss
sida af barnens själslif hos många på en
gång. Talaren slutade sitt föredrag med att
tillkännagifva, att han med tacksamhet
mottager hvarje äfven det minsta bidrag till sitt
arkiv för barnpsykologiska iakttagelser.
I sammanhang med detta föredrag
behandlades programmets första fråga:
Barnpsykologiens betydelse för den praktiska
skolverksamheten. Denna fråga inleddes af
Öfverläraren /. Franzén i Lund. Efter en
långvarig, liflig och sakrik diskussion, hvari
utom inledaren deltogo Öfverläraren Alfr.
Dalin, fröken Adéle Vetterlind, hrr Alex.
Jonsson i Stockholm, K. Bergstrand i
Jönköping, seminarierektor C. O. Arcadius i
Växjö, ingeniör /. Karling i Jönköping,
doc. J. Bager-Sjögren m. fl. antogs
enhälligt det af inledaren framställda
resolutionsförslaget, så lydande:
Genom barnpsykologiska studier sättas vi
i stånd
att undersöka barnens sinnesverksamhet
samt den fond af föreställningar jämte den
känslo- och viljebeskaffenhet, med hvilken de
möta vid inträdet i skolan;
att lära känna de själsfunktioner hos
barnen, hvilka försiggå normalt, samt dem, som
äro afvikande från det normala;
att följa barnen i deras psykiska utveckling
under skolåren och således alltjämt hafva en
något så när riktig föreställning om arten
och måttet af hvarje barns intellektuella och
moraliska kraft, af dess förtjänster och fel;
att på grund häraf i allmänhet anordna
undervisningen och upprätthålla disciplinen
i skolan på ett ändamålsenligt sätt samt
därjämte
att i särskilda fall lämpa undervisning och
tukt efter hvarje barns individuella kraf.
Andra frågan: Om*
handar.belsunder-visningen i skolan, inleddes af
fol^skollä-rarinnan Elin Mårtensson i Huskvarna.
Ingen egentlig diskussion förekom. Fröken
Adéle Vetterlind ville dock påpeka hur
litet man i vårt land, i motsats till hvad
som sker i Amerika och England, ställer
handarbete i samband med den första
undervisningen. Inledarinnans
resolutionsförslag antogs efter ett par mindre
redaktionsförändringar och lydde så:
1. Handarbetsundervisningen i skolan bör
bedrifvas efter pedagogiska grunder likaväl
som undervistfingen i skolans öfriga ämnen.
2. Endast så ordnadt handarbete kan
medföra fullt gagn för barnens utveckling till
praktiska och dugliga människor.
3. Detta ämne kräfver i likhet med Öfriga
ämnen, att lärarinnan däri äger nödiga
pedagogiska insikter och undervisningsvana
äfvensom kännedom om en för ämnet afpassad
metod.
4. Då de flesta handarbetslärarinnor i
Jönköpings och Kronobergs län ej haft tillfälle
att vinna kännedom om en sådan metod, så
bör tillfälle därtill beredas dem. Detta kan
lättast ske genom undervisningskurser,
upprättade af länens landsting och
hushållningssällskap.
5. Mötet uppdrager därför åt sin bestyrelse
att på sätt den finner lämpligt hänvända sig
till länens landsting och hushållningssällskap
med framställning om anordnandet af sådana
kurser.
Ändra m ö té s dagen.
Efter morgonbön, som förrättades af
folkskoleinspektören J. A. Franzén, öfvergick
man till programmets tredje fråga: Om den
fortsatta undervisningen.
Diskussionen inleddes af folkskolläraren
Alex. Jonsson i Stockholm, som därvid
lämnade en ingående motivering för sitt
förslag till uttalande i frågan.
Såsom var att vänta uppstod en liflig
diskussion, hvari utom inledaren deltogo
skolinspektören R. Johansson i Jönköping,
Öfverläraren Alfr. Dalin, redaktör K.
Åkesson i Göteborg samt folkskollärarne
A. O. Svensson i Göteborg, N. G.
Blomqvist i Jönköping, K. A. Hultqvist i
Vrig-stad och J. Lindberg i N. Ljunga.
Samtliga talare vitsordade såväl behofvet af
den egentliga folkskolans utveckling som
ock af Öfverbyggnader på densamma.
Endast i fråga om lämpligheten af att göra
fortsättningsskolan obligatorisk samt att den
skulle utgöra förberedelse för den
ifrågasatta »medborgerliga examen» yppade sig
någon meningsskiljaktighet. Inledarens
förslag till uttalande antogs i oförändrad form.
Det hade följande lydelse:
1. Fortsättningsskolan bör inom hela riket
blifva obligatorisk så väl för barnen intill 15
års ålder som för skoldistrikten.
2. Större städer och andra större
indus’ri-Famhällen böra bes:ämdt åläggas att utvi<lpi
folkskolan med en högre afdelning, omfattande
en eller flera årsklasser.
3. De högre folkskolorna böra erhålla större
understöd, och sådana skolors upprättande
bör kraftigare främjas, än hittills varit fallet.
4. För vidare utbildning på den grund,
som i de särskilda folkbildning^anstalterna
blifvit lagd, bör upprättandet af praktiska
yrkesskolor, afpassade efter olika yrkenas
behof, på allt sätt främjas.
Fjärde frågan: Om konstens betydelse
för folkuppfostran inleddes af Öfverläraren
Alfr. Dalin med ett längre anförande.
Det vore en vanlig uppfattning, att konsten
måste ligga utanför uppfostrans område och
alldeles särskildt utanför den uppfostran, som
folkbildningsanstalterna ha att besörja. Dessa
skulle, hette det, lämna den utbildning hvarje
människa nödvändigt behöfver, och konsten
måste och kunna de flesta reda sig förutan.
Skolan har ock tagit intryck af denna
allmänna tankeriktning. Hvad som är »nyttigt»
eller »praktiskt» står högt i kurs; man
utvecklar lärjungens förstånd, sanningskänsla,
rättsbegrepp, man ökar hans vetande och
intresse för naturens och lifvets realiteter,
gifver honom praktiska färdigheter af alla slag
o. P. v. Men man försummar ofta att öppna
hans ögon för hvad som är vackert, att odla
hans känsla för rena, ädla, harmoniska
former, att lära honom skilja det simpla,
triviala och fula från det upphöjda och ädla.
Men eå hvarken behöfver eller bör dec vara.
Skolan kan härvid göra mycket.
Talaren sammanfattade sitt föredrag i
följande punkter:
1. Då skönhetskrafvet är en af de
.viktigaste faktorerna i det mänskliga lifvet, så
bör skolan egna samma omsorg åt den
estetiska som åt öfriga sidor af lärjungens
personlighet.
2. I detta syfte böra skolbtfs, lärorum och
skolmöbler samt andra föremål, som höra till
skolans yttre utrustj^H^g&ras enkla och vackra.
Skolböcjter -och annan undervisningsmateriel
böra älfven hafva enkel och vacker utstyrsel.
3. Goda, folkliga diktverk böra ingå som
en väsentlig beståndsdel i skolans läseböcker.
Konstverk i teckning, målning och skulptur
öfver ämnen inom ungdomens tankekrets,
eller ock goda afbildningar af sådana konstverk,
böra förevisas lärjungarna och användas som
prydnader i skolrummen.
4. Där vackra byggnader eller andra
konstverk, tillgängliga för allmänheten, finnas i
skolans närhet, böra de besökas och så väl det
helas som delarnas skönhet påvisas för
ungdomen.
I frågan yttrade sig redaktör K.
Åkesson samt folkskolläraren Å. G. Svensson i
Göteborg, af hvilka den förre lifligt
beklagade, att konsten ofta användes så, att
den skadar barnens fostran i estetiskt
afseende, t. ex. i vissa skämttidningar. Mötet
godkände enhälligt inledarens förslag till
uttalande.
Därpå öfvergick man till femte frågan:
Om åskådningsmateriel f or
geografiundervisningen. Inledare var här förste läraren K.
Bergstrand i Jönköping, som lämnade en
utförlig motivering för sitt resolutionsförslag.
Endast en kort diskussion uppstod. I denna
yttrade sig seminarierektor Arcadius och
öfverlärare Dalin samt folkskollärarne F.
Berggren i Växjö och C. F. Johansson i
Lommaryd. De tre förstnämda talarne
fram-höllo kartritningens stora betydelse för
geografiundervisningen, den senare ville
konstatera behofvet och nyttan af grafiska fram.
ställningar för åskådliggörande af vissa be.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
