Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (920.) 16 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
541
blott en sida hos själen. Själen själf utförde
minnesarbetet.
Med belysande exempel framhöll tal:n de
för minnet gällande lagarna af samtidighet
och ordningsföljd, likhet och kontrast samt
påvisade, huru art och släkte, orsak och
verkan, medel och ändamål reproducera
hvarandra.
De båda hufvudslagen af minne vore
mekaniskt och judiciöst.
Bland medlen till minnets stärkande
betonades först repetitionen, hvarvid påvisades
den stora skillnaden mellan att repetera blotta
orden och att repetera själfva den psykiska
process, hvarigenom de begrepp, för hvilka
de ifrågavarande orden äro ett uttryck,
uppstå. Vid repeterandet gäller att ej taga för
stora stycken på en gång (särskildt vore detta
viktigt vid det mekaniska minnet, då
idéassociationen vore tämligen lös) samt att ej
repetera ända till trötthet.
Vidare framhölls vikten af
uppmärksamhet. Allt störande borde under lektionerna
aflägsnas samt undervisningen göras
intressant och tilltalande. Äfven skolhusens läge
och beskaffenhet spelade en ej oväsentlig
roll, då bullret från gator och vägar eller
anblicken af hvad där tilldroge sig naturligtvis
i hög grad distraherade barnet.
Stärkandet af minnets organ hjärnan hade
gifvetvis stor betydelse, och det låge nog
sanning i uttrycket att >en saftig biffstek
stärker minnet bättre än alla katekesläxor i
världen».
Slutligen varnade tal:n för användande på
folkskolans stadium af konstlade hjälpmedel
för minnets stärkande, såsom
mnemotekni-ken, dock utan att vilja alldeles fördöma
dessa medel, hvilka ibland kunde vara enkla
nog, såsom t. ex. vid inlärandet af Hallands
floder genom minnesorden: »Vi ska äta, Ni
ska laga.»
Därefter öfvergick man till de på
programmet uppförda öfverläggningsämnena.
Första frågan, som hade följande lydelse;
Bör och kan någonting göras för att
bereda Ii j alp och skydd åt värnlösa barn,
sedan de lämnat skolan? inleddes af
folkskolläraren Joh. Lindholm i Gäfle.
Talaren betonade, hurusom ett spörsmål,
som särskildt vållade bekymmer beträffande
det fattigare barnet, då det lämnar skolan
för att inträda i samfundslifvet, vore valet af
lefnadskall. Anskaffandet af den för barnet
mest lämpliga sysselsättningen var just det,
som framkallade de största svårigheterna.
Oftast erhölls icke det arbete, för hvilket
barnet kände lust och fallenhet. Barnet fick
i de flesta fall taga första bästa anställning
som erbjöds. På detta sätt var det, som så
många människor kommo på orätt plats i
lifvet, hvilket tyvärr blott alltför ofta ledde till
verklig olycka.
Många barn kastades alldeles för tidigt ut
att sörja för sig själfva eller för att bidraga
till sin familjs uppehälle. Att därvid ej blef
tal om en sysselsättning, som motsvarade
begaf ningen, var naturligt nog.
Och hvad det sålunda utkastade, utan vård
lämnade barnet i arbetet lärde var ej alltid
det bästa. Af redan depraverade kamrater
tog det dåliga exempel. Det lärde sig att
vilja sköta sig på egen hand, att vilja följa
blott egna böjelser; och så grundlades den
lösdrifvarebenägenhet, som år för år tog mer
öfverhand. Att detta innebure en fara både
för enskilde och samhället, låge i öppen dag.
Ty dagdrifvarelifvet födde ytterligare elände
och fattigdom och hos den vanlottade föddes
bitterhet och hat mot samhället.
Visserligen hade redan mycket gjorts för
de vanlottade, men mycket återstodo dock att
ytterligare göra.
Frågan blefve då: kan något göras?
Denna fråga ville talaren besvara med att
skildra en förening, som under namnet: Der
freiwillige Erziehungsbeirat fur
schulentlas-sene Waisen» för tre år sedan bildats i
Berlin i syfte att stödja och hjälpa värnlösa
barn, då de lämnade skolan, hvilket skedde
genom att på olika sätt jämna deras
framtid.*
l diskussionen yttrade sig kyrkoherden
Lundvik i Hille, redaktör Löfgren i Gäfle,
folkskollärarne P. Sjölund i Djupvik och
O. Haglund i Garpenberg samt
ordföranden. Mötet antog därpå följande af
inledaren framlagda och af ordföranden
kompletterade resolutionsförslag:
Det behof af hjälp och skydd, som för
barnen är så naturligt, framträder icke minst
under den i så många afseenden kritiska
öf-vergångsperiod, som inträder då de slutat
skolan. Mottagliga som de äro för djupa intryck
och utsatta för många faror, tarfva de ännu
kraftig omvårdnad för att kunna bereda sig
en ställning såsom nyttiga
samhällsmedlemmar och utveckla sig till sedliga människor.
Särdeles trängande är detta behof för de
värnlösa. I saknad af en moders kärlek och
en faders beskydd mötas de vid sitt inträde
i samfundslifvef af svårigheter och
frestelser, som till och med den bästa begåfning
och de bästa anlag ofta ej kunna öfvervinna.
Här uppstå mången gång vådor, som blifva
ödesdigra för såväl individen som för samhället,
vådor, som måhända lätt kunde förebyggas,
men som i ett framskridet stadium blifva
svåra eller rent af omöjliga att bota.
På grund häraf vill mötet på det lifligaste
uttala önskvärdheten af, att samhällets
lyckligt lottade medlemmar måtte på
frivillighetens väg rnera allmänt åtaga sig de
värnlösas sak och i möjligaste mån vara dem i
föräldrars ställe, tills barnen vunnit den
mognad och stadga, att de kunna reda sig på
egen hand.
Denna uppgift bör innefatta följande:
1. Att efter vunnen noggrann kännedom
om barnens sedliga, intellektuella och
kroppsliga anlag och beskaffenhet bereda dem
anställning i ett för deras begåfning lämpligt
lefnadskall.
2. Att en sådan anställning bör beredas
hos mästare eller -arbetsgifvare, som äro i
etånd att på barnen utöfva ett godt
inflytande i moraliskt afseende samt bibringa dem
praktisk yrkesskicklighet.
3. Att där så behöfves lämna barnen
ekonomiskt understöd för deras utbildning i sitt
kall.
4. Att under den ifrågavarande
öfvergångstiden bistå dem med kärleksfulla råd och
verksam hjälp i alla lifvets förhållanden,
vårda sig om dem under sön- och helgdagar
och lära dem rätt använda dessa.
Slutligen vill mötet uttala en varm önskan,
att präster och lärare måtte samfäldt taga
initiativet till frågans lyckliga lösning, vare
sig genom bildandet af husbondeföreningar,
som böra ställa denna uppgift främst på sitt
program, eller på annat sätt, som kan vara
ändamålsenligt.
Nästa diskussionsfråga: Huru bör en på
pedagogisk grund ordnad läroplan för
undervisning i modersmålet vara beskaffad?
inleddes af hr E. Vestberg i Hudiksvall,
som i ett intressant föredrag granskade och
nagelfor den nuvarande
undervisningsmetoden i modersmålet.
Hvad han särskildt med skärpa vände sig
mot var rättskrifningen. Den fördärfvade
barnets språksinne genom dessa öfningar,
som innehålla en mängd sammanrafsade ord,
hvilka afse det och det ljudet. Man har lagt
så stor vikt vid att samla ord med dessa ljud,
att man fått sammanställningar, som aldrig
kunna förekomma i talspråket. Barnen få
dessutom, och måste göra det, skrifva utan
tanke på innehållet. Det är endast det
formella det gäller. Kättskrifmngen har jämte
grammatikens inpluggande blifvit den
tvångströja, inom hvilken skriftspråket skall läras.
* Se denna tidning för 1898 n:r 8.
Den nu tillämpade läroplanen vore därför ej
pedagogisk.
Modersmålsundervisningen är visserligen
ett formellt bildningsmedel, men den afser att
gifva form åt barnens hela tanke- och
föreställningskrets och bör därför ske i
anslutning till sakundervisningen på samma gång
som dess olika grenar böra koncentreras i
den meningen, att de ömsesidigt understödja
hvarandra.
Följande förslag till uttalande förelåg:
Undervisningen i modersmålet utgör det
centrala af skolans profana ämnen.
Läroplanen bör därför uppställas med anslutning
till barnens iakttagelser och föreställningar,
i den mån dessa genom den öfriga
undervisningen utvecklas och klargöras, med hänsyn
till ämnets enhetliga behandling samt med
ständigt aktgifvande på de särskilda
öfning-arnas praktiska anordning sålunda:
1. Ur barnens eget förråd af erfarenheter
eller bland sådana delar af skolans
läroämnen, som barnen hunnit fullt tillägna sig,
väljes lämpligt innehåll.
2. Modersmål ^undervisningens grenar
förbindas med hvarandra därigenom, att
afskrifningen och rättskrifningen i allmänna drag
gifva förebilder för barnens egen
framställning af innehållet, att grammatiken inlär
sådan ordböjning, satsbyggnad och
interpunktion, som kan komma till användning vid
denna framställning, samt att
uppsatsskrif-ning utgör tillänlpningen af hvad som
sålunda blifvit förberédt.
3 a) Eättskrifningen förberedes genom en
så ordnad afskrifning, att barnen lära fixera,
i minnet behålla och rätt återgifva
ordbilderna. Såsom grundregel för rättskrifningen
in-skärpes det ljudenliga stafsättet, hvarför ock
fel i ljudenlig riktning må anses mindre svåra.
Ljudstridigt tecknade ord böra i allmänhet
sparsamt förekomma och till en början
inläras endast genom åskådning samt i
samband med sina motsvarande begrepp, så att
dessa senare af sig själfva framkalla sina
riktiga ordbilder. Först på ett högre stadium
ordnas beteckningen af ljuden enligt ett
enkelt system.
b) Grammatiken användes såsom medel
att uppöfva språkörat gerorn att inlära
riktiga ordformer och satsbyggnader af
omedelbart praktisk betydelse. Rent formella
öfningar inskränkas till det minsta möjliga.
Allt, som genom barnens föregående
användning af språket blifvit rätt uppfattadt,
äfvensom allt, som blott har teoretiskt intresse,
utgallras.
c) Uppsatsskrifningen, hvartill
åskådningsundervisningen och de reella ämnena tjäna
såsom stoffgifvande, afskrifningen,
rättskrifningen och grammatiken såsom formgifvande,
bör tidigt inträda i skolan. Eedan i
småskolan och sedan under hela skoltiden böra
barnen efter lämplig förberedelse ofta öfvas att
i korta, enkla meningar skriftligt uttrycka
sina tankar.
Genom en dylik läroplan, hvari innehållet
lägges till grund och samtliga öfningar hund
i hand tjäna till detsammas riktiga
återgifvande, erhåller modersmålet samma r^ala
uppgift i skolan, som det upptager i lifvet:
att vara ett uttryck för den egna tanken.
Ett par kortare yttranden af lektor
Lindgren i Gäfle och folkskolläraren O.
Rosenberg uppkallade inledaren, som betonade, att
han ej velat hjälpa upp och bättra på den
gamla metoden, ej sätta en ny klut på ett
gammalt kläde. Han afsåg ett helt och
hållet nytt systems införande, men föreslog
mötet, att då denna hans tankegång för alla
ej blifvit klar, intet uttalande skulle göras,
utan att diskussionen finge utgöra svar på
frågan.
Detta blef ock mötets beslut.
Tredje frågan handlade om leken i
uppfostrans tjänst. Diskussionen inleddes af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
