Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (921.) 23 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
ferierna, på de möjligheter till spridande af
allmänbildning, som skulle erbjudas genom
statsanslag till folkbibliotek. Förslag i bägge
dessa syften blefvo som bekant afslagna vid
årets riksdag.»
I sin kritik öfver detta programtal
yttrar tidningen »Gripen» rörande den
ofvan citerade punkten:
»Borgmästaren vill - liksom för öfrigt
hvilken folkmötestalare som helst -
arbeta (utan särskild valuta?) för »sparsamhet
med statens medel». Frasen är ju lätt
igenkänd och tar sig särskildt bra ut,
sammanställd med yrkandet på »fria resor för
skollärare och skolbarn». Hvarför icke lika
gärna för borgmästare och »liberale»
tidningsredaktörer? Sparsamheten finge
visserligen stryka på foten, men hvad gör det,
om man blott kan värf va röster och
dessutom under nuvarande förhållanden kan
säkert påräkna, att ingen möjlighet finnes att
realisera de vackra löftena till kreti och
pleti om stora egna fördelar på det
allmännas bekostnad.»
Ifall artikelförfattaren verkligen
menar hvad han säger i det anförda,
måste han lida af en beklaglig
begreppsförvirring. Skollärarnes fria resor skulle
ju ej förorsaka staten ett öres direkta
utgifter, och de indirekta, som skulle
bestå i ökade göromål för
järnvägspersonalen och möjligen däraf
föranledd ökning i aflöningen, skulle
antagligen bli mycket måttliga. Det har ju
aldrig ifrågasatts obegränsad frihet för
folkskollärarne att resa, när de
behagade eller för hvilket ändamål som
helst, utan meningen har ju endast
varit, att de lärare och lärarinnor, som
under ferierna - och här kan ej
gärna bli fråga om annat än
sommarferierna - önskade göra närmare
bekantskap med sitt fosterland, dess natur
och folk, dess andliga och materiella
resurser, skulle erhålla fria resor eller
åtminstone resor för halft pris å
statens järnvägar. En hvar inser lätt,
att folkskollärarne med sina
begränsade tillgångar skulle nödgas inskränka
dessa resor till det minsta möjliga och
många t. o. m. helt och hållet afstå
därifrån på grund af de öfriga
kostnader, som alltid äro förbundna med
en resa.
Dessutom kunde väl vederbörande
myndigheter kontrollera, att resorna i
möjligaste mån motsvarade det
uppgifna ändamålet. I främsta rummet
borde väl lärare eller lärarinna, som
ville begagna sig af dylik resa, förete
intyg från vederbörande skolråd -
möjligen äfven från folkskoleinspektör
- att de ägde nödiga förutsättningar
att själfva inhämta och sedermera i
skolan återgifva de lärdomar och
erfarenheter, de upplefvat under resan.
Vidare borde det bestämmas, att
samma lärare ej erhölle fri resa till en och
samma ort mer än en gång, hvarjämte
man gärna kunde inskränka antalet
fria resor till en årligen för hvarje
lärare, som ägde kompetens och ville
begagna sig däraf. Slutligen skulle
det väl åligga »resenärerna» att i en
eller annan form afgifva berättelse om
resan. Med en dylik kontroll och en
dylik begränsning hade man
näppeligen att befara några missbruk af den
medgifna friheten.
Härmed ha vi sökt påvisa, att fria
studieresor för skollärarne icke skulle
vålla staten nämnvärda utgifter. Men
klok hushållning förutsätter icke blott
små utgifter utan äfven så stora
inkomster som möjligt, och hvarifrån
skulle dessa tagas, om lärarne finge
fria resor, frågar man.
Det måste då genast medgifvas, att
de ej komme att medföra någon
tillökning i statskassan; men då de icke
heller förorsaka nämnvärd minskning,
gå ju debet och kredit lätt ihop i alla
fall. Men likasom den enskilda
människan icke lefver af bröd allenast, så
existerar icke heller staten endast på
penningar. Den är måhända lika
mycket beroende af ett folk, som i grund
lärt känna och älska det land, som
det i nödens och farans stund skall
skydda och försvara. Nu kan man
visserligen få en mer eller mindre
dunkel föreställning om sitt land genom
läsandet af geografiska och
topografiska skildringar, men någon verklig
kännedom äger man ej om det, som
man icke med egna ögon sett. Inom
juridiken är denna sats oemotsäglig.
Inför en domstol fästes knappast ringaste
afseende vid ett vittnesmål, som stöder*
sig på hörsagor, och någon bindande
beviskraft äger det icke, komme det
än från aldrig så trovärdig person -
men inom pedagogiken, inom skolan,
där måste först och främst läraren tro
och »vittna» om sådant, som han ej
själf sett, och sedan måste barnen tro
läraren och läroboken, ehuru de måhända
inånga gånger märka, att läraren ej
vet ett jota mer om saken än hvad
som står i deras egen lärobok.
Genom resor i olika delar af landet
skulle läraren småningom inhämta en
på egna iakttagelser grundad
kännedom om detta, och härigenom skulle
hans undervisning i såväl geografi som
historia och natuiiära - ifall han
eljest äger förmåga att meddela denna
på ett för barnen njutbart sätt -
blifva mera instruktiv och ursprunglig
än den någonsin eljest kan blifva äfven
ined tillhjälp af de bästa läroböcker
och under den skickligaste lärare. En
sådan undervisning åter skulle hos
barnen väcka fosterlandskärlek, som med
rätta står så högt i kurs i våra dagar,
ehuru denna fosterlandskärlek möjligen
blefve af mera äkta art än den, som
utbjudes på en del offentliga möten.
En på detta sätt ammad
fosterlandskärlek skulle, mena vi, visserligen i nödfall
gripa till svärd för att värna vår
nationella själfständighet; men den skulle
i främsta rummet gå ut på att främja
landets andliga och materiella odling i
alla riktningar - och måhända skulle
detta arbete blifva både det starkaste
och det billigaste försvaret.
Då sålunda de ifrågasatta
skolresor-na ej skulle medföra nämnvärda
direkta utgifter men beaktansvärda
förmåner, låta de, enligt vår mening,
mycket väl förena sig med klok
sparsamhet.
Sedan förestående var nedskrifvet,
hafva Stockholms läns städer -
obekymrade om tidningen »Gripens»
varningar - med stor majoritet valt den
klandrade talaren till riksdagsman I
honom får helt visst folkskolan och
dess lärarekår en varm förkämpe inom
riksdagen.
Ett sparsamt folk
äro våra bröder hinsidan Sundet, och
vi borde i många afseenden följa
deras föredöme. Att blott nämna ett
exempel, hafva i närvarande stund
danska folkskolebarn endast å
2-öres-sparmärken insatta i skolsparkassorna
ett sammanlagdt kapital af 1,235,000
kronor.
Obehörigt förmynderskap
tillvälla sig understundom präster
öfver skolans lärarekår. Så meddelas
oss, att en skolrådsordförande i
Småland helt nyligen rent af förbjudit sina
lärare och lärarinnor att bevista ett
stort stiftsskolmöte, som hölls i
närheten.
SKOLNYHETER
Folkskollärarne och
riksdags-mannavalen. Till ledamot af andra
kammaren är för Rekarne-kretsen nyvald
folkskolläraren V. Johansson i Öja, f. 1843.
Han var de frisinnades och
nykterhetsvännernas kandidat och erhöll 560 röster,
under det den, som kom honom närmast, fick
462.
- Omvalde äro: för Jämtlands norra
domsaga folkskolläraren J. Nordin i
Ham-merdal med 355 röster (närmaste kandidat
fick 240); för Medelpads västra domsaga
folkskolläraren J. E. Nordin i Sättna (som
segrade med 512 röster mot 157 för
närmaste man); för Ångermanlands södra
domsaga föreståndaren för Gudmundrå högre
folkskola /. Nydahl (som enligt hvad
hittills är kändt erhållit 561 röster, under det
motkandidaten fått 85).
- Koster hafva tillfallit en och annan
folkskollärare, som dock ej lyckats hemföra
segern. Så erhöll folkskolläraren M.
Sundström i Östansjö vid val i S. Helsinglands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
