Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 36. (923.) 6 september 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Renässans och reformation.
Härom höll professor S. J. Boëthius tre
föreläsningar vid slutet af sommarkurserna.
Föreläsaren ville endast angifva den
allmänna betydelsen af dessa storartade
kulturrörelser. Han kastade först en blick
tillbaka för att belysa sammanhanget
mellan antikens kultur och den, som på
kristlig grund föregick de nämda
kulturomhvälfningarna.
Forntiden var alltigenom behärskad af
hedendom: man satte som det högsta
absoluta den skapade världen i stället för
skaparen. Så var förhållandet med österlandets
religioner. Greker och romare dyrkade
äfven något skapadt men det förnämsta –
människan. Andar funnos inom antiken,
hvilka trängde fram till det gudomligas gräns,
enär de satte högst det gudomliga inom
människan: samvetet, gudsbelätet.
Gudskännedom är den kristnes högsta mål; för greken
däremot var en timlig, skön, harmonisk
tillvaro det högsta, hvarom han drömde. I
oaflåtlig själfvisk sträfvan efter en sådan låg
antikens styrka och svaghet. Därigenom har
den gjort en oförvansklig insats i kulturen.
Begreppet »vår nästa» var dock ännu ej
upptäckt, t. o. m. judarne visste om detsamma
ej mer än hedningarne. Höjdpunkten af brist
på samhällelig kärlek nåddes uti slafveriets
institution. Kristendomen kom med
evighetsmål och lärde, att alla äro bröder;
slafveriet kunde ej längre existera som
berättigad institution – endast som en afvikelse
från det rätta.
Hade denna världen för antiken varit allt,
gick mänskligheten, när den kristna
världsåskådningen segrade, till motsatt ytterlighet,
sökte idealet i att helt frigöra sig från
världen och hemföll åt asketism. Under
medeltiden fann man sig visserligen i, att
människor fortforo med att sköta sina plikter, men
de, som det gjorde, ansågos ofullkomliga i
jämförelse med dem, som helt ägnade sitt lif åt
gudsbetraktelser. Präster och klosterfolk
utgjorde det egentliga gudsriket och blott
genom deras bemedling kunde lekmännen
undgå fördömelsen. Staten måste underordnas
kyrkan, jordiska ägodelar, vetenskap och
konst voro i sig själfva onda men i kyrkans
lydno goda.
På grundvalen af dessa principer uppväxte
en hierarki, som utöfvat det största andliga
förtryck, världshistorien känner. Under
Gregorius VII nådde det värsta af alla förtryck,
det som af en skröplig människa utöfvas i
Guds namn, sin höjd. Förfallet lät också ej
länge vänta på sig. Gudsmänniskorna
hemföllo åt maktlystnad och världskärlek och
öfverträffade i lastbart lefverne dem, som
lefde i världen. Förlossning från det andliga
förtrycket kunde endast vinnas genom en
ny lifsuppfattning. En sådan kom med
renässansen och reformationen.
Korstågens olyckliga utgång rubbade tron
på den katolska kyrkans världsåskådning.
Korsfararne kommo i nära beröring med den
arabiska kulturen och mötte i
Konstantinopel en fläkt af den odling, som fostrat
folkvandringarnas vandalism. I Italien minde
snart sagdt hvarje vrå om denna odling. Man
sökte upp de gamla författarne ur klostrens
gömmor, konstverken gräfdes upp ur
ruinerna; grekiskan och latinet studerades på
allvar. Den fria forskningen föddes, och med
den uppblomstrade vetenskap och konst.
Familjen, staten, lifsglädjen kommo åter till
heders. Människan frigjorde sig från den
asketiska åskådningen och återvände till
antiken. Skalder, som diktade på folkets språk,
framträdde med själfständig, i klassisk skola
adlad produktion (Dante, Petrarca, Boccaccio,
Tasso m. fl.). Den bildande konsten hämtade
fortfarande motiv från bibliskt område, men
lät sina alster framträda i klassisk skönhet
(Michel Angelo, Leonardo da Vinci, Rafaël
m. fl.). Arkitekturen upplefde en af sina
stora perioder.
Den lifskraftiga republiken Florenz
genomsyrades först af renässansens ande,
Ferrara blef för en tid konstens och
vetenskapens hemvist, men slutligen smittades
kyrkans öfverhufvud af renässansens tänkesätt,
och Kom upptog manteln efter Ferrara.
Renässansens ande var liksom antikens
aristokratisk, asketismen däremot hade trängt ned
till de djupa leden inom samhället och kunde
blott utrotas genom att man sökte gifva
folket ett annat ideal, men härmed befattade
sig ej renässansen. Italien sönderföll i
småstater och styrdes af småtyranner. De lärde
behöllo sin bildning för sig och gåfvo
teoretiskt understöd åt despotismen.
Världskärlek och njutningslystnad parad med förfinadt
intresse för vetenskap och konst utmärkte
den tidens andliga och världsliga dignitärer.
Man brydde sig ej om att reformera kyrkan;
hon fick stå kvar såsom lämplig för den
okunniga hopen, och man tolererade under
konstintressets täckmantel missbruk sådana
som aflatshandeln. Men härigenom gaf
renässansen världen den stöt, som behöfdes,
för att andar skulle vakna upp och häpna
öfver kyrkans förfall.
Renässansens tänkesätt strömmade från
Italien ut till de flesta europeiska länder.
Tyskland intog en säregen ställning till
renässansen. Bland de romanska folken var
pånyttfödelsen hufvudsakligen konstnärlig. I
Tyskland blef den öfvervägande lärd,
humanistisk. Intet land hade lidit så mycket af
hierarkien. Det hade splittrats och
utplundrats, men religionsintresset lefde kvar. Ej
hofmän utan professorer och skollärare
studerade där de gamla författarne och grepos
af motvilja för kyrkan men ej för
kristendomen. En praktisk lekmannakristendom hade
utvecklat sig inom medelklassen och blef
reformationens underlag. Humanismen
öppnade blicken för kyrkans verkhelighet och
sedefördärf men kunde ej reformera kyrkan,
emedan den saknade den tro, som omstörtar
världen. Det behöfdes en reform i
människornas hjärtan genom en ny lifgifvande
princip, och en sådan kunde blott vinnas genom
personlig kamp. Den kampen utstod Martin
Luther i den stilla klostercellen.
Lekmannakristendomen i hans hem stämde hans själ
till sökande efter frid. Han vände sig först
till kyrkan, asketismens härd, men trots alla
späkningar stod evighetskrafvet kvar. Han
fann, att endast tron stillar själens törst, att,
om hon behärskar människohjärtat, allt
helgas genom henne. Härigenom återgafs
människan åt familj, stat, konst, vetenskap.
Staten är ej något ondt men ej heller
oberoende af sedelagen. Guds nåd står öppen för
lekmännen lika väl som för prästen. Tron
kommer med försoning inom människan och
försoning med den yttre världen.
Sådana voro reformationens lifsprinciper,
och de uppryckte asketism och hierarki.
Man kan i någon mån fatta
reformationens betydelse, om man jämför de folk, som
nöjde sig med renässansen, de romanske,
med dem, som äfven omfattade reformationen,
de germanska. Den anglosachsiska grenen
af denna folkstam höll på att eröfra
världen. Politisk frihet, kraftig företagsamhet
vetenskap och konst frodas i alla länder,
där reformationen omgestaltat kyrka och
stat.
*
Professor Simon Johannes Boëthius, son af
kontraktsprosten fil. d:r D. E. Boëthius,
föddes i Säfsnäs i Dalarne år 1850, blef
student i Falun 1869, fil. kand. 1872 och
fil. licentiat 1875 i Uppsala. Tjänstgjorde
som lärare vid Uppsala praktiska
kommunalskola 1874–75, vid Stockholms gymnasium
samt Vallinska och Åhlinska flickskolorna
läsåret 1876–77. Sistnämda år blef han
filosofie doktor och docent i historia. Vid
åtskilliga flickskolor var han lärare 1878–83;
vikarierande lektor vid Uppsala högre
allmänna läroverk 1879 och lektor därstädes i
historia, modersmålet och filos. propedeutik.
Rektor vid högre elementarläroverket för
flickor i Uppsala 1882–85 och e. o.
professor i historia vid Uppsala universitet 1889.
Han har för öfrigt förestått
historieprofessuren, varit ledamot af styrelsen för Uppsala
läns folkhögskola, ledamot af andra
kammaren 1891–99, samt för historiska forskningar
företagit resor till utlandet som innehafvare
af riksstatens större resestipendium. Vid
mogenhetsexamina har han sedan 1893
fungerat som censor.
En stor mängd historiska afhandlingar
hafva flutit ur B:s penna och funnit plats i
tidskrifter, Nordisk familjebok, tidningar,
Illustrerad världshistoria, »Ur folkens häfder» samt
Läsebok för folkskolan. Äfvenledes har han
författat läroböcker i historia.
Hanna Jonsson.
Om Ludvig Holberg
höll docenten Ernst Meyer fyra
föreläsningar.
Inledningsvis berörde föreläsaren
litteraturens ståndpunkt i Europa på 1600-talet,
det s. k. encyklopedistiska tidehvarfvet,
hvarefter han lämnade en ytterst
fängslande och humoristisk framställning af
Holbergs barn- och ungdomslif i Bergen, hans
vistelse som språklärare i Kristiansand,
hans många resor och dessas betydelse för
hans lif och författareskap.
I likhet med andra nationers
skriftställare »vilde Holberg skrive nogle Comedier».
Af dessa dröjde föreläsaren särskildt vid
»Den politiske Kandestöber», »Den
Vægelsindede», »Jean de France», »Jeppe paa
Bjerget», »Mester Gert Westphaler»,
»Barselstuen», »Jacob von Tyboe», »Ulysses
von Ithacia», »Den honette Ambition», »Den
danske Comedies Liigbegængelse» samt
Holbergs första diktverk »Peder Paars».
Härvid utreddes komediernas hufvudinnehåll
samt skillnaden mellan sede- och
tillfällighetskomedierna. I de förstnämda gisslade
Holberg tidens och nationens fel och lyten,
i de sistnämda åter enskilda personers
svagheter.
Liksom Molière lånade Holberg för sina
komedier idéer från klassiska författare
men behandlade sedan dessa idéer fritt och
själfständigt samt lämpade dem för danska
förhållanden. Här följde nu en intressant
jämförelse mellan Holberg och Molière
såsom dramaturger; likaså lämnades en mängd
målande interiörer från Holbergs teater, de
medspelande och Holbergs ställning till dessa
samt de heta strider, som Holbergs Peder
Paars uppväckte hos samtidens styrande i
stat och kyrka.
Genom inflytande från hofvet lyckades
det Holberg att 1722 få några af sina
komedier uppförda i Danmark, men den
bigotte Kristian VI utfärdade snart förbud
mot teatern. Andra och bättre tider
kommo dock, och ändtligen inrättades 1748 »Den
danske Theater» vid Kongens Nytorv. Teatern
var Holbergs skötebarn; han vakade öfver
densamma, fast han ej framträdde offentligt,
och utverkade flera privilegier åt den samt
skänkte den själf ej mindre än 31 dramer.
Åren 1732–35 utkom Holbergs
»Danske Rigets Historie». I detta arbete bröt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
