Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (928.) 11 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674
SVENSK LÄKARETIDNING.
N:r 41
meddelat D. N. några upplysningar, soru
vi här återgifva.
Sedan länge har det visat sig, att en del
af barnen i folkskolan icke kunnat följa med
eller tillägna sig undervisningen, och
därigenom uppstodo stora svårigheter för
lärarepersonalen och för de barn som samtidigt
undervisades, och dessutom blefvo äfven
de efterblifna, mera outvecklade barnen
själfva än mer efter.
Af de barn, som d:r Hellströms
undersökningar omfattat, hafva åtskilliga
befunnits tämligen normalt begåfvade men
hämmade i sin utveckling genom reparerbara
sjukdomar.
De öfriga undersökta barnen kunna delas
i tvänne grupper. Den första utgöres af en
till antalet ganska ringa grupp af sinnesslöa
barn, som måste afskiljas från de vanliga
skolorna och öfverlämnas till skolor för
sinnesslöa, där de såsom lidande af sinnesslöhet
af lättare art genom lämplig behandling
kunna relativt utbildas. Dessa barn måste
naturligen såväl för sitt eget som för de
öfriga skolbarnens bästa afskiljas från de
vanliga skolorna.
För den andra vida större gruppen af
efterblifna, outvecklade barn sakna vi i
Sverge en typisk benämning. I Norge
kallar man dem »sinker», motsvarande vårt
försinkad, försenad, d. v. s. sådana barn,
som på grund af olika omständigheter äro
efter och utan förmåga att hålla jämna steg
med sina normalt utvecklade kamrater.
Dessa »sinker» höra mera till normala,
svagt begåfvade barn och kunna i regeln
utvecklas till själfständiga individer, som
kunna bli nyttiga människor ute i lifvet,
men därtill fordras en undervisning särskildt
afpassad för dem. I Norge har man
inrättat särskilda s. k. »sinkeskoler», där de er-0
hålla särskild undervisning. Därvid bör man
inskränka de teoretiska ämnena till det minsta
möjliga men i stället lägga vikt på de
praktiska färdigheternas utvecklande, hvilka åter
visat sig återverka utvecklande på
intelligensen. Enligt d:r Hellströms åsikt borde man
emellertid knappast behöfva upprätta särskilda
skolor utan endast inrätta särklasser med för
dessa barn lämpad särskild undervisning.
For att kunna bedrifva dessa ganska
fordrande undersökningar hade d:r Hellström dels
anlitat uppgifter af barnens lärare och
lärarinnor, dels underrättelser om och af deras
föräldrar angående uppväxtförhållanden m. m.,
dels undersökt samtliga lärjungarnes fysiska
och andliga förmögenheter. Det hade därvid
visat sig, att en mångfald af orsaker
förelågo, dels djupgående utvecklingsfel och
sjukdomar, dels medfödd svaghet, fattigdom samt
föregående sjuklighet. Antalet af sinnesslöa
barn hade varit relativt mycket ringa; däremot
hade antalet »sinker» varit större, och det
blefve nödvändigt att söka i tid tillgodogöra
samhället dessa utvecklingsrnöjliga barn genom
lämplig undervisning. Det är klart, att det
skulle vara af synnerligen stort intresse om
dessa undersökningar utsträcktes till alla
skolor. Om dessa barn erhölle en för dem
lämpad vård och undervisning, skulle de flesta
af dem kunna utvecklas och danas till
nyttiga samhällsmedlemmar.
Föreläsningskurser på
landsbygden. Haninge-Dalarö lokalförenings
föreläsningsverksamhet för den vuxna
ungdomen vintern 1898-99 skildrades af
föreningens sekreterare vid årsmötet i
Öster-haninge den 22 september.
Inalles 42 föreläsningar hade hållits på
5 olika stationer: Dalarö, Gålö, Öster- och
Västerhaninge. Församlingarnas prästerskap
hade hållit 9 föredrag, folkskollärarekåren 21,
o. s. v.
Af föredragen voro 4 uppbyggelseföredrag,
5 behandlade kyrkohistorien, 17 allmän
historia och kultur, 4 geografi och
folklifsskild-ringar, 7 naturkunnighet, 3
försäkringsväsendet o. s. v. Åhörarne voro sammanlagdt
1,741 och medeltalet sålunda 41.
Från verksamhetens början hafva hållits
414 föreläsningar för summa 25,799 åhörare.
Dessutom har förekommit unison sång,
stundom äfven kvartettsång, uppläsning af valda
prosastycken, räkning och skrifning m. m.
Af statsmedel har föreningen åtnjutit 200
och af kommunen sammanlagdt 210 kr.
Verksamheten skall fortsättas stundande vinter.
Till medlemmar i föreläsningsstyrelsen
valdes kontraktsprosten A. Th. Pettersson
i Österhaninge (ordförande), kyrkoherden A.
L. Fahlborg i Västerhaninge (vice
ordförande), folkskolläraren Gr. Vesterin
därstädes (sekreterare) och godsägaren J. Upmark
(kassaförvaltare). Till inspektör har
länsstyrelsen utsett professor Hj. Sjögren å Nynäs.
En repetitionskurs för
småskollärarinnor var af folkskoleinspektören
rektor J. Vickbom föreslagen i motion till
Kalmar läns södra landsting, och särskilda
kommitterade hade haft frågans utredning
om hand. Undervisningsutskottet hade
emellertid hemställt, att landstinget ej måtte
anslå medel för ändamålet. Mot detta
beslut hade rektor J. A. Sandberg, hr Fr.
Pettersson och riksdagsmannen Lundell
reserverat sig och föreslagit, att landstinget på
försök måtte för år 1900 anslå ett belopp
af l ,400 kronor för anordnande af en dylik
kurs.
Hr Sandberg förklarade sig under den
härom uppkomna diskussionen för egen del icke
hafva stora förhoppningar om nyttan af en
sådan repetitionskurs, men han ansåg, att
när en folkskoleinspektör flera år yrkat på
en dylik, borde man gå hans önskningar till
mötes och på försök offra den föreslagna
mindre summan, hvadan han yrkade bifall
till reservationen.
Hr Gustafsson i Välsnäs ansåg, att det icke
skulle vara klokt att bevilja så stort anslag
åt ett ändamål, sona vore så tvifvelaktigt.
Ett seminarium vore nödvändigt, men man
borde icke offra något på försök. Han
yrkade därför bifall till utskottets hemställan.
Eiksdagsmannen Alfr. Petersson instämde.
Till och med en af reservanterna, hr
Sandberg, både ju förklarat sig vara osäker om
nyttan af den föreslagna repetitionskursen.
Hr Sandberg påpekade, att han personligen
hyste tvifvel men tystade dessa på grund af
inspektörens bestämda yrkande.
Hr Gusta/sson framhöll, att när frågan om
repetitionskurs först förekom, var det ej fråga
om seminarium. När detta senare nu
kommer till stånd, kunde frågan om
repetitionskurs förfalla.
Häradshöfding A. Valdenström erinrade om,
att seminariet och repetitionskursen vore två
skilda saker. Det funnes verkligen äldre lärare
och lärarinnor, som ej vore vuxna sitt kall, och
de löner de erhölle vore så godt som
bortkastade penningar. Då reservanterna nu
föreslagit en mindre summa än kommitterade,
ansåg tal., att landstinget godt kunde bifalla
denna, och yrkade därför bifall till
reservanternas förslag.
Genom votering, som utföll med 19
röster mot 15, afslog landstinget emellertid den
gjorda framställningen.
Växjö stifts organister och
kantorer hade på inbjudan af
folkskoleinspektören J. A. Franzén och musikdirektör A.
Videman sammanträde i Växjö förra veckan.
Dervid behandlades ett par frågor, som
torde intressera vår läsekrets.
Den ena gällde kyrkosångens höjande och
inleddes af brukspredikanten E. Rudin.
Med få undantag vore församlingssången i
vårt land dålig, men sångens förfall hade sin
rot i kyrkans. Lifvet återkommer icke genom
stora apparater, såsom körer o. d. Ledaren
af sången saknar sttmdom också andlig
uppfattning. Unison sång vore bättre än
blandad. Praktiskt vore att öfva barnen i
körsång och placera dem på läktaren. Den ryt
miska koralen förordades varmt, och det
No-rén-Morénska förslaget fann talaren mycket
godt.
Under diskussionen framhöllos som
orsaker till sångens förfall: den materialistiska
tidsandan, separatismen, de dåliga
organist-lönerna, organistexaminatörerna, som vore
för släpphändta, fåtaliga kyrkobesök m. m.
Mötet uttalade sig härpå
för en verksammare kontroll öfver
organistexamina;
mot afprutning i examensfordringarna;
för att prästerna finge en bättre utbildning
med afseende på liturgisk sång;
för att församlingarna måtte prenumerera
på tidskriften »Kyrkosången».
Den andra frågan lydde så: »Huru skall
nödig löneförbättring och pension åt rikets
organister och kantorer kunna genomföras?-»
Under diskussionen klagades ganska bittert
öfver dessa tjänstemäns ringa aflöning och
brist på pension uppå gamla dagar, under
det kompetensfordringarna vore ganska dryga
och kräfde stora kostnader. Hvarför kunde
ej kantorerna såväl som folkskollärarn e ernå
högre lön och få pension?
Man sökte botemedlen på flera håll. En
talare trodde en löneförbättring kunna ske
genom konungens administrativa lagstiftning,
såsom delvis skett genom stadgan 1894. Eller
ock borde råån genom petitioner inverka på
domkapitlen. Prästerskapet hade man på sin
sida. Domkapitlen borde få befogenhet att
pensionera kantorer och organister.
Denna pension föreslogs af en tredje talare
till åtminstone 50 % af lönen.
En annan fann enda utvägen vara att
organisera sig och antingen bilda en
organist-förening eller ingå i Sveriges allmänna
folkskollärareförening.
En minimilön af 300 kr., hvilken sedan
borde ökas i förhållande till folkmängden,
föreslogs af en talare, och en annan ville, att
man skulle vända sig direkt till k. m:t.
Med afseende på de svårigheter, som uppstå
då folkskollärare, som tillika är kantor och
organist, af går från läraretjänsten, föreslogs,
att den afgående skulle behålla halfva lönen
samt epela, när han ville, och den unge nöja
sig med hälften. Andra trodde, att
församlingarna på det sättet sluppe allt för billigt
ifrån det.
Organister och kantorer borde ej behandlas
som nådehjon. Ville man ha vacker
kyrkomusik, borde inan betala ordentliga löner åt
organisterna och trygga deras ekonomiska
ställning.
För att hos statsmakterna hemställa om
en minimilön på 300 kr., sedan ökad i för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
