Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 41. (928.) 11 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 41
SVENSK LÄRARETIDNING.
677
undervisning söker öppna barnens ögon och
påverka deras hjärtan! Man måste också
medgifva, att det är mera förenligt med
ämnets natur, om läraren exempelvis slutar
sin lektion med att säga: »Nu är det
kanske väl mycket begärdt, att I skolen lära
er allt detta till en annan gång, men vill
någon göra det, så får han lof», än då han
hotande utbrister: »Nästa gång ha Ni
därifrån och dit, och det masten I lära er.»
Mera hjärta för barnen - se där den
kardinalfordran, enligt hvilken
kristendoms-undervisningen i våra skolor bör reformeras,
Ännu gäller det, att man vinner hjärtan
med hjärtan. Men svårligen vinner man
målet, så länge man tvingar barnet att -
kanske under tårar - slå in i sitt hufvud
ett svårfattligt katekesstycke. Att nian på
flera håll sträfvar mot det rätta, lärde jag
vid Klara folkskola.
Med skäl kunde man ju vänta, att
undervisningen i naturkunnighet skulle vara
väl skött vid en skola, som har förmånen
att inom sin lärarekår äga två bekanta
läroboksförfattare i ämnet. Det var med
tillfredsställelse man erfor, att ens förväntan
ej i någon mån blir besviken. Vill någon
taga närmare reda på, hur undervisningen
i naturkunnighet rätteligen skall bedrifvas i
folkskolan, bör han göra ett besök i Klara
folkskola. Redan den synnerligen goda
anordningen att ha en särskild lärosal for ämnet,
där all behöflig undervisningsmateriel kan vara
samlad, är något att taga fasta på, särskildt
för stadsskolor och andra större skolor. Och
skolans åskådningsmateriel för
naturkunnigheten - hur rikhaltig var den icke! Särskildt
gjorde det ett godt intryck att se sådan
materiel samlad, som hvar och en intresserad
lärare själf kan skaffa sig utan någon egentlig
kostnad: schematiska teckningar; pressade
växter; träbitar, grenar, blad och frukter
af våra inhemska träd och buskar; olika
slags stenar, grus, jordarter m. m. För att
visa barnen uppkomsten af en torfmosse
hade man helt enkelt skaffat sig en torfva,
skuren af de olika lagren, så att den
öfverst visade själfva mossan, underst den
fasta bränntorfven och däremellan lager från
olika förvandlingsskeden. Synnerligen
belysande l
För undervisningen i fysik och kemi hade
man, efter lärobokens indelning, i olika fack
samlat alla hjälpmedel för utförande af de
fysiska och kemiska experimenten. Den
undervisande behöfde således endast taga
ned en bestämd låda från ett fack, så hade
han genast till hands allt, hvad han för
lektionen behöfde. I förrummet till
skolans lilla »fysiologicum» hade man ett
iord-ningställdt skioptikon, så att, om läraren
ville belysa sin framställning med
skioptikonbilder, dessa moderna åskådningsmedel,
behöfde han endast tända erforderliga
gaslågor, sluta luckorna för fönstren och låta
lärjungarna förändra plats för att kunna se
de på den ljusa väggen framtrollade
bilderna.
När man så hörde lärjungarnas korrekta
och sammanhängande redogörelser för hvad
de under lektionen fått se och höra, fick
man klart för sig, att undervisningen
förmått bibringa dem ett verkligt vetande –
något, som dess värre ej kan sägas ona all
undervisning.
Det rvar, med ett ord, ett sant nöje att
få göra närmare bekantskap med
hufvudstadens folkskolor. O. Th. Huldén.
Efter slutade sommarkurser.
När 1899 års sommarkurser voro
afslutade och universitetets portar stängdas
bakom oss for sista gången under det sekel,
hvaru slut bevittnat
»universitetsutvidgningens» genomförande i vårt laod, när hela
skaran kursdeltagare tågade utför de breda
trapporna och förbi Geijers staty för att sedan
sprida sig åt olika håll, när jag slutligen,
vorden helt ensam, började tänka på de
gångna dagarnas arbete och njutning - då
framträdde allt, det jag nu lämnade bakom
mig, i en egendomligt vemodig
skönhetsglans.
Det kändes,, som hade man först varit
försatt uti antikens värld med dess lyckliga
människor på fager, fruktbar jord under
djupblå himmel och därifrån under den
bästa ledning - genom humanistiska och
naturvetenskapliga föreläsningar, genom
besök i museer, bibliotek och kyrkor, genom
promenader i botaniska trädgården och
kyrkogården med dess många minnen -
företagit en vandring framåt genom
medeltid och nutid, under hvilken man fått
tillfälle att ste mycket, som förut endast var
dunkelt anadt, icke i en skarp, bländande
belysning utan i en mildt solljus dager.
Vi hade fått känna en fläkt af friskare
vindar, lärt att iakttaga människor och
företeelser ej med småsinnets mästrande ögon
utan med en viss humanitet, lärt inse, att
det individuella hos människan bör lämnas
i möjligaste måtto okränkt. Någon hade
kanske ock tyckt sig märka, huru i somliga
föreläsningar kunde spåras en humanitetens
strid mot dogmatiken, och han hade för
visso känt, att de blifvit något lossade, de
bojor, i hvilka dogmerna - de i
seminarierna inlärda och sedan troget utminuterade,
alla ämnen’ fr. o. m. kristendom och
teoretisk pedagogik t. o. m. trädgårdsskötsel
och slöjd omfattande dogmerna - hållit
oss fångna, med förbiseende af vår egen
omdömesförmåga och ytterligt inskränkande
vår för individuell uppfostran så nödvändiga
själf bestämningsrätt.
Jag tänkte, under det jag fortsatte min
väg: Hvilken kan då behållningen af vårt
arbete hafva blifvit?
Det skulle vara dåraktigt att försöka
gifva ett uttömmande svar på den frågan.
Behållningen har ju blifvit så olika för
olika individer, men det må dock tillåtas
att här säga några ord därom.
Om ock tiden varit alltför kort och om
förmågan att tillgodogöra sig undervisningen
hos några af oss kanske ej motsvarat
före-läsarnes förutsättningar, så hafva vi dock
alla fått kasta en blick utöfver de trånga
gränserna för eget vetande och in på den
högre odlingens område. Måhända skulle
fjorton dagars träget studium i vårt
arbetsrum hafva lämnat kvar lika mycken egentlig
kunskap, men vi skulle då ej fått allt detta,
som meddelats o?s jämte kunskapen, det som
ej fanns upptaget i »grundlinjerna».
Men nu hafva vi erhållit äfven detta:,
det bildande umgänget med dem, som af
eget arbete blifvit i ordets bästa mening
adlade, det goda föredömet af män, som
under arbete för andras utveckling försaka
sommarferiernas hvila. Under det vi
iakttagit, med hvilket intresse, ja, hänförelse
vetenskapens målsmän arbeta för att göra
ljuset allt klarare och sprida det öfver allt
större områden, hafva också .vi erhållit
vid-gadt synfält och större förmåga att bedöma
oss själfva och det, som omger oss. På
samma gång vi fått något nytt att lägga
till allt det gamla och förlegade, som vi i
skolan kanske alltför ofta bjuda våra
lärjungar på, hafva vi blifvit mera gripna af
den allmänna hänförelsen för arbetet i
folkupplysningens tjänst, och vi hafva fått ny
håg och kraft att troget utföra vår ringa
gärning.
Och nu, då vi gått åter till vårt arbete,
då vi söka att meddela åt andra, hvad som
blifvit oss gifvet, då märka vi bäst, att
»kurserna» gjort oss godt. Det går lättare,
och vårt arbete är förenadt med mera
tillfredsställelse. Om vi också ej i sak hafva
mycket nytt att meddela, så kunna vi dock
mången gång visa det gamla i ny och
fullständigare belysning och därigenom bibringa
våra lärjungar säkrare kunskap, på samma
gång som öfver vår framställning breder
sig ett visst skimmer af nyhetens behag.
Vi känna med glädje, att vi då och då
vid vår undervisning kunna ur minnets
gömmor plocka fram nya sanningar och
med dem korrigera och fullständiga de
gamla. Vi äro ej längre att likna vid
»ett matskrin med endast härsket smör
och mögladt bröd uti». Vi hafva i stället
lagt in sådant, som är färskt och
njutbart, sådant, som kan lända våra lärjungar
till både nöje och nytta.
Men ofta under lektionstimmarna känna
vi, att här och där i vår kunskap allt
fortfarande är ett tomrum, eller att där
ännu finnes något gammalt, som borde
lämna plats för det nya. Då flyga våra
tankar tillbaka till den gamla
lärdomsstaden, och vi längta redan till den tid, då
universitetet åter skall öppna sina portar
och ur sitt rika förråd bära fram den
trägna och samvetsgranna forskningens
gyllene frukter.
I sådana stunder känna vi oss särskildt
tacksamma för det i ganska bestämd form
affattade, vid kursernas afslutande och
jämväl förut gifna löfte, att vi om två år
skulle få komma åter, och vi lofva oss
själfva, att vi skola - nej, vi känna att
vi ej kunna annat än hörsamma kallelsen.
Ty, om någon behöfver tillgodogöra sig
undervisningen vid en ständig
»fortsättningsskola», så är det just ’den, som har till
uppgift att meddela undervisning åt andra.
Detta har vårt lands folkskollärarekår
insett, och därför komma nog många af årets
sommarkursdeltagare att mötas i Uppsala,
då vi nästa gång få höra inbjudningen:
»Kom hit, lär att vara vis!» E. E,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
