Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (930.) 25 oktober 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
704
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
Dagblad - någon dag i förra veckan
en ledande artikel, som påkallar
uppmärksamhet, dels emedan folkskolans
verksamhet däri beröres, dels på grund
af sitt äfven i öfrigt beaktansvärda
innehåll.
Om man - heter det i nämda artikel -
gaf ve vika för den så vanliga benägenheten
att generalisera, att ur enskilda fall draga
allmänna omdömen, så skulle man ty värr
kunna komma till den sorgliga slutsatsen, att
den sedliga nivån här i vårt kära Sverige
icke stode synnerligen högt. Det ena
uppseendeväckande brottet följer efter det andra.
Än är det bedrägerier, försnillningar,
straffbar svindel, än blodsdåd af den mest
upprörande beskaffenhet, vittnande om en nästan
otrolig grad af perversitet (moralisk
förvänd-het). Hvarken samhällsställning eller högre
bildningsgrad eller tidiga ungdomsår synas
innebära någon garanti mot de svåraste
arter af brottslighet. Den ena dagen af slö j as
helt plötsligt en allmänt aktad prästman, en
af »samfundets stötter», såsom en mångårig
försnillare och bedragare, den andra gången
begår en tjuguårig yngling med full
öfverläggning ett afskyvärdt mord för att
åtkomma en ringa penningsumma, hvarefter han
söker kasta misstankarna på en fullkomligt
oskyldig, den tredje dagen häktas en läkare
för bedrägligt tillvägagående i fråga om
lif-försäkringar. Och dessa äro endast de allra
färskaste fallen.
Lyckligtvis är det dock så, att ingen äger
rätt att härpå grunda något särskildt för vårt
land nedsättande omdöme. Sådana brott
förekomma öfverallt i världen, och vår
brottmålsstatistik är. alls icke sämre än andra
lands; i vissa afseenden torde den till och
med vara bättre än mångas. Men litet hvar
äger både rätt och plikt att taga under
allvarlig pröfning, huruvida det icke är
någonting i vår tid, som, för att tala med Hamlet,
bör vridas rätt igen, för så vidt sådant är
möjligt genom uppfostran, genom reform af
sed och tänkesätt, genom goda föredömen
och god lagstiftning.
I detta uttalande torde en hvar
kunna instämma, och önskligt vore, att
den här gifna varningen mot förhastad
generalisation blefve beaktad icke blott
när det gäller de stora försnillarnes och
förfalskarnes samhällsklass utan ock
när fråga är om de s. k. ligapojkarnes.
Mindre klart är emellertid hvad som
vidare i artikeln yttras om det sätt,
.hvarpå det onda genom uppfostran
skall kunna bekämpas.
Ingen lär numera - heter det - vara nog
naiv att tro, det bildning och kunskaper skulle
vara ett suveränt skyddsmedel mot släktets
sedliga förfall. Bildning och kunskaper äro
förträffliga saker, men i det afseendet hafva
de visat sig vanmäktiga, och man skall vara
stockblind för att icke se, ur hvilken
jordmån brott sådana som de nu antydda
förnämligast spira. Det är i den
öfverhandtagande materialismen, de gro och frodas. Så
länge det åskådningssätt, som med detta namn
betecknas, vinner allt större utbredning, måste
man också vara beredd på, att det sätter allt
rikare frukter, äfven i sådana handlingar,
som innebära brott mot lif och egendom.
Här är fienden, som måste bekämpas, hvar
och huru den än må framträda, inom
affärs-lifvet såväl som inom litteratur och konst,
inom det offentliga lifvet såväl som inom det
enskilda. Hvarje uppfostran, som icke går
ut på att skapa motvikter mot detta onda,
måste anses förfelad, hvilket kunskapsmått
den i öfrigt må meddela. Man måste komma
ifrån detta stundom förda meningslösa prat,
att de unga skola uppfostras till »moderna
människor», och rikta sin uppmärksamhet
företrädesvis på, att de måtte utvecklas till
goda, sunda och rättänkande människor, som
fått något att akta högre än egen nytta och
egen njutning. Det är detta, som man bör
söka göra »modernt» igen, ifall det - som
fara vardt är - skulle sedan någon tid hafva
kommit ur modet. - - -
Icke heller är det kanske i våra
folkskolor och andra läroanstalter så väl bevändt
med religionsundervisningen, som önskligt
kunde vara. Man åsidosätter nog
mångenstädes för bokstafven, som dödar, anden, som
gör lefvande. Man pluggar i barnens
hufvuden utanläxör, som snart glömmas, men hur
går det månne med den uppfostran af viljan,
som väl dock måste vara hufvudföremålet för
all religionsundervisning, så vida den vill
blifva fruktbärande för lifvet?
En stor och viktig sanning har här
uttalats: materialismen är den fiende,
som skall bekämpas. Denna sanning
har emellertid i framställningen blifvit
något fördunklad därigenom, att
författaren - trots sitt skarpa betonande
af teoriens vanmakt på det sedliga
området - i främsta rummet synes vilja
vända sig mot den teoretiska
materialismen och mot vissa pedagogiska
reformyrkanden (?), som förmenas i denna
äga sin grund. Uppenbart synes dock
vara, att om ock de rent filosofiska
spekulationerna rörande atomernas
egentliga natur och materiens rätta
begrepp möjligen icke äro i etiskt
afseende alldeles likgiltiga, så kunna de
dock svårligen anses stå i något slags
orsakssammanhang med de
förbrytelser, hvilka i dessa dagar väckt ett så
stort och pinsamt uppseende. Nej,
»man skall vara stockblind för att icke
se, ur hvilken jordmån brott sådana
som de nu antydda förnämligast spira».
Det är ur den praktiska materialismen
eller, för att tala rned författaren, ur
det inom alla samhällsklasser utbredda
åskådningssätt, som icke aktar något
högre än »egen nytta ocli egen
njutning ».
Det är ock i själfva verket denna
materialism, som författaren
uteslutande afser, då han fortsätter:
En sida af materialismen, för hvilken
särskildt vi svenskar nog hafva stor naturlig
svaghet, är njutningslystnaden, begäret att
lefva öfver tillgångarna, oförmågan att kunna
afstå från sådant, som är eller som man
inbillar sig utgöra lifvets behag, otåligheten att
redan från första början, vid unga år, komma
i åtnjutande af det, som eljest är frukten af
ett sträfsamt och försakande lifsarbete.
Häraf skuldsättning, vingel, osund spekulation,
slutligen bedrägerier och andra brott, det ena
svårare än det andra. Men - hvilka
föredömen hafva de unga haft i hemmen och i
umgänget med andra? Hvad hafva de där
fått lära? Ofta nog kanske endast det, att
lifvets uppgift är att njuta och roa sig och
penningen det nödvändiga medlet därtill.
Då det är i hemmen och det dagliga
umgänget, som barnen insupa den
praktiska materialismens anda, så är ock
gifvet, att ett utrotande af detta onda
ej kan väntas annat än i samband med
en genomgripande reform af nu
rådande hemlif och umgängeslif, i främsta
rummet inom samhällets tongifvande
klasser. Detta har ock författaren
mycket riktigt insett.
Det är icke nog -’ säger han - att
harmas öfver brottsliga handlingar och ropa ve
öfver brottslingarna. Man måste också, hvar
i sin stad, gå till doms med sig själf för att
se till, hvilken andel man kan hafva i
utbredningen af föreställningssätt, som med
nödvändighet måste leda till allt flera dylifca
handlingar, och man måste besinna, hvad en
hvar för sin del må kunna göra till
bekämpande af detta onda. Samhället är i visst
afseende en solidarisk inrättning. Den ene
är visserligen icke ansvarig för den andres
handlingar, i hvilka han icke har någon del.
Men alla äro vi, vare sig direkt eller
indirekt, i någon mån ansvariga för den »miljö»,
i hvilken sedligt förvända begrepp hastigt
sprida sig till allt vidare kretsar.
Men om det sålunda är uppfostran
utom skolan, som i detta hänseende
måste göra det mesta, så är
naturligtvis härmed icke sagdt, att skolan skulle
vara maktlös. Tvärtom, äfven hon
kari bidraga till att »skapa en
motvikt» mot den praktiskt-rnaterialistiska
tidsandan, d. v. s. mot den uppfattning,
som sätter »egen nytta och egen
njutning» såsom lifvets högsta mål.
Att så bör ske är tydligen äfven
artikelförfattarens mening. Om sättet
huru det bör ske lämnar han
emellertid icke någon antydning. Möjligen
beror detta därpå, att han, såsom det
vill synas, är fången i den meningen,
att »bildning och kunskaper» skulle
visat sig vanmäktiga med hänsyn till
ungdomens sedliga uppfostran.
Denna ofta uttalade mening hvilar
påtagligen på ett felslut. Bildning och
kunskaper - hvilka båda ord för
öfrigt icke beteckna samma sak - äro
visserligen intet »suveränt
skyddsmedel mot släktets sedliga förfall». Men
detsamma är fallet med mycket annat,
som dock för uppfostran är af
ovärderlig vikt. Ett barn kan hafva ägt
de bästa föräldrar, åtnjutit deri
ömmaste vård, hållits under den
allvarligaste tukt, öfvats i det trägnaste
arbete, haft de förträffligaste föredömen
och fått de mest upphöjda grundsatser
sig inpräglade - och det kan, allt
detta oaktadt, dock till slut hamna i
fängelset. Bland alla
uppfostringsåt-gärder, som tänkas kunna, gifves det
ingen, som med rätta kan betecknas
såsom ett »suveränt skyddsmedel».
Men icke är därmed ådagalagdt, att
de allesamman skulle »visat sig
vanmäktiga». Ett godt hem, en
kärleksfull vård, en allvarlig tukt, träget
arbete, ädla föredömen och upphöjda
grundsatser äro moraliska
skyddsmedel, om de ock ingalunda äro
»suveräna», d. v. s. ofelbara och ensamt
tillräckliga. Och på samma sätt
förhåller det sig med »bildning och
kunskaper». Där dessa äro af rätta arten -
icke tomma utanläxör - hafva de
nämligen den verkan, att de gif va andliga
intressen och skapa förmåga af högre
och renare njutningar än de blott och
bart materiella. Den njutningslystnad,
som leder till brott, har mycket ofta
sitt ursprung i andlig tomhet och
intresselöshet samt i en låg och förskärnd
smak, och hos många skulle böjelsen
för dryckesbordet, spelbordet och
bordellen aldrig kunnat nå en så
olycks-bringande styrka, såvida skolan" för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
