Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (934.) 22 november 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
770
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 47
En kämpe för folkskolan
och dess lärare.
2.
J) en, som vill se ett rö, hvilket far hit
^^ och dit för vinden, bör ej tänka på
l Fredrik Dittes. Som han menade, så sade
han, och som han talade, så handlade han.
Sanningar, som tusenden erkänt men ej
vågat uttala, har han öppet framhållit. Ofta
har han därvidlag gått för långt, stridens
hetta har ofta drifvit honom till allt för
stor skärpa. Lugn objektivitet, i synnerhet
vid bedömande af personligheter och
partier, låg ej i hans väsen.
Dock har den skärpa, hvarmed han
visade det beståendes brister och bekämpade
framåtskridandets fiender, öppnat ögonen på
många obeslutsamma, tvingat många att göra
sitt val, korteligen, i hög grad främjat
framåtskridandet.
Karakteristisk var hans enkelhet i
hållning och klädedräkt, i tal och föredrag.
Frasm åkeri kunde han ej tåla. Uti
religiöst afseende var han långt ifrån någon ateist,
som åtskilliga velat påstå. Hans svärson,
dir, Zens i Wien, skrifver härom i ett bref
till undertecknad:
Att Dittes ej varit någon ateist kan ju hvar
och en, som läst hans skrifter, rinna.
Däremot var ban en afgjord motståndare till
hvarje kyrkligt förmyndareskap, och hans
opposition mot de kyrkligt maktägande - ej
blott mot Ultramontaner utan ock mot
protestantiska hycklare - har ådragit honörn deri
häftigaste fiendskap från dessa herrar och
deras allierade.
I »Österreichische Schulbote» skrifver en
hans elev från Götha följande:
Dittes är en djupt religiös natur. I
synnerhet under religionstimmarna märktes detta
tydligt. Med hvilken vördnad talade han ej
om den heligaste af alla böcker/som han,
enligt mångfaldiga yttranden, Jäste åter och
åter utan att tröttna därpå! Vid de många
underbart enkla och tydliga ställena i nya
testamentet kom hans hänförelse i synnerhet
till utbrott. Med särskildt nöje minnes jag
vår läsning af romarebrefvet. För mig har
det alltid varit något rörande att se, med
hvilken barnslig glädje denne man, en af de
mest skapsinniga och logiska tänkare på det
pedagogiska området, gladde sig åt siarens
och apostelns utsagor.
Trots hans skarpa och genomträngande
förstånd var äfven känslolifvet starkt
utveckladt hos honom. Blef ett föremål
för hans kärlek angripet eller behandladt
med ringaktning, upprördes han mycket.
Sina ungdomsideal blef han trogen till
döden. Så länge han lefde, sträfvade han att
allt djupare tränga in i Pestalozzis tankar
och göra dem fruktbara, Pestalozzi
vördade han mycket, och frestelsen att sätta
något nytt och bättre i stället för hans
principer låg fjärran från honom. Häri
öfverensstämde han med Diesterweg, för hvilken
han alltid hyste den största högaktning.
Det oss af Pestalozzi och Diesterweg
öfverlämnade arfvet gällde för honom som en
helgedom, och det smärtade honom djupt, om
någon sökte göra våld därpå.
På grund häraf blef han en skarp
motståndare till deri herbart-zillerska sko-
lan. Han fruktade, att denna skulle
befrämja den reaktion, som sedan länge hotat
äfven pedagogiens område. Väl har han
gått allt för långt i denna kamp, men han
leddes af ädla bevekelsegrunder, icke
hufvudsakligen af rneningsskiljaktigheter i den
teoretiska pedagogiken, än mindre af
personlig motvilja. Själf skrifver han härom
i ett bref till Rissmann:
Att jag möjligen går något längre än Ni,
beror på mina åsikter om saken. Jag f rågar
mig nämligen ständigt: Är deri väsentligenyod
eller väsentligen dålig? och kommer alltid till
samma resultat: den är väsentligen dålig.
Därför bekämpar och förkastar jag den
principiellt. Man invänder visserligen: Det linnes
ock mycket godt i densamma. Men min åsikt
är, att äfven den ringaste af alla tyska
folkskollärare kan tala »mycket godt» öfver
pedagogik utan att vara någon reformator. Och
äfven Mefisto säger mycket sant och
förträffligt men är dock Mefisto. Först när
hufvud-drabbningen blifvit afgjord, kunna vi tala ett
förmedlande ord med de bättre elementen i
det Zillerska nätet, förutsatt likväl, att de
öfvergifva sitt kotteriväsen, vika in i de
gemensamma hjulspåren, ånyo tillknyta de
historiska utvecklingstrådarna och tala ett för
vanligt folk begripligt språk.
Dittes var - som Ilissmann uttrycker
sig - »stark i tillgifvenhet men ock stark i
motvilja». Det var ej lätt för honom att
öfvervinna de antipatier, han en gång fattat,
men å andra sidan höll han troget fast vid
sina sympatier. Särskildt upphörde han aldrig
att betrakta sig som folkskollärarnes kamrat.
Därför kände han hvarje skymf mot
folkskolan eller dess lärare som en personlig
förolämpning.
Sin mästare i psykologien, Fredrik
Edvard Beneke, blef han ständigt trogen. I
förordet till en 1853 utgifven bok skrifver
han:
Vi befinna oss nu vid en tidpunkt, från
hvilken en gång pedagogikens historia skall
datera en ny period. Och den inbrytande
dagens morgonstjärna är Beneke. En tid
kommer, då man allmänt skall erkänna
honom, filosofen, som pedagogikens reformator.
Och i sitt 64:e lefnadsår säger han:
Första gärden af pietet och tacksamhet
gäller den som människa och filosof
förträfflige Beneke, hvars lära varit min första
led-sagarinna i filosofien. Ännu i dag efter att
nära ett halft århundrade hafva användt en
stor del af min tid på att pröfva och med
hvarandra jämföra alla märkligare arbeten på
detta område, anser jag densamma vara den
värdefullaste frukt af all hittills skedd
psykologisk forskning.
Det är Diesterwegs förtjänst, att Benekes
psykologi och pedagogik kom att utöfva ett
större inflytande på pedagogikens
vetenskapliga och praktiska utveckling. Han själf
bekände sig till den benekeska filosofiens
och pedagogikens grundåskådningar och sökte
utbreda desamma genom sina »Rhenska
blad» och »Pedagogisk årsbok». Hvad
Diesterweg förberedt, fullföljde Dressler (1799
-1867). I synnerhet sökte han
popularisera Benekes psykologi. Mest har dock
Dittes uträttat härvidlag. Det oaktadt var
han ej någon okritisk eftersägare af
Benekes satser. Fasthållande vid
grundprinciperna har han fortsatt att bygga efter sina
idéer och härigenom undanröjt många
brister i sin mästares system.
Dittes’ förnämsta verk är onekligen
»Schu-le der Pädagogik», ett arbete, som utgått
i många och stora upplagor, och som med
rätta erkännes vara »ett af de bästa
orienterande arbeten på pedagogikens område»
- ett »standard work». Det framlägger
en vetenskaplig pedagogik, som är
fullständigt fri från dogmatisk hänsyn och
byråkratiska inskränkningar. Verket är frukten
af ett mångårigt, i den pedagogiska
vetenskapens och den praktiska
skolverksamhetens tjänst utfordt arbete. Besjälad af
Diesterwegs anda känner författaren intet
annat rättesnöre än sanningen och vill
därför ej veta af någon auktoritstro.
»Schule der Pädagogik» erbjuder en
fullständig kurs i psykologi och logik,
uppfostrings- och undervisningslära, folkskolans
metodik samt uppfostrans och undervisningens
historia.
Arbetet är mer än ett kompendium, det
är en pedagogisk bekännelse. I en klar
och koncis form skildrar Dittes den
empiriska psykologien sådan den ter sig från
benekesk ståndpunkt. Öfverallt belyses
denna redogörelse genom exempel från lifvet
såväl inotn som utom skolan. Sammalunda
är förhållandet med hans framställning af
logiken och den egentliga pedagogiken. Hans
»metodik» är väl ej så grundligt genomförd
i alla detaljer som t. ex. Kebrs »Praxis
der Volksschule» (Dittes erkände också
Kehr som sin of ver man på detta område)
men har dock i vissa afseenden företräde
framför denna, i synnerhet för icke tyskar.
I Dittes »metodik» får man en värdefull
kunskap om metodikens utveckling och
nuvarande ståndpunkt i allmänhet.
Redogörelsen for hvarje specialämnes metodik
föregås af en historisk inledning. Detaljerade
läroplaner förekomma äfven.
Utrymmet tillåter ej någon mera
ingående redogörelse för detta monumentala verk,
så olikt våra vanliga föreställningar om tyska
arbeten i pedagogik. Vi skola i stället
öfvergå till en kort framställning af Dittes’
tankar i vissa frågor.
För Dittes är pedagogiken en vetenskap,
nämligen om uppfostrans medel, metoder
och subjekt. Den har samma krafter,
medel oebu metoder till förfogande som öfriga
vetenskaper: sinnena och själf medvetandet,
den yttre och inre erfarenheten, analogier
och slutledningar, induktion och definition,
klassifikation och idealisering, korteligen,
empirien, logiken och förnuftet. Pedagogiken
är en praktisk vetenskap. Den
föreskrifver på hvad sätt mänsklighetens idealer
skola realiseras. För detta ändamål
behöfver den vissa inrättningar och
anstalter, verkställande organ och materiella
medel. Då den liksom all vetenskap har
kunskap om sanningen till mål, så är
också fri forskning och pröfning dess första
lifsvillkor. Tänkandet får hvarken bindas
vid maktspråk eller vid trossatser, ej heller
vid spekulativa läromeningar eller vid
personliga böjelser och intressen. Därför skall
pedagogiken aflägsna alla främmande och
störande element, undvika alla irrvägar på
diet andliga arbetsfältet, afvisa alla
sofisterier och hjärnspöken, förkasta all
godtycklig dressyr men däremot tydligt och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
