Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 51. (938.) 20 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 51
SVENSK LÄRARETIDNING-
847
skola»*. Följaktligen vet hvar
människa mycket väl, när och hvar hans
gosse lärt sig läsa och skrifva: vid sex
års ålder sattes han i »första
förberedande», och sedan har han änder
minst tre års tid åtnjutit den finaste
undervisning, som bemälda
landsortsstad haft att erbjuda. Hvar han före
sitt inträde i folkskolan erhållit sin
läs- och skriffärdighet är således klart.
Men bra gärna skulle vi vilja veta,.
genom hvilket trolleri han sedan kom
att hamna i folkskolan. Att föräldrar
låta sina gossar börja i denna och
sedan flytta dem öfver i andra skolor, som
äro bättre upp, det händer alla dagar.
Äfven motsatsen inträffar visserligen,
men aldrig annat än under vissa
omständigheter. Antag, att Petterson
senior gjort konkurs och att lille Nils
saknat alla »bättre» släktingar, elieratt
den unge marinen varit intagen i
läroverket och där för något synnerligen
fult luffens blifvit relegerad, eller att
han till följd af extraordinär dumhet
eller lättja blifvit kvarsittare två år
efter hvartannat - då skulle vi funnit
det helt naturligt, att folkskolan fått
den äran att mottaga honom i sitt
sköte. Men nu är ju herr
grosshandlarens ställning god, och hans Nisse är
hvarken ligapojke eller idiot; man
lägge märke till den karakteristiska,
direkt ur lifvet gripna motsättningen: han
sattes i folkskolan - han var emellertid
ingalunda någon dummerjöns! Under
sådana förhållanden blir oss alltsammans
en djup gåta. Naturligtvis är en
sam-hällspelare af grosshandlar Pettersons
kaliber »rent fosterländskt» sinnad, och
vi vilja icke f örneka, att han skulle kunna
svära en smula öfver latinet, äfven han,
i fall han nämligen hör sina kamrater
vid priffebordet göra detsamma. Men
att han skulle svärma för »en rent
folklig uppfostran, den enkla, klara
och från allt onödigt lärdomspedanteri
fria undervisningen, med ett ord icke
öfverbildning utan folkskolebildning»
- nej, älskvärdaste fru eller fröken
författarinna, det går inte i oss.
Därtill ha vi sett för mycket af lifvet.
Emellertid: den ur bläckhornets djup
framkonstruerade grosshandlaresonen
Nils Petterson har genom några
out-rannsakliga hokus pokus kommit i
folkskolan. Och där sättes i hans hand
den bok, som påtagligen satt pennan i
vår författarinnas hand, nämligen:
»Svensk språklära för folkskolan af d:r
D. A. Sundén, lektor i svenska språket.
Tjugonde upplagan», om hvilket
arbete - enligt författarinnans djärfva
påstående - »svenska skolråd och an-
* Att hela historien är förlagd till en
landsortsstad framgår däraf, att lilla Nisses
folkskol egrammati ka icke användes i
hufvudstadens folkskolor. Dock icke till en småstad,
ty såsom man längre fram finner, känner
Nisse icke blott latinare utan också »realare»,
hvadan han måste befinna sig i ett samhälle
med både latin- och realläroverk. Ja, det
tyckes t. o. m. som om ifrågavarande
samhälle hade flera latinskolor.
nan svensk öfverhet (!) med sitt ’Där
rätter och packer eder efter’
uttryckligen förklarat, att dess inlärande är
oundgängligen nödvändigt för hvarje
i skolåldern varande svenskt barn,
äfven ur de enklaste hem.»
Hände så en vacker dag - heter
det vidare - att pappa Petterson öfver-,
raskade sin förhoppningsfulle son, just
då denne, med ett helt visst icke ur
katekesen hämtadt kraftuttryck, kastade
i väggen nämda grammatiska arbete.
Och så utspann sig mellan far och son en
dialog, som vi tyvärr ej kunna af try eka,
enär den skulle fylla 3-4 af våra
spalter. Den behandlar Sundéns
framställning af »genus» i svenska språket,
hvilken lille Nisse underkastar en
mördande kritik. I och för sig är om denna
kritik icke mycket att säga. Hvar och
en, som känner det lilla magasin af
definitioner, regler, undantag och
exempel, som kallas Sundéns språklära, vet
allt för väl, huru osmältbara dessa
grammatiska torr varor äro, och huru
slående nämda arbete visar, att
sam-manskrifvandet af en språklära
ingalunda innebär någon garanti för att
man kan tala ett klart och sakmässigt
språk. Men hvad som öfverraskar, det
är att finna denna logiskt-stilistiska
kritik lagd i munnen på en
folkskole-parfvel. Hr Petterson junior uttrycker
sig med en skarpsinnighet, ja,
understundom med en spetsfundighet, som
han tillägnat sig »Gud vet när och
Gud vet hvar». Ty inte kan det väl
ha varit i folkskolan, som hans tanke
blifvit så fint slipad? Författarinnan
låter pappa Petterson bli rent rädd för
folkskolan, men hon lämnar oss i ovisshet
om hvad som egentligen ingifver
honom hans förfäran för denna: antingen
sonens där vunna intellektuella
bråd-mognad eller den kritiserade bokens
underhaltighet. Vare härmed huru som
helst, han omvänder sig fullständigt
från sina »folkliga» svärmerier, och
dialogen afslutas sålunda:
»Hör du Nils, du», sade han allvarligt och
såg upp på sin son. »Vet du hvad jag tror?»
»Nej, pappa, hur skulle jag kunna veta
det?»
»Joj jag tror bestämdt, att du inte duger
till att*gå i folkskolan.»
»Nänä», sade gossen bekymmersamt, »jag
tror så med.»
»Jag får bestämdt sätta dig i storskolan.»
»Tror du jag duger där då?» frågade
gossen ödmjukt.
»Vi få väl se», sade fadern.
»Ja, men då vill jag inte bli realare ....
skralare», sade Nisse.*
»Det slipper du, min son», sade fadern.
Och följden af detta samtal blef verkligen,
att lille Nils inom kort började plugga sitt
mensa, mensae, mensae, mensam, mensa, mensa.
Och frågar man honom, hvad han skall bli,
när han blir stor, så svarar han:
* Syftar på ett föregående yttrande, hvari
benämningen »real-genus» kritiseras sålunda:
»Det är väl ett riktigt skralt kön, kan jag
tro.»
»Skralt», upprepade fadern förbluffad. Hur
så?»
»Jo, för när pojkarna i latinskolorna ska’
skälla på pojkar ur andra skolor, kalla de
dem ’realare ... skralare’.»
»Professor», och så tillägger han: »då skall
jag skrifva en svensk språklära för
folkskolan.»
Att den från folkskolebildning och
realbildning så lyckligt räddade lille
Nils verkligen blir professor, tro vi
gärna. Slipper han bara »Ulla Sundén»
och får börja med »stora Sundén» och så
slag i slag med alla de andra »enkla och
lättfattliga grammatikorna: den tyska,
den franska, den latinska och
naturligtvis äfven den grekiska, hvem kan då
tvifla på att det blir ljus och reda i
hans hufvud?
Men inte tro vi, att han kommer att
skrifva någon svensk språklära för
folkskolan. Ty hvarför skulle en lärd man
och medlem af Humanistiska
Förbundet besvära sig med sådant?
När vi tänka närmare på saken, är
det för öfrigt inte sannolikt, att han
kommer så långt som till
professorskatedern. Ty små barn, som äro så
öfverkloka som lille Nils, »när han var
i folkskolan», dö tidigt.
Ny lönereglering vid Gäfle
folkskolor.
För 11 år sedan genomfördes
lönereglering for lärarne vid Gäfle folkskolor, hvarvid
lönerna bestämdes till 1,500, 1,750 och 2,000
kronor.
Under förra månaden ingingo de ordinarie
lärarne till skolrådet med en petition, hvari
begärdes, att begynnelselönen måtte från och
med nästa år bestämmas till 1,600 kronor
med tre ålderstillägg å hvartdera 300 kr.,
så att lönebeloppen skulle blifva 1,600, 1,900,
2,200 och 2,500 kronor. Till stöd för denna
framställning åberopades de löneregleringar,
som under oktober månad genomförts i ett
stora antal städer, samt det stora uppsving,
som under de senare åren kännetecknat
utvecklingen på nära nog alla områden,
hvilket uppsving fört med sig en betydande
stegring af såväl bostadshyror som öfriga
lefnadsomkostnader.
Skolrådet upptog petitionen särdeles
välvilligt. Men då af utredningen framgick,
att ännu icke någon stad beviljat sina
lärare en begynnelselön af J ,600 kronor utom
Sundsvall, där dock maximilönen vore 2,000
kr., och endast i Göteborg ifrågasatts en
slutlön af 2,500 kr., under det
begynnelselönen vore allenast 1,350 kronor, så ansåg
sig skolrådet icke kunna tillstyrka lärarnes
begäran i hela dess utsträckning utan
hemställde, att kyrkostämman måtte bevilja
samma löner som. i Stockholm och
Norrköping m. fl. städer.
Ehuru någon petition icke inkommit från
den kvinnliga lärarepersonalen, så ville
skolrådet dock på samma gång äfven föreslå
kyrkostämman att bevilja lärarinnorna ett
tredje ålderstillägg - inom folkskolan med
150 och inom småskolan med 100 kr.
»Därigenom skulle - heter det i skolrådets
framställning till kyrkostämman - den nu
pågående lönerörelsen erhålla en definitiv
afslutning. Därigenom gåfve församlingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
