Print (PDF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (941.) 10 januari 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 2
SVENSK LÄRARETIDNING.
19
skollärarekår, vågar jag ej afgöra; kanske
var det dock så. Längre fram tog han -
vill jag erinra mig - en af sina lärjungar,
Johan Fredrik Berg (han som en tid var
ledamot af er centralstyrelse), till sitt
biträde. Carlsson var en intresserad och
begåfvad man med en viss böjelse för
författareskap. Möjligen hade detta bidragit
till att han blifvit föreningens sekreterare.
Längre fram lät han trycka ett häfte
»Fosterländska sånger», som han samlat från
olika håll och som voro afsedda för
skolbruk. Jag skaffade mig dem, och du har
nog läst dem, när du var pojke, fast du
nu glömt det. Ett år, då koleran gick
svårt i Jönköping, måste skolan stängas,
och Carlsson fick en oförväntad ledighet.
Denna använde han till att sammanskrifva
en rad små häften med »hemläxor»,
hvilka erhöllo åtskillig utbredning - en
litteraturart, som allt sedan dess med en viss
förkärlek hållit sig kvar i
Jönköpingstrakten. Carlsson var »religiöst sinnad» och
då för tiden en ifrig nykterhetsvän, ehuru
svåra ekonomiska bekymmer sedermera gjorde
honom annorlunda.
Vid nu ifrågavarande tillfälle var på
grund af marknaden skollof, så att inga
barn syntes till. Möteslokalen utgjordes af
själfva skolrummet. Detta var, liksom alla
andra på den tiden, en
växelundervisnings-sal: mycket stor, beräknad vill jag minnas
för ett par hundra barn, samt utrustad med
den gängse lankaster-attiralj en: kateder,
tabeller rundt omkring väggarna, de gamla
vanliga långbänkarna ö. s. v.
Mötet pågick ej blott dagen före
marknaden utan äfven själfva marknadsdagen,
fredagen den l mars. Förhandlingarna
började på morgonen och räckte ett godt stycke
fram på eftermiddagen. Huru många
deltagarne voro, kan jag icke ens på ett ungefär
säga, men jag har det intrycket, att där
var rätt mycket folk. Att hålla räkning på
dem skulle för öfrigt varit kinkigt, ty en
stor del strömmade till och ifrån allt efter
sina göromål ute på marknaden.
Af deltagarne minns jag, förutom mina
reskamrater, knappast några andra än
ordföranden och sekreteraren samt Gr. F.
Lagerström (far till nuvarande kyrkoherden i
Östermalm) och ett par västgötalärare,
A. J. Eålander och Hedrén. De flesta
deltagarne voro naturligtvis småländingar.
Från Östergötland voro väl knappt flera än
Erikson och jag. Huruvida vi båda
betraktades som ett slags gäster, minns jag
icke bestämdt. Från diskussionen voro vi
emellertid alldeles icke utestängda, och det
är ganska möjligt, ja t. o. m. sannolikt, att
vi läto inskrifva oss såsom ordinarie
medlemmar af Jönköpings
folkskollärareförening.
Hvad diskussionens allmänna karaktär
beträffar, erinrar jag mig tydligt, att den var
lÉpket liflig och i hög grad fri. Härtill
bidrog ganska väsentligt, att vi voro alldeles
för oss själfva. Ingen öfverordnad hedrade
oss med sin närvaro, l de parlameiMrlska
formerna voro vi nog ej särdeles hemma,
och fast vi hade ordförande, är jag inte
fullt viss på, att de talande alltid begärde
ordet och väntade, tills de fingo det. Stä-
dadt gick det i alla händelser till, ty vi
voro ordentligt folk.
Om öfverläggningsämnena har jag endast
en dunkel erinring. Intrycken däraf ha
blifvit utplånade af de många meningsbyten
rörande ungefär samma frågor, som jag
sedan dess deltagit uti. Om jag inte minns
något af mina egna inlägg ? frågar du.
A. jo, det föresväfvar mig, att jag äfven
vid det tillfället, liksom så många gånger
senare, yttrade mig mot den rådande
mekanismen i undervisningen, och att jag bröt
en lans för den då nästan alldeles okända
»grundstafvelse-delningen» samt att jag på
begäran lämnade upplysning om en hel del
litteratur, som kunde anses lämplig för
lärarens arbete på sin fortsatta utbildning.
Särskildt lifligt behandlades åtskilliga
frågor rörande lärarnes sociala ställning:
deras personliga förhållande till sina
förmän, till församlingsmyndigheterna och till
allmänheten. I det stycket voro vi ganska
bestämda. Allmänt höllo vi på den
grundsatsen, att folkskoll är arne skulle, med
iakttagande af största möjliga hänsyn, fast och
värdigt häfda sin oberoende ställning.
Kort förut hade den bekante
seminarieföreståndaren J. H. Ekendal någonstädes
uttalat, att folkskolans lärare borde så
fullständigt som möjligt söka uppgå i den
allmogebefolkning, hvars barn han undervisade.
För detta ändamål borde han äfven i alla
yttre afseenden göra sig till denna
befolknings vederlike, anlägga dess dräkt, tala
dess bygdemål o s. v. En lärare, som
vunne anställning i Dalarne, borde sålunda
kläda sig som dalmas och spraka dalmål,
och likaså borde en lärare, som anställdes
i Skåne, spraka skånska och kläda sig i
skånsk jacka. Detta välmenta och mycket
romantiska förslag blef äfven bragt å bane
vid våra öfverläggningar om folkskollärarens
ställning inom samhället Att vi voro
prosaiska nog att icke ansluta oss därtill torde
ej förvåna.
Hufvudpersonen vid mötet var utan tvifvel
dess ordförande, kantor Andreas Elming i
Ödestugu. Han var något mera till åren
än flertalet och kallades af de yngre
för-eningsmedlemmarne »farbror». Han hade
innehaft folkskollärare t j än s t men nu afgått
därifrån med bibehållande af befattningen
som kantor, organist och klockare. Dock
hade han, tror jag, fortfarande någon enskild
undervisning. I alla händelser kände han
sig fullt samhörig med folkskollärarne och
ifrade varmt för folkskolan. Han var en
hörnpelare för den inre missionen i
Jönköpingstrakten, dock ingen fanatiker. Mig
tilltalade han genom sin nitälskan för
folkskolesaken samt genom sitt rediga och
redliga väsen. Då mötet afslutats, blefvo han
och jag af Carlsson inbjudna i dennes
enskilda rum, och vi gjorde då hvarandras
närmare bekantskap. Både med honom och
Carlsson förde jag sedan en vänskaplig
brefväxling, som jag ännu har kvar. Mitt
sista bref från Carlsson är af den 28 juni
1855, mitt sista från Elming af den 15
juli 1865.
Möjligen var det redan vid detta första
sammanträffande, som jag af Elming hörde
åtskilliga drag, hvilka känneteckna hans
duktiga och ej så litet humoristiska
skaplynne. I enlighet med gällande
klockarestadga måste han ofta förrätta åtskilliga
sysslor, som närmast passa en betjänt. Ej
sällan hände, att unga nykläckta präster
rent njöto af att låta Elming, som i ålder,
lefnadserfarenhet och verklig bildning var
deras öfverman, göra dem lakejtjänst. En
gång - berättade han - skulle han hjälpa
en sådan öfversittare på med kappan och
stod för den skull och höll i kapp-banden.
Men dessa voro gamla och murkna, och
därför ville det sig inte bättre, än att de
brusto. Elming anmärkte då helt lugnt
och stillsamt: »Ja, det var inte underligt,
att de här gingo af; det är länge
sedan de snoddes i Kom.» Det berättades
äfven, att då någon själfbelåten ungdom
hållit sin predikan och kommit tillbaka
till sakristian för att bli betjänad af
Elming, så kunde det hända, att han därunder
af denne fick en så nedgörande kritik
öfver sitt mästerstycke, att han kände sig
särdeles enkel.
Vi östgötar dröjde kvar i Jönköping långt
fram på fredagen den l mars, antagligen
på grund af vår reskamrats marknadsaffärer.
Omsider gåfvo vi oss emellertid af. Vägarna
voro ohyggliga, särskildt mellan Jönköping
och Lyckas; tidigt mörkt blef det också,
och när vi kommo fram till Grenna, voro
vi så nedstänkta, att vi inte liknade
människor. Ännu värre strapatser väntade oss
emellertid hos vår värd i Grenna. Han
skulle nämligen bjuda på det bästa huset
förmådde, och som han var öländing, så
visste han intet härligare än »Ölands
kroppkakor», feta af flott och rifvande af peppar.
Ehuru Erikson och jag voro östgötar och
således matfriska, hängde det på ett hår,
att den välfägnaden beröfvat oss båda det
halfsekel, som vi sedan fått upplefva.
Hur det var, lördagen den 2 mars kommo
vi emellertid hem efter vår pedagogiska
smålandsresa. Påkostande hade den varit,
och nästan en vecka hade den tagit. Men
vi voro nöjda och tyckte oss ha fått valuta.
Man hade inte så stora anspråk på den
tiden.
Ju mer jag tänker mig om, ju
sannolikare förefaller det migf att jag vid mötet
den 28 februari verkligen blef ledamot af
Jönköpings folkskollärareförening. Enligt sina
stadgar skulle denna ha ej blott ett
vintermöte utan ock ett sommarmöte. Det första
sommarmötet skulle hållas i Jönköping
onsdagen den 26 juni, och jag beslöt att bege
mig dit. Genom en artikel i
-Jönköpings-bladet, som var Ödeshögs- och Åbytraktens
mest lästa tidning, hade jag nyligen gjort
min första bekantskap med Torsten
Ru-denschölds pedagogiska tankar, och för att
få grundlig kännedom om dessa samt om
deras utförande i verkligheten hade jag
föresatt mig att besöka »skolgrefven» på
Leckö. För att slå två flugor i en smäll
komWnerade jag raötesbesöket i Jönköping
med pilgrimsfärden till Leckö, så att det
förra kom att bli en del af den senare.
För öfrigt hade jag ännu ett syfte, nämligen
att själf tillsammans med ett par privat-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
