Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (947.) 21 februari 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 8
dena ypperliga. Uppvärmningen och
ventileringen är anordnad fullt tillfredsställande
efter Vimans metod. Dess kakelugnar med
plåtbeklädnad ha visat sig utmärkta.
Af-klädningsrumrnen uppvärmas med
järnkaminer och luftas genom vanliga
väggventiler. Särskilda tvättrum för barnen äro
anordnade.
Norra flygeln är nedsänkt lägre än
mid-telpartiet och södra flygeln, som ligga i
jämnhöjd med hvarandra. Genom
sänkningen har man fått större utrymme, så att
i flygelns bottenvåning kunnat inredas en
större slöjdsal med verktygsrum samt en
utmärkt bagarstuga och i dess öfra våning
en mycket hög och stor kommunalsal samt
vid sidan af denna två bostadslägenheter af
ett rum och kök för lärarinnor, den ena
bostaden öfver den andra.
Andra våningen i skolhusets midtelparti
och södra flygel upptages af bostäder för
skolans tvänne lärare samt bostad af två
rum och kök åt socknens barnmorska.
Lärarebostäderna bestå af tre präktiga rum med
tambur, kök, garderober o. s. v. Till dessa
leda två särskilda ingångar från baksidan af
skolhuset. Få lärarebostäder på landet
torde vara så rymliga och trefliga som dessa.
A vindsvåningen äro särskilda
förvaringsrum afskrankade för lärarnes och
lärarinnornas räkning.
Hedern af det präktiga skolhusets
tillkomst bör i första hand tillfalla baron Th.
Adelswärd, som år 1893, då det gamla
visade sig för trångt och otidsenligt, tog
initiativet till byggandet af nytt. Efter
mycket motstånd, icke minst från prästerskapets
sida, dref han sin vilja igenom, så att på
våren 1894 grundläggningsarbetet tog sin
början. Sommaren 1895 var det färdigt
och invigdes den 15 augusti s. å. med en
enkel högtidlighet.
Det har utom värdet af det gamla
skolhuset, hvars dugliga virke fick användas
till det nya, kostat 31,500 kr., för hvilken
summa baron Adelswärd åtog sig
byggnadsarbetet jämte planering och anordnande af
planteringar.
Åtvidabergs skolhus har sina förtjänster,
men liksom allt mänskligt är det ej utan
fel. Så äro t. ex. ingångarna för barnen
något trånga, materialrum saknas, bostad
för städerska likaså. Men dessa fel äro ej
värre än att de med lätthet kunna
afhjäl-pas, Att det redan visat sig vara för
litet tilltaget är hvarken skolrådets,
församlingens eller baron Adelswärds fel. Den
ovanligt raska utveckling, som Åtvidabergs
brakssamhälle under baron Adelswärds
initiativrika ledning ernått under de senare
ären,, har visat sig större än som i förväg
kunnat beräknas. Flera lokaler för skolans
behof blifva därför nödvändiga, och redan
nu äro planer å bane att antingen bygga
ännu ett nytt skolhus i närheten eller ock
tillbygga det befintliga. Och då en sådan
skolvän, som baron Adelswärd i alla
afseenden visat sig vara, tar saken om hand,
kan man vara förvissad om, att den
ändamålsenligaste åtgärden vidtages.
Herr Redaktör!
Förestående må utgöra svar på Eder
förfrågan om text till den bild af Åtvidabergs
skolhus med barnen uppställda till utmarsch,
som Ni af Svenska Turistföreningen fått
låna för Svensk Läraretidning och som
ingick i den serie bilder, för hvilken
undertecknad vid årets täflan hade lyckan
eröfra första priset.
Ni frågar vidare, hr redaktör, hur jag
kommit på tanken att ägna mig åt en för
folkskollärare så ovanlig bisysselsättning som
fotografering.
Jo, den tanken har grott hos mig sedan
barndomen. Jag ville teckna af naturen
och dess föremål, men min förmåga var
för liten och undervisning saknades. Efter
beskrifning i »Ungdomens bok» gjorde jag
mig en enkel kamera och ritade af föremålen
efter bilden, som aftecknades på den
mattslipa-de glasskifvan. Men jag blef ej belåten med
mina händers verk. Den fotografiska plåten
och ljusets inverkan hade jag då ingen
aning om. I Karlskrona tekniska
aftonskola, hvilken jag flera år besökte,
tjänstgjorde som lärare i teckning en artist Dahl,
hvilken påstod mig äga anlag för ritkonsten.
Obemedlad som jag var, insåg jag mer än
väl omöjligheten af att komma framåt på
den banan. Han lofvade emellertid skaffa
mig anställning hos en fotograf. Jag
jublade, men för tidigt. Innan han hunnit
infria sitt löfte, dog han helt hastigt,
Så blef jag lärare, tog examen i Växjö
1885. Medel till studierna fick jag låna, ty
min far, en fattig lärare i en af södra
Smålands då fattigaste gränssocknar mot
Blekingshållet (Torsås), ägde intet i timlig
måtto att bistå mig med. Som många andra
tänkte jag mig fort nog kunna, då jag finge
lön, betala mina studieskulder, men fick
erfara, att det ej går så fort eller lätt
att både lefva och betala skulder på en
lärares ringa lön. Jag tänkte på
biförtjänster. (Åt privatläsning ville jag ej ägna
mig, ty skolan tog mina själskrafter i fullt
anspråk; för musik hade jag ej tillräckliga
anlag.) Den gamla tanken på
fotografikonsten Q sprang så fram på nytt.
Åren 1887-90 tjänstgjorde jag som e. o.
lärare i Södertälje. Där blef min
barndomstanke förverkligad. Sonen i familjen, där
jag var inackorderad, intresserade sig också
för fotografien. Vi köpte Gustafssons
lärobok i ämnet, den enda, som då fanns på
svenska, studerade och experimenterade
tillsammans. Min vän, som var mycket
händig och hade godt om tid, gjorde sig själf
en kamera efter modell af en lånad sådan.
Jag lät en snickare göra stommen till min,
själf satte jag ihop den,, förfärdigade beslag
och dylik. Ett enkelt objektiv köptes, och
så hade jag ett instrument, som jag äger
än i dag och med hvilket jag tagit nära
tusen bilder. Objektivet ersatte jag dock
snart nog med ett af bästa beskaffenhet.
Ja, vi hade nu hvar sin kamera och i
flera år öfvade vi vår
fotografiamatörverk-samhet tillsammans, utan annan
undervisning än den våra egna iakttagelser vid
experimenten och G ustaf sonsska boken gåfvo oss.
Men den undervisningen var god och grund-
lig. (Sålunda kan jag kalla mig helt och
hållet autodidakt i konsten.) Snart började
jag skaffa mig fotografiskt arbete, ty det
blef för dyrt att öfva konsten bara för
nöjes skull. Och jag fann, att den kunde
gifva mig en välbehöflig biinkomst på
samma gång som arbetet och ströfvandet ute
i Guds fria natur utgjorde en välgörande
motvikt mot det enerverande skolarbetet.
Jag vågar tro, att äfven min
undervisning i skolan, särskildt den geografiska,
rönt nytta af min konst. Jag lärde mig
nämligen att mer iakttaga naturen och på
samma gång som i bild äfven i ord
beskrifva densamma. Tack vare min konst
har jag också mer än de flesta lärare varit
i tillfälle att genom resor utbilda min
geografiska kunskap, särskildt om vårt eget
fädernesland. Och genom, förfärdigandet
af skioptikonbilder har jag också för
andra sökt väcka håg och lust för naturens
studium.
År 1890 lyckades jag vinna ordinarie
anställning vid Åtvidaberg. Med hjälp af goda
människor, främst bland dessa baron Th.
Adelswärd, lyckades jag 1892 få en atelier
till stånd. Med tillhjälp af ett biträde
sköter jag nu denna vid sidan af min
lärareverksamhet. Joh. E. Thorin.
Barnets arbete och
barnets lek.
Om förestående ämne höll fröken
Anna Quittenbaum från Jena förliden
onsdags afton ett föredrag på tyska
för deltagarne i Pedagogiska
lärokursen härstädes. Detta föredrag, som
utmärkte sig lika mycket genom sitt
intressanta innehåll som sin anslående
form, var till sin tankegång i
hufvudsak följande:
Den första fråga, som inan i afseende
på uppfostran har att göra sig, är denna:
huru och hvarigenom hafva vi blifvit de
människor, vi nu äro, huru hafva vi
kommit i besittning af de egenskaper,
förtjänster eller fel, vi nu äga? Svaret blir: vi
hafva erhållit dem på tre vägar, nämligen
1) genom ärftlighet, 2) genom tillvänj ande,
3) genom individuell variation. Från
föräldrar och förfäder ärfva vi vissa anlag.
Den omgifning (»miljö»), i hvilken vi födas
och växa upp, bibringar oss vissa vanor,
som modifiera våra medfödda anlag. Men
vår utveckling är icke uteslutande ett alster
af vår härstamning och vår omgifning; vi
kunna ock själfva i viss mån öfvertaga dess
ledning genom att gynna våra gagnande
egenskaper och hämma de skadliga, alltså
genom att framkalla en individuell
variation af hvad arf och »miljö» gifvit oss.
Det är genom dessa trenne inverkningar,
vi blifvit hvad vi äro.
Så långt har civilisationen nu fortskridit,
att uppfostran erkännes såsom en
kulturmakt af största betydelse; man börjar inse,
att en god uppfostran är den bästa gåfva,
som föräldrar kunna gifva sina barn,
samhället sina medborgare. Men en god upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
