Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 8. (947.) 21 februari 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
SVENSK LÄRARETIDNING,
131
nuvarande ordningen gå flertalet barn
ut i lifvet utan att vara förtrogna med
»lilla katekesen». Inskränktes
katekes-kursen i första klassen på detta sätt,
så räckte tiden där till för en ganska
fyllig kurs i gamla testamentets bibliska
historia intill fångenskapen i Babel.
I andra och tredje klassen inedhunnes
sedan återstoden af bibliska historien,
hvars olika delar på detta sätt komme
före eller samtidigt med motsvarande
partier i katekesen. I fjärde klassen
äro lärjungarna mest mogna för
katekesens läsning. Där borde därför den
åt kristendomsundervisning anslagna
tiden till största delen ägnas åt katekes,
men bibliska historien hunne dock
repeteras.
En på detta sätt ordnad
undervisning är visserligen outförbar, där det
kräfves, att barnen skola kunna sin
katekes och sluta skolan vid 11 år,
eller där en större del af barnen af
annan anledning måste sluta, innan
skolkursen i sin helhet genomgåtts,
men de gynnsammare lottade skolorna
borde väl dock kunna få lof att ordna
sin undervisning på sätt som för dem
är mest fruktbärande.
Ett annat spörsmål om
katekesläsningen är, huruvida regeringen bör
gifva anvisning om de stycken i
katekesutvecklingen, som skola ordagrant
inläras. Enligt vårt förmenande vore
det högst olyckligt, om sådana
bestämmelser inflöte i normalplanen. Med
erfarenhet om nu rådande tendenser
kan intet tvifvel råda, att dessa
bestämmelser komme att fattas som
ovillkorliga påbud, hvilkas uppfyllande
vederbörande hade rätt att kräfva. Vi
lärare veta, huru svårt det är att i
synnerhet- i en del barns minnen fästa
något, så att det sitter där och kan
tagas fram vid ett offentligt förhör.
Dylika bestämmelser kunde användas
för att göra det obehagligt äfven för
den samvetsgrannaste och dugligaste
lärare. Ängslan därför komme också
att förmå många lärare till att lägga
hufvudvikten på det ordagranna
inlärandet af dessa stycken; innehållet
däremot blefve då lätt en bisak. Den
verkliga kristendomsundervisningen,
den som afser uppfattning, vilja och
känsla, komme icke att få något gagn
af sådana bestämmelser utan tvärtom
att lida men af dem.
Rörande undervisningen i
modersmålet framställas ett par viktiga frågor.
Den ena rör sig om behofvet af ökad
tid för innanläsning och
uppsatsskrifning i skolor, där barnen blott ha half
lästid eller mindre; den andra om
huruvida språklära och
uppsatsskrifning böra börja redan i folkskolans
första klass.
På den första af dessa torde kunna
svaras: om den nu anslagna tiden -
8 a 10 timmar till läsning och
skrifning - användes med förstånd och
flit, så bör den under de gifna
förhållandena räcka till. Skall mera tid
ägnas åt dessa ämnen, så måste ett
eller flera af realämnena uteslutas, men
detta komme att förorsaka icke blott
en minskning i barnens kännedom om
den värld, de skola lefva uti, utan
äfven i deras förmåga att läsa och
skrifva, ty för att kunna i verklig
mening läsa och skrifva fordras
föreställningar om det, som finnes i lifvet
och naturen.
På det andra spörsmålet synes
svaret lika lätt gifvet: om man utväljer
sådant material, som lämpar sig för
hvarje stadium, så är det en fördel att
införa uppsatsöfningar och därmed i
samband stående språklära så tidigt
som möjligt; men annars är det till
föga gagn.
Historia, geografi och naturkunnighet
beröras i trenne punkter: oni de skola
förekomma som särskilda ämnen, om
kurserna i dem böra förkortas men
göras fylligare samt om icke något
eller några af dem kunde uteslutas i
de sämst lottade skolorna.
Att stryka dem på läsordningen för att
låta dem lefva under rubriken »läsning»
vore sannerligen ingen vinst. En god
lärobok i t. ex. naturlära, som rätt
användes, befordrar innanläsningsfärdigheten
minst lika mycket som en »läsebok».
På de båda andra frågorna är det
enklaste svaret detta: lärokurser för
barn böra uppställas så, att allt hvad
som genomgås göres så fylligt som
behöfves, för att barnen må vinna klara
föreställningar därom; annars är både
barnens och lärarens arbete ohjälpligen
förspilldt.
Den refererade skrifvelsens tredje
afdelning är den märkligaste. Den
upptager icke mindre än sex
spörsmål. De fem första röra sig om
lärotiden: om inskränkning af folkskolans
dagliga lärotid, i de nuvarande
obligatoriska ämnena, till 4 timmar, på det man
rnåtte få tid till slöjd,
trädgårdsskötsel och fria lekar; om inskränkning af
lärotiden till högst 3x5 timmar i veckan
för hvarje barn, på det att barnen måtte
mera fä deltaga i hemmets arbeten,
om hemuppgifternas afskaffande, om
skolgångens begränsning till barnens
ll:e år, om utsträckning af småskolans
lärotid med ännu ett år.
Om den första och den sista af dessa
frågor har förut varit diskuteradt
mellan skolmannen i vårt land. Svensk
Läraretidning har framställt sin mening
om särskildt den sista vid granskningen
af 1889 års normalplan (årg. 1890).
De tre mellers"ta äro så godt som nya
bland männen af facket. Ätt de på
allvar skola vara upptagna af en
normalplankommitté kan icke annat än väcka
häpnad och beklämning. Det visar
huru allvarlig situationen nu är för
folkskolan. Att i korthet uttala vår
mening om dessa spörsmål anse vi
onödigt, då Läraretidningens ställning
till hvarje förslag, som går ut på att
minska den nuvarande lärotiden,
nogsamt är känd af dess läsare. Vi skola
emellertid återkomma såväl till dem,
som till en del af de öfriga frågorna i
skrifvelsen.
De flesta äro af den vikt, att de
förtjäna behandlas af Sveriges allmänna
folkskollärareförenings samtliga kretsar.
Det är för att befordra, att så må ske,
som vi skyndat att i dag lämna en
framställning om, hvad som synes vara
de mest brännande spörsmålen inom
normalplankommittén. Om kretsarna
upptaga dem till behandling, så bör
detta gifvetvis ske med den
grundlighet, som är behöflig för att kretsens
uttalande skall få betydelse. Det vore
säkerligen därför lämpligt att begagna
sig af den ofta använda utvägen att
kretsstyrelsen eller särskilda utsedda
kommitterade sammanföra och ordna
de uttalanden, som af enskilda
kretsmedlemmar blifvit gjorda.
Äro våra seminarier andliga
tvångsanstalter?
En fast otrolig historia meddelas från
Uppsala folkskollärareseminarium, där
hr J. H. Bergendal är rektor. Uppsala
Nya Tidning berättar händelsen på
följande sätt:
Yid morgonbönen i
folkskolläraresemina-riet fredagen . den 9 dennes uppträdde
seminariets rektor hr J. H. Bergendal med ett
synnerligen märkligt tal till eleverna.
Han sade sig med stor ledsnad af
tidningarna ha inhämtat, att en af seminariets
elever sökt och erhållit ett af
godtemplar-ordens stipendier. Det föreföll honom
obegripligt,, att hans lärjungar ej förstode det
orätta i att bannlysa en af Gruds gåfvor.
Han befallde samtliga seminarister, som
tillhörde någon absolutistisk förening, att resa
sig. Närmare hälften af hela antalet steg
upp. I en ton af våldsam upphetsning
fortsatte rektorn: »Jag anhåller härmed, att
I alla genast gån ut ur edra föreningar».
Han fortsatte därpå sin polemik mot
nykterhetssaken och förklarade kategoriskt, att
helnykterheten är oförenlig med sann
kristendom och måste betraktas som en ytterst
farlig irrlära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
