Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (950.) 14 mars 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 11
nått en viss föreskrifven ålder, ville begagna
sig- af undervisningen därstädes för att
bereda sig för inträde i någon annan läroanstalt,
så vida sådant kunde ske utan förändring af
skolans metod och program. Den enda
grunden för berättigande till delaktighet i
statsunderstödet för mindre bemedlade elever vid
folkhögskolorna borde vara elevs villighet,
ordentlighet, flit och förmåga att göra sig till
godo skolans undervisning.
Andra hade ansett förslaget om
minimiålder hafva goda skäl för sig men icke
funnit någon proposition därom till riksdagen
vara behöflig.
Styrelsen för Örebro folkhögskola hade i
ingifven skrifvelse protesterat mot
kommit-terades förslag om 18 år som åldersvillkor.
Själf yttrade statsrådet i frågan:
Då folkhögskolans hufvudsakliga uppgift
icke är att n.eddela något visst kunskapsmått
utöfver det, som bibringas i folkskolan, och
icke heller att vara någon förberedande skola
för andra läroanstalter, utan ifrågavarande
skolas väsentliga syfte är att utveckla
lär-jungarns själskrafter, att uppehålla deras
intresse för allt sant, skönt och godt, att
förädlande inverka på deras vilja, att väcka
deras fosterlandskärlek och att dana deras
medborgaresinne, synes det otvifvelaktigt, att
de, som ämna söka inträde i folkhögskolan,
i allmänhet böra, efter det de inhämtat hvad
i folkskolan meddelas, genom att någon tid
deltaga i praktiska lifvet samla erfarenheter
och vinna en viss mognad, innan de begynna
arbetet i folkhögskolan. Först därefter kunna
de nämligen i allmänhet med rätt fördel göra
sig till godo den undervisning och det
uppfostrande inflytande, som folkhögskolan vill
och kan bjuda dem. Det synes mig därför,
att kommitterade hafva anfört talande skäl
-för sitt förslag att bestämma en viss
minimiålder för erhållande af understöd af de medel,
som riksdagen anvisat för att bereda tillfälle
åt mindre bemedlade män och kvinnor att
deltaga i folkhögskolans arbete, samt att den
föreslagna åldern i allmänhet icke är för hög.
Men å andra sidan torde icke kunna
förnekas, att åtskilliga unga män och kvinnor,
som ännu icke uppnått den för erhållande
af understöd föreslagna åldern, hafva både
rikare begåfning och större mognad än mången,
som hunnit denna ålder. Många sådana mindre
bemedlade unga män och kvinnor skulle af
brist på medel ej kunna göra sig till godo
.folkhögskolans .undervisning och uppfostran,
därest de icke finge åtnjuta understöd det
år, då deras förhållanden i öfrigt medgåfve,
att de genom ginge ifrågavarande skolas
lärokurs. Erfarenheten gifver nämligen vid
handen, att en mindre bemedlad yngling, som ej
får besöka folkhögskolan, då han därtill är
beredd och då han däraf skulle af en eller
annan anledning hafva synnerligt gagn, ofta,
sedan han kommit ut i praktiska lifvet, får
hvarken tid eller i öfrigt tillfälle .att deltaga
i skolans arbete.
Under sådana förhållanden torde ej vara
välbetänkt att från rätten att åtnjuta
understöd af allmänna medel alldeles utestänga
elev vid folkhögskola, som, ehuru han ej
uppnått den för erhållande af dylikt understöd
föreslagna åldern, likväl äger den begåfning
och mognad, att han med fördel kan begagna
undervisningen vid sådan skola, Styrelse för
folkhögskola torde sålunda i regel böra
fördela den skolan tillkommande andel af
ifrågavarande statsanslag mellan sådana mindre
bemedlade lärjungar, hvilka uppnått den såsom
villkor för understöds erhållande ifrågasatta
åldern, men styrelsen bör dock haf va rät t att
i särskilda behjärtansvärda fall tilldela
understöd äfven åt yngre lärjunge, som snört
sio-däraf förtjänt.
De ifrågavarande understödsmedlen hafva
under de senaste åren utgått med ett belopp
af 20,000 kr. för år. År 1898 uppgick
stipendiebeloppet i medeltal för mindre
bemedlade manliga och kvinnliga lärjungar med lika
lång lärokurs till omkring 40 kronor och för
mindre bemedlade kvinnliga lärjungar med
kortare lärokurs till omkring 25 kr. Ar 1889
voro motsvarande tal omkring 39 och 24 kr.
Då det till följd af stegrade
lefnadskostna-der m. m. är af behof påkalladt, såväl att
stipendiebeloppen något höjas som att flere
än hittills kunna komma i åtnjutande af
stipendier, och då det är att motse, att
elevantalet vid folkhögskolan under närmaste
framtiden kommer att ökas, synes det mig
finnas talande skäl för en höjning af det
hittills utgående beloppet till stipendier åt mindre
bemedlade lärjungar vid folkhögskolorna/Men
då det ej kan beräknas, huru stor ökningen
af elevantalet under de närmaste åren
blifver, torde för närvarande ej böra ifrågasättas
större förhöjning uti det ifrågavarande
anslaget än från 20,000 till 25,000 kronor.
På grund af hvad sålunda anförts
hemställde statsrådet och beslöt k. m:t föreslå
riksdagen att till understöd, enligt de
närmare bestämmelser k. m:t kan finna godt
föreskrifva, åt mindre bemedlade manliga
och kvinnliga lärjungar vid sådana
folkhögskolor, som åtnjuta bidrag af statsmedel,
på extra stat för år 1901 uppföra ett belopp
af 25,000 kronor.
Skolan och de minderåriga
industriarbetarne.
Det är, såsom vi ofta haft anledning
framhålla, i främsta rummet hänsynen
till ungdomens sedliga och
intellektuella uppfostran, som framtvungit den
begynnelse till en lagstiftning rörande
minderårigas användande i lönearbete,
som gjordes 1881. Det är ock
hufvudsakligen, att icke säga uteslutande,
folkskolans målsmän, som under de
gångna tjugu åren sökt få denna
lagstiftning åtminstone i någon liten mån
förverkligad. Att densamma
omedelbart efter sin tillkomst blifvit svårt
stympad och sedan aldrig ens i sina
spillror någorlunda allmänt efterlefd,
det är måhända det mest lysande
intyg, som i vårt land gifvits om det
obesvärade sätt, hvarpå industrialismen
förfogat öfver lagstiftning och
lagtill-lämpning.
Nu i dagarna väntas en kungl,
proposition med förslag, att 1881 års
förordning skall aflösas af en ny. Af
hvad som hittills därom förnummits
vill det synas, som om den tillämnade
nya lagstiftningen visserligen skulle
blifva mer effektiv än den gamla, men
ock mycket mera inskränkt, särskildt
därigenom att vid dess utarbetande
uppfostringssynpunkten så godt som
helt och hållet kastats öfver bord.
Om det är någon erfarenhet,
hvarom alla uppfostrare, huru
oliktänkande de än i öfrigt må vara, numera
sammanstämma, så är det väl den, att
ungdomen, och icke minst arbetare-
klassens ungdom, just under den
kritiska Öfvergångsåldern är mer än
någonsin i behof af skolans uppfostrande
ledning. Gällande folkskolestadga
lämnar därför ock åtskilliga anvisningar
om beredande af fortsatt undervisning.
Men för den, som aldrig så litet känner
förhållandena, är det uppenbart, att
hvarje åtgärd, som skolstyrelserna i
detta syfte vidtaga, blir af noll och
intet värde, så vida det skall bero på
arbetsgifvarnes godtfinnande, huruvida
de vilja låta sina halfvuxna arbetare
begagna den fortsatta undervisningen
eller alldeles hindra dem därifrån. På
grund häraf innehåller ock gällande
folkskolestadga i § 50 inom. 2
följande föreskrift:
Arbetsgifvare, som begagnar barns biträde
vid sin handtering, vare skyldig att, jämlikt
de särskilda föreskrifter, som därom äro eller
varda gifna, så ordna deras arbete, att nödig
tid förunnas dem att erhålla stadgad
undervisning.
De här antydda »särskilda
föreskrifterna» om arbetsgifvarnes förpliktelse i
förevarande hänseende hafva tydligen
icke sin plats i folkskolestadgan utan i
den eller de författningar, som
bestämma villkoren för minderårigas
användande i lönearbete. I det »förslag till
författning angående minderårigas
arbete vid fabrik, handtverk eller annan
handtering», som utarbetades af 1875-
77 års kommitté, funnos därför ock
tvänne paragrafer så lydande:
§ 4. Barn, som användes i fabriksarbete,
skall begagna folkskolan under minst två
timmar hvarje läsdag eller åtnjuta annan
däremot svarande undervisning samt en gång i
veckan till fabriksidkaren lämna intyg därom.
§ 7. Intill 15 års ålder skola de i
handtverk eller annan handtering använda barn
och yngre personer besöka folkskolan å de
tider, skolstyrelsen bestämmer, eller njuta
annan godkänd undervisning. Intyg härom
skall, såsom i § 4 sägs, tillhandahållas
näringsidkaren, ’ och åligger det honom
medgifva frihet från arbetet de tider,
undervisningen skall äga rum, äfvensom en timme
före dess början.
Hade dessa bestämmelser erhållit laga
kraft och blifvit respekterade, så skulle
man, enligt vår öfvertygelse, icke
behöft höja så lifliga klagomål öfver
»li-gapojksväsendet», som man nu gör.
Den form, hvari anförda stadganden
ingingo i 1881 års förordning, blef
emellertid mindre tillfredsställande.
Motsvarande föreskrift lyder där
sålunda:
§ 7. Minderårig under 15 år, som
användes i fabrik, handtverk eller annan hand
tering, skall begagna undervisningen i
folkskolan å de tider, skolrådet efter
näringsidkarens hörande bestämmer, eller njuta annan
däremot svarande och af skolrådet godkänd
undervisning samt en gång i månaden till
näringsidkaren afiämna intyg om åtnjuten
undervisning.
Äfven med denna föreskrift skulle,
under förutsättning af god vilja,
mycket godt kunnat åstadkommas.
Författningens § 4 tillförsäkrar
fabriksarbetare under 14 år en
maximalarbetsdag af 6 timmar, och tid för delta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
