Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 11. (950.) 14 mars 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 11
SVENSK LÄRARETIDNING.
183
Djurvärlden. Sthm, Hugo Geber. Haft. 5
o. 6 å 60 öre.
Uppfinningarnas bok. Ny upplaga, utgifven
af A. Berglund. Sthm, Aktiebolaget Hiertas
bokförlag. QHäft. 46. 60 öre.
Svensk sång. N:r 10. 15 öre.
Ljus. N:r 23.
Verdandi. l:a haft. - Dagny. Haft. 4. -
.Varia. N:r 2. - Ateneum. Haft. 1. -
Häl-sovännen. N:r 5. - Sarastros qrafoloqiska
7 77 7 . TVT (T» O J O
handbok. N:r 2.
Uppträdet vid Uppsala
folkskollärareseminarium.
Med anledning af lektor P. P.
Waldenströms hos chefen för
ecklesiastikdepartementet gjorda anmälan mot rektor J. H.
Bergendal hafva afgifvits följande
förklaringar och yttranden, hvilka vi ordagrant
återgifva, då denna sak blifvit föremål för
mycket olika bedömanden i olika läger och
ådragit sig stor uppmärksamhet öfver hela
landet.
Rektor Bergendals förklaring.
Till lir statsrådet och chefen för k.
ecklesiastikdepartementet.
Då herr statsrådet behagat med anledning
af en anmälan af lektorn m. m. P.
Waldenström infordra min förklaring däröfver, att
jag efter morgonbönen den 9 dennes gifvit
eleverna vid folkekollärareseminariet i
Uppsala vissa erinringar, anhåller jag vördsamt
få anföra följande:
Vid morgonbönen nämda dag hade (se bil.
1) till betraktelse förelegat bland annat de
orden: »Se, hvilken frossare och vindrinkare
är denne; de publikaners och syndares vän».
Det var mitt samvetes fordran jag följde, då
jag efter morgonbönens slut med anledning
däraf, att en elev sökt och erhållit ett
god-templarstipendium, erinrade eleverna därom,
att de borde taga afstånd från de
absolutistiska nykterhetsföreningarna. De ordalag jag
därvid begagnade äro af båda vid tillfället
närvarande lärarne vid seminariet intygade i
bilaga nr l, för så vidt de kunna erinra sig
dem. Dessa ordalag angifva för visso ingen
nykterhetsfientlighet. Tvärtom påminna de
eleverna om den oeftergifliga fordran, som
vid seminariet ställes på dem att lefva
nyktert, För att i mina ord kunna inlägga
nykterhetsfientlighet har det därför varit
nödvändigt att vid deras återgifvande i pressen
helt och hållet förbigå den maning till
nykterhet, som de i verkligheten innehålla. Den
ståndpunkt jag i mina erinringar ville häfda
måste för visso erkännas vara den
evangeliska, som, under det den fordrar nykterhet,
dömer alla försök att framställa fullständig
afhållsamhet som ett allmänt bruk.
Vid seminariet härstädes har ock, under
den tid jag varit rektor vid detsamma, ett
kraftigt deltagande i det svenska
nykterhetsarbetet ägt rum icke blott genom
undervisning och förmaning utan ock genom så
allvarsamma straff, som barmhärtigheten tillåtit,
vid förseelser mot nykterhetens kraf. De
enda föreskrifter, afseende elevernas
förhållande utom läroanstalten, som under min
rektorstid vid seminariet blifvit gifna, ha ock
varit sådana, som af sett att främja
nykterheten, nämligen att eleverna ej må besöka
värdshus, krogar och liknande offentliga
ställen samt icke i sina bostäder eller hos
kamrater förtära spirituösa drycker. Det synes
.ganska obilligt att offentligen beskyllas för
nykterhetsfientlighet, då man arbetat i
nykterhetens intresse på nämda sätt.
De föreskrifter k. m:t behagat gifva
uppfostrare i folkskolan och andra läroanstalter
rörande nykterhetens främjande hafva helt
visst icke åsyftat, att lärare af någon
kategori skulle vara förpliktad att i vidsträcktare
mån än det nyss angifna deltaga i
nykterhetsarbetet eller speciellt att understödja de
absolutistiska föreningarna.
Då det blifvit anmärkt, att mina ord: »jag
anhåller då, att I måtten lämna dessa
föreningar», kunde fattas som en befallning,
tillåter jag mig påpeka, att ordet anhålla ej
i sig själft har denna betydelse utan skulle
erhållit den, därigenom att det brukades af
en rektor till hans elever. Vid ifrågavarande
tillfälle var det emellertid icke min mening,
att orden skulle uppfattas såsom innehållande
en befallning, hvadan jag ock (se bil. 2)
genast jag blef af en närvarande kollega
upp-märksamgjord på ordets tvetydighet - mina
erinringar lämnades ej i på förhand
formulerade ordalag - och innan saken på något
sätt dragits inför offentligheten, meddelade,
att jag användt uttrycket i en mening, enligt
hvilken det blir i det närmaste liktydigt med
bön.
Vid samma tillfälle meddelade jag ock
(samma bil. 2), att en icke-absolutistisk
nykterhetsförening gärna måtte bildas bland
seminariets elever.
Att mina ord skulle inneburit ett bannande,
såsom lektor Waldenström i sin skrifvelse
påstår, är jag ej i stånd att fatta. De äro en
sorgsen fostrares klagan, att många af de
fostrade gå sina egna vägar, hans bön att de
måtte öfvergifva dem och ett uttryck af hans
förhoppningar för framtiden.
Vid tillfället var jag bedröfvad. Tonen var
nog därför upprörd, alldeles icke uppretad.
Visst är, att hvad jag gjorde, gjorde jag med
tungt sinne, manad af pliktkänsla. Icke kan
jag väl utan försök att hindra det se en stor
del af mina elever indragas i en rörelse,
som möjligen gjort åtskilligt godt men hvilar
på en oriktig grundåskådning och ofta går
tillväga på ett högst betänkligt sätt.
På grund af hvad jag sålunda vördsamt
anfört, dristar jag hoppas, att hr statsrådet
skall finna, att den gjorda anmälan varit
fullständigt obefogad, och att jag däremot icke
öfverskridit min befogenhet, därmed att jag
inför mina elever uttalat ett varnande ord
mot en förefintlig missriktning.
Vördsammast
Uppsala den 26 februari 1900.
J. H. Bergendal.
De två adjunkternas förklaring.
(Bil. 1.)
Härmed få vi, undertecknade, på en gång
närvarande, intyga, att seminarierektor J. H.
Bergendal brukat, så vidt vi kunna erinra
oss, följande ordasätt:
»Det sorgliga har inträffat, att i dessa
dagar går genom tidningarna den underrättelsen
att en elev vid detta seminarium sökt och
erhållit ett godtemplarstipendium, hvilket
förhållande smärtsamt berört mig, då jag flera
gånger haft tillfälle hos eder inskärpa det
orätta i att hylla och kringsprida de
villoläror, som nu af vissa föreningar predikas i
vårt land, nämligen att man icke skulle
kunna med måtta bruka Guds gåfvor. Ja,
detta är så mycket olyckligare, som man här
och där anser det som ett kännetecken på
en allvarlig kristen att vara absolutist.
Vi veta ju, attj dessa föreningars lära
uppenbarligen strider mot Guds ord. Genom
att så missbruka den nytestamentliga
friheten visar man, att man är bunden i en
mycket farlig villfarelse. Det strider
uppenbarligen mot bibelns och aposteln Pauli lära.
Vi veta ju, att aposteln Paulus på sin tid
bekämpade ett parti, som sade: »Du skall
icke röra, icke heller smaka, icke heller
komma vid.»
Härmed är emellertid ingen ändring gjord
i den bestämda fordran vi här ställa på
seminariets elever att föra ett nyktert och
ordentligt lif. Och väl veten I, hvilka straff
som drabbat och drabba dem, som brista i
detta hänseende. Men därmed är icke sagdt,
att det ej är en villfarelse att binda hvarje
människas kristliga frihet genom löften om
absolut afhållsamhet.
De elever, som redan tillhöra absolutistiska
föreningar, må resa sig! - Jag anhåller då,
att I måtten lämna dessa föreningar. Huru
skall det blifva, om I, när I blifven lärare
bland folket, kommen att bibringa barnen
den åsikten, att något af det Gud skapat
skulle vara förkastligt?
Jag hoppas, att detta, att en elev vid
Uppsala seminarium söker ett sådant stipendium,
aldrig kommer att upprepas?
Vidare förekom ej.
Uppsala den 23 februari 1900.
C. E. Carlsson. J. Ger din.
Adjunkt. Adjunkt.
Betydelsen af ordet »anhållan
(Bil. 2.)
På begäran intygas härmed, att, sedan ett
ombud för elever vid Uppsala
folkskollärareseminarium infunnit sig hos mig tisdagen
den 13 februari för att inhämta mitt råd i
anledning af rektors uttalande den 9 ibidem,
jag infann mig hos rektorn onsdagen den 14
dennes, således innan saken fått någon som
helst offentlighet, och hemställde om hans egen
tolkning af orden: »Jag anhåller, att I måtten
lämna dessa föreningar», hvarpå rektorn i
vänlig ton genmälde: »det var visserligen
ingen befallning utan en hemställan, fastän
jag gärna såge, att eleverna, i den mån det
kan ske, draga sig ifrån dylik
nykterhetsverksamhet. De må gärna bilda föreningar
för att stärka hvarandra i nykterhet, om de
anse sådant behöfligt» - samt att jag till
sagda ombud öfverförde detta meddelande
torsdagen den 15 dennes, hvarefter intet som
helst missförstånd i denna sak mig
veterligen af hörts bland eleverna.
Uppsala den 26 februari 1900.
J. Gr er din.
Adjunkt.
Inspektörs yttrande.
Professor H. W. Tottie, seminariets
inspektor, har afgifvit nedanstående yttrande:
Till hr statsrådet och chefen för k.
ecklesiastikdepartementet.
Af herr statsrådet förständigad att i min
egenskap af inspektor för
folkskollärareseminariet i Uppsala afgifva yttrande i anledning
af lektor P. Waldenströms anmälan mot
seminarierektorn J. H. Bergendal får jag
vördsamt anföra följande:
Af rektor Bergendals förklaring och de två
seminarieadjunkternas bifogade intyg
framgår, att den af lektor Waldenström till hr
statsrådet insända tidningsnotisen, hvars
tillförlitlighet icke är af insändaren på något sätt
vitsordad eller bestyrkt, varit i hög grad
vilseledande, särdeles som man vid redogörelsen
för seminarierektorns ord uteslutit hans
inskärpande af nykterhetens kraf och
hänvisningen till det sätt, hvarpå han inom
seminariet beifrät hvarje ofverträdelse däraf. Hvad
som l sistnämda afseende tilldragit sig under
de båda senaste läsåren vore för seminariets
elever ett varnande memento.
I tidningsnotisen, som präglas af den för
det modärna nykterhetsprogrammet
karakteristiska sammanblandningen af nykterhet och
| total afhållsamhet från vissa drycker (jfr
öfver-skriften »En nykterhetsfientlig
seminarierektor») förtiges dessutom det för talets
bedömande betydelsefulla sammanhanget mellan rektor
Bergendals erinringar mot de absolutistiska
nykterhetsföreningarna och den bibliska text
(Matt. Jl: 12-19), som enligt den fortlöpande
ordningsföljden omedelbart förut vid
morgonbönen varit föremål för betraktelse (jfr särskildt
v. 19: »Se, hvilken frossare och vindrinkare,
publikaners och syndares vän). Denna text
gaf redan i och för sig en osökt anledning
till ett maningsord gentemot en mot den
fa-riseiska lagträldomen i dess förhållande till
evangelisk frihet svarande missriktning i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
