- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
208

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 13. (952.) 28 mars 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

208

SVENSK LÄRAKETIDMNG.

N:r 13

ges en legalisering af den i många stift
sedan länge förekommande
repetitionsskolan, en slags fortsättningsskola utan
statsunderstöd; därför väckte dess
framträdande inga vidare bekymmer. Att
denna tankegång var oriktig, visar dock
själfva namnet samt dessutom den
bestämmelsen, att den skall upprättas för
barn, som afgått enligt § 48 i
folkskolestadgan. Den tanke, som födt
densamma, är sålunda denna: barn tillåtas
afgå med minimikurs i så stort antal, att
de kunde bilda bela afdelningar i
folkskolan ; i dessas ställe träder en
inrättning, som kallas efsättningsskola. Det
är sålunda folkskolan, som skall
ersättas.

Hvilka utsikter finnas för, att detta
surrogat skall kunna i någon mån vara
till gagn?

De lärjungar, för hvilka den
föreslagits, hafva afgått därför, att de
antingen ej velat eller ansetts ej kunna
besöka den vanliga skolan, tills dess
lärokurser blifvit genomgångna. Det faller
då af sig själft, att ersättningsskolans
lärotid masta bli mycket kort: blott
några få timmar i veckan eller några
veckor om året. Så blir skolgången
därtill frivillig. Dessa lärjungars
besök i folkskolan hafva vanligen varit
oregelbundna. Därför äro deras
kunskaper i läsning, skrifning och räkning
ringa, oftast mycket ringa. I öfriga
ämnen sakna de så godt som alla
kunskaper, om man frånser litet
katekes-utanläsning. Det blir därför med
de första elementerna af skolkursen,
som ersättningsskolan måste arbeta.
Det är svårt att göra dessa
tilldragande för större barn, äfven om de
besöka skolan så lång tid, att läraren
genom sina bemödanden hinner
uppväcka deras intresse för hvad han
förehar; ägnas endast några få timmar i
veckan åt skolan, så blir det omöjligt,
äfven för den dugligaste lärare, att
intressera lärjungarna for en lärokurs,
som de vuxit ifrån. De intryck, han
lyckats åstadkomma den ena gången,
äro fullkomligt utplånade, då barnen
komma tillbaka nästa gång.

Det kan därför ej undgås, att det
blir tråkigt i ersättningsskolan.
Lärjungarna gå ogärna dit; deras besök
blifva oregelbundna, och snart sluta de
alldeles upp att besöka den. Äro de i
arbete under dagarna, såsom oftast är
fallet, så komma de trötta till skolan,
som då vanligtvis är förlagd till sent
på kvällen. De känna skolan som en
tryckande börda och visa ovilja mot
undervisningen, helst tröttheten ofta så
tager öfverhand, att de måste använda
den lilla energi de hafva i behåll för
att hålla sig vakna. Deft hör till de
sällsynta undantagen, att förhållandena
äro sådana, att ersättningsskolan
kommer att befordra barnens utveckling
och intresse för vetande; snarare
händer det, att den kommer att verka
i motsatt riktning; helst om man

försöker hjälpa upp skolgången genom
att tvinga dit barnen.

Det saknas ingalunda erfarenhet
härom, och det vore väl, om
vederbörande ville taga hänsyn till denna,
innan de besluta sig för att
befordra upprättandet af dessa skolor,
hvilka på grund af nu påvisade
förhållanden aldrig kunna få någon
lifskraft eller fylla någon verklig
folkbildningsuppgift.

Det är sorgligt att nödgas lämna
»minimiläsarne» utan fortsatt
undervisning, men då samhället tillåter,
att deras tid och krafter tagas i
anspråk för andra ändamål, så kan
skolan icke ändra detta sakförhållande.
Tills vetandets första elementer äro
inhämtade, måste skolan råda öfver
barnen så lång tid, att hon kan kraftigt
påverka dem och väcka deras intresse
för det, som i skolan förehafves, och
då kan äfven en kortare fortsatt
undervisning blifva fruktbringande. Men
där skolan förmenas denna tid, där måste
hennes målsmän äga mod att säga
ifrån, att hon ej kan fullgöra det man
kräfver af henne.

Man må väl kunna hoppas –
erfarenheten lär, att man äger rätt
därtill - att en och annan af dem, som
afgått med minimikurs, skall, sedan
han uppnått mognare år, och lifvet lärt
honom kunskapens värde, i någon mån
söka vinna igen, hvad han förlorat
under barnaåren. Undervisningskurser
för arbetare öppna för de mera
energiska möjlighet därtill.

Men ersättningsskolan saknar icke
blott möjlighet att äfven i
anspråkslösaste mening ersätta folkskolan -
den verkar därtill skadligt genom sin
blotta tillvaro. Den lockar
föräldrarna till den föreställningen, att
barnen verkligen kunna utan skada sluta
den egentliga skolgången och öfvergå
till ersättningsskolan. Många föräldrar,
som aldrig annars skulle tänkt på
annat än att låta sina barn genomgå hela
folkskolan, begära, då ersättningsskola
finnes, att barnen måtte få öfvergå till
denna. Ja, mången gång blir det
kamratförhållandet mellan lärjungarna,
som föranleder en sådan begäran. Det
förefaller barnasinnet alls icke oäfvet
att slippa skolan. Kanske ångra barnen
efter några veckor, sedan de smakat på
fabrikslifvet, sin dårskap, men de sakna
mod att vända tillbaka till skolan,
äfven om de då finge det. Att detta
icke är någon fantasi, vet nogsamt
den, som stått folkskolebarnen och
deras föräldrar så nära, att han
kunnat lära känna deras lif.

Men det är icke endast föräldrarna,
som missledas genom att
ersättningsskola finnes på en plats; detsamma
gäller i ännu högre grad om
arbets-gifvare, som vilja använda barn i
lönearbete. Många af dem skulle nog
betänka sig, innan de droge barnen från
skolan, om ej något slags ersättning
kunde påvisas för, hvad som tages

ifrån barnen, då de i förtid sluta
skolan. För den, som ej närmare känner
barnens utveckling, kan det nog synas
ganska antagligt, att några timmars
undervisning efter slutadt arbete lämnar
en rätt värdefull tillökning i det lilla
kunskapsmått, barnen förut äga.
Vinner då denna uppfattning stöd af
lokala och allmänna skolmyndigheter,
så kan det ej förundra, att
arbetsgif-varen tror sig göra både Gud och
människor en tjänst, när han förmår
föräldrarna att taga barnen ur skolan
och sätta in dem i fabriken, helst hans
öfvertygelse därtill har det goda med
sig, att både hans egna och
föräldrarnas inkomöter skenbart ökas därigenom.
Invändes det, att det ej är barnen, deras
föräldrar eller arbetsgifvarne, som
bestämma, om afgång med minimikurs
skall medgifvas eller icke, så betyder
detta föga, ty äfven om skolrådet tar sin
pröfningsplikt aldrig så samvetsgrant,
så kan det sällan motsätta sig, att ett
barn, hvars föräldrar begära det, får
afgå efter § 48, så vidt det ej gjort
till regel att afslå alla sådana
framställningar. Folkskolebarnens
föräldrar äro nämligen sällan så förmögna,
att de icke i någon mening kunna
erhålla benämningen »fattiga». Men
som väl är kändt, taga skolråden sin
j pröfningsplikt i detta stycke ganska
lätt, och ännu lättare komma de
förvisso att taga den, sedan man
upprättat ersättningsskolor. Om barnen,
sedan de flyttats dit, aldrig vidare besöka
skolan, så rår ju skolrådet ej därför; de
innehafva ju afgångsbetyg från skolan.
Lägg så därtill, att arbetsgifvarne mycket
ofta äro de bestämmande i skolrådet,
så är det lätt att förstå, huru det går
med folkskolan på en sådan ort.

Folkskolans vänner måste därför
upptaga kampen emot ersättningsskolan
medan tid är, innan den hunnit växa
in i folkets medvetande. Själfklart är,
att det ej blir på landsbygden i
gammaldags mening, som denna kamp
ännu så länge behöfver föras. Det är
på de platser, där industrien och
det stora jordbruket börjat utvecklas
eller redan fått fast fot, som faran
är störst. Lärare och skolvänner där
måste uppbjuda alla krafter för att
hindra ersättningsskolans upprättande,
och där den redan kommit till stånd,
är det en plikt att påvisa, huru
oförmögen den är att göra något verkligt
gagn, och i huru hög grad den lockar
till förtidig afgång från folkskolan samt
de förderfliga verkningarna däraf.
Vågar man icke detta, så skall folkskolan
hastigare än man tror nedsjunka till
en fattig- och minimiskola, ty industrien
är stadd på segertåg genom landet.

Skulle ersättningsskolan blifva
medtagen i normalplanen, så blir det
svårare att förhindra hennes utbredning.
Man må därför kunna hoppas, att de,
som bestämma öfver normalplanens
innehåll, skola besinna sig mera än en
gång, innan de medtaga en, mildast

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0212.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free