Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (953.) 4 april 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 14
SVENSK LÄRARETIDNING.
223
het, hvilken i de flesta fall måste erkännas
vara till sitt syfte af gagnande art, utan
därjämte ej sällan för hvarjehanda samkväm
och förlustelser, hvilka, om de än i och
för sig icke äro förkastliga, likväl
otvifvelaktigt kunna vara ägnade att draga
medlemmarnas intresse från deras plikter inom
hemmet och sålunda i sin mån bidraga att
undergräfva familje- och hemlifvet.
En annan för vår tid utmärkande
företeelse, äfven den stående i samband med
storindustriens framsteg, är befolkningens
hopande i städer och industricentra.
Jordbruksarbetarens lif förflyter i allmänhet mera
lugnt och ostördt än industriarbetarens.
Ombyten af vistelseort och sysselsättning
torde för den förre ifrågakomma
jämförelsevis mindre ofta, då de ej äro förenade
med förbättring i hans ekonomiska och
sociala ställning. Frestelserna till
dryckenskap och lastbart lefnadssätt äro för
arbetaren på landet vida mindre än för
stadsarbetaren. Och jordbruksarbetaren är ej
heller i nämnvärd grad utsatt för den fara,
som på grund af stridigheter emellan
ar-betsgifvare och arbetare med däraf
föranledda arbetsinställelser ständigt hotar
industriarbetaren. Tydligen måste dessa
förhållanden äfven återverka på det
uppväxande släktet, så att i samma mån som allt
större del af landets arbetarebefolkning
öfvergår från jordbruksarbete till
industriarbete eller eljest från landtlif till stadslif,
en ökad utbredning af brottslighet och
vanart bland ungdomen är att befara.
Farorna i nu antydda afseende ökas
genom de bland städernas fattigare
befolkningslager så synnerligen ogynnsamma
bostadsförhållandena. Därigenom att, såsom
blifvit allt mera vanligt, flera familjer bo
tillsammans i trånga lägenheter eller att i
familjebostaden inhysas så kallade
inneboende, sättas barnen i nära beröring med
personer ur den lösa befolkningen, hvilkas
moraliska inflytande i de flesta fall torde
vara af synnerligen betänklig art, och hvilka
i alla händelser ej kunna undgå att på
familjelif vet utöfva en i hög grad störande
inverkan.
Ju mera föräldrarna af en eller annan
orsak dragas bort från hemmen och barnen,
desto mera slappas naturligen hos dessa
senare känslan af samhörighet med
föräldrahemmet och alstras däremot brådmogenhet,
själfrådighet och sträfvan efter frigörelse
från föräldramaktens auktoritet. Och om
känslan för föräldraauktoriteten - den
ursprungligaste och för barnet mest naturliga
formen af auktoritet - är undergräfd, och
om, såsom ej sällan är fallet, därtill
kommer, att föräldrarna genom i barnens
närvaro öppet uttaladt förakt för gudomlig och
samhällelig ordning kraftigt bidraga att i
de ungas sinnen utrota den känsla af pietet,
hvarpå föräldrarnas egen myndighet ytterst
måste hvila, så kan det ej heller väntas,
att vare sig religionens, skolans eller
samhällets auktoritet skall kunna hos barnet
göra sig gällande. Erfarenheten visar ock,
hurusom, när hemmet blir maktlöst gent
emot barnen, detta har till följd, att
barnen förlora sin mottaglighet för religiös
påverkan, att skolans makt öppet trotsas och
att respekten för samhällets straffande
myndighet förringas. En synnerligen betänklig
inverkan i sistberörda riktning utöfva
också i många fall på de unga deras egna
eller andras erfarenheter om den straff
löshet, som i händelse af begångna
rättskränkningar vanligen kan af dem påräknas, och
den föga kännbara beskaffenheten af de
straff, som för dem möjligen kunna
ifrågakomma.
Hvad särskildt beträffar förhållandena i
vårt land, har kommittén trott sig finna en
kraftigt medverkande orsak till
föräldramaktens minskade auktoritet i det sätt, hvarpå
de minderåriges deltagande i det
industriella arbetet härstädes gestaltat sig. Den i
1864 års näringsfrihetsförordning meddelade
föreskrift, att idkare af fabrik, handtverk
eller annan handtering, som vill till
arbetare antaga omyndig person, skall därom
träffa öfverenskommelse med den omyndiges
målsman, torde endast i undantagsfall
numera tillämpas, utan ingås arbetsaftalen
direkt emellan arbetsgifvaren och den
omyndige arbetaren, hvilken äfven själf får
mottaga sin aflöning. Då ined de höga
arbetspriser, som i allmänhet under senare tider
varit gällande, en minderårig
industriarbetare i regel kan bereda sig vida högre
inkomst än som motsvarar det möjligen
betingade bidraget till hans lefnadskostnader i
hemmet, uppkommer ett af honom själf
disponeradt öfverskott, som visserligen i ett
och annat fall torde sparas för kommande
behof eller lämnas såsom bidrag till
föräldrarnas uppehälle, men vida oftare
förslösas på förlustelser och njutningsmedel.
Tillgången på penningar alstrar hos den
minderårige arbetaren en känsla af oberoende
utaf föräldrarna, då han finner sig i stånd
att, därest förhållandena inom hemmet icke
äro honom till lags, efter godtfinnande välja
annan bostad, där hans önskningar^bättre
tillgodoses; och föräldrarna, som känna
inflytandet öfver barnet glida ur sina händer
men önska behålla detsamma i hemmet,
gifva genom sin undfallenhet ytterligare
näring åt barnets brådmoget s j älf rådiga
sinnelag.
Själfrådigheten och egenmyndigheten taga
sig ofta nog uttryck äfven i
förhållande till arbetsgifvaren. Obunden af viss
tids. arbetsaftal och medveten om lättheten
att åter erhålla arbetsförtjänst, drager den
unge arbetaren icke i betänkande att vid
minsta anledning lämna sin
arbetsanställ-ning för att under kortare eller längre tid
drifva sysslolös, till dess han, då nöden
därtill tvingar honom, åter inträder i arbete,
men då med minskad arbetslust och med
benägenhet att vid första möjliga tillfälle
ånyo söka tillfredsställa sin böjelse för
dag-drifveri och ett regellöst lif.
Utom de nu nämda anledningarna till
vanart bland de unga och till föräldrarnas
försummelse af sin uppfostringsplikt, hvilka
anledningar mestadels hänföra sig till sociala
förhållanden, som i våra dagar äro
gemensamma för så godt som alla kulturländer,
finnas tydligen äfven andra anledningar,
hvilka icke innebära något för vår tid
egendomligt. Yanart bland det uppväxande
släktet, särskildt under »slyngelåldern», har
icke heller under gångna tider varit någon
okänd företeelse, och en mängd orsaker,
hvaraf densamma förut framkallats, kvarstå
alltjämt. Oafsedt inflytelserna af ärftliga
anlag, påverka brottsliga och lastbara
föräldrar sina barn icke blott genom exempel
af dagdrifveri, bettleri, dryckenskap,
liderlighet och andra laster utan- äfven ofta
genom direkt undervisning och uppmaning.
Och där man ej kan tala om brottslighet
eller lastbarhet hos föräldrarna, äro dessa
i alltför många fall föga kvalificerade för
sitt värf såsom uppfostrare. Slapphet och
liknöjdhet med afseende å
öfvervakan-defc af barnen medföra alltid faror för
dessas utveckling, och dessa faror ökas i
samma mån som en missriktad tidsanda,
såsom i vår tid är förhållandet, öfvar sin
inverkan på barnen till att hos dem redan
i tidig ålder framkalla anspråk på frihet
och oberoende.
I särskildt hög grad utsatta för sedlig
van värd äro barn, som blifvit till
uppfostran öfverlämnade åt sådana fosterföräldrar,
som betrakta sitt uppdrag endast såsom en
utväg till ekonomisk vinning och därför söka
att af barnens arbetskraft draga den största
möjliga fördel och att inskränka sina
kostnader för och sitt besväf med barnen till
det minsta möjliga, under det de sakna allt
intresse för att leda deras sedliga
utveckling i god riktning.
Ellen Fries.
Efter en kortare tids sjukdom afled å
Sofiahemmet i Stockholm sistlidna lördag på
aftonen en af det nutida Sveriges mest
bemärkta kvinnor, nämligen fil. d:r fröken
Ellen Fries, i en ålder af 44 år. -
Född på Rödsle i Törnsfalls socken i norra
Kalmar län år 1855 samt dotter till
öfveradju-tanten och öfversten i generalstabens reserv
Patrik Constantin Fries och hans maka Beata
Maria Borgström, tog Ellen Fries
mogenhetsexamen 1874 samt blef 1877 student vid
Uppsala universitet, där hon 1879 tog fil.
kandidatexamen samt 1883 blef fil. licentiat och
promoverad till fil. doktor. Samma år blef
hon lärarinna vid Vallinska flickskolan i
Stockholm och två år senare vid Ahlinska
skolan, hvars studierektor hon var sedan
1890.
Hon var den första kvinna, som i
Sverige förvärfvade sig den filosofiska graden,
och blef därför en banbrytare för de många
kvinnor, som sedan dess inom olika grenar
af vetenskapen vunnit välförtjänta lagrar för
träget forskningsarbete. Redan härigenom
har hon hugfäst sitt namn.
Men dessutom verkade hon outtröttligt
som historisk författarinna. Så föreligga af
henne dels ett par mera strängt
vetenskapliga arbeten, dels ock de populärare hållna
»Märkvärdiga kvinnor» och »Teckningar ur
den svenska adelns familjelif i gamla tider».
Själf var hon skicklig lärarinna, och
därför låg henne den pedagogiska vetenskapen
nära om hjärtat, hvarför hon också hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
