Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (954.) 11 april 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 15
SVENSK LÄRARETIDNING.
241
Ännu värre är detta missbruk, då till
följd af en erkändt oriktig exegetik
bibelspråk ’citeras för att bekräfta lärosatser, till
hvilka de förhålla sig såsom »goddag» till
»yxskaft». Detta har dessutom den skadan
med sig, att barnen lära att missuppfatta
bibelspråkens innehåll. Se här ett exempel:
257. Huru gifves oss lif i nattvarden?
Det andeliga lif, som i dopet födes, blir
genom nattvarden stärkt och förökadt, så att
vi tillväxa i tron och kärleken.
Joh. 6: 53. Utan I äten människones sons
kött och dricken hans blod, hafven I icke lif
i eder.
Det citerade bibelspråket har alldeles
ingenting med nattvarden att skaffa.
Tilläm-padt på nattvarden skulle det för resten
säga, att ingen kunde hafva andligt lif utan
nattvarden, hvilket är ett direkt förnekande
af det, som läres i själfva stycket.
Åter ett exempel l Under stycket 84 om
lagens nytta citeras bland annat:
Eom. 3: 31. Göra vi då lagen om intet
med tron ? Bort det; utan vi upprätta lagen.
Matt. 5: 17. I skolen icke mena, att jag
är kommen till att upplossa lagen eller
profeterna: jag är icke kommen till att upplossa
utan till att fullborda.
Den allra flyktigaste blick i ett exegetiskt
verk skulle hafva lärt katekesförfattarne, att
intetdera af dessa bibelspråk har någon den
allra ringaste hänsyftning på lagens nytta.
L det förra säger Paulus, att det är så
långt ifrån, att han skulle genom sin lära
om rättfärdiggörelsen af tron göra gamla
testamentets lära om intet, att han tvärtom
bekräftar och stadfäster densamma. Och i
det senare säger Kristus, att det är så långt
ifrån, att han med sin lära skulle upplossa
den af Moses och profeterna förkunnade
sedeläran, att han tvärtom skulle göra
densamma fullkomligare, än den var.
Allra värst blir dock missbruket af
bibelcitat, då under stycket 80 till bekräftelse
af den i och för sig oriktiga lärosatsen, att
vårt lekamliga lif skulle vara den största
timliga gåfva, som Gud gifvit oss, anföres
ett ord, som visserligen står i bibeln (Job
2: 4) men af bibeln själf tillskrifves satan.
Sådant går alldeles för långt, äfven om
man skulle erkänna, att citatet innehåller
ett uttalande, som i regeln är sant.
4. Innan jag lämnar denna afdelning,
ber jag att få betona, att de anmärkningar,
som jag här gjort, alls icke äro afsedda att
vara uttömmande. Men jag tror, att de
äro tillräckliga för att stödja det omdöme,
jag ofvan uttalat. En så beskaffad
lärobok kan icke göra kristendomen kär för
det uppväxande släktet utan är i stället
ägnad att göra den tråkig och vända
barnens hjärta bort från densamma.
III.
Det är vidare en angelägen reform, att
katekesundervisningen uppskjutes till tredje
klassen. Och det af hufvudsakligen
följande skäl:
1. Då den bibliska historien är
grundvalen för den kristna tros- och sedeläran,
så är det pedagogiskt riktigt, att
lärjungarne först göras förtrogna med den förra,
innan de öfvergå till den senare. Och
därtill behöfves mer än väl den tid, som kan
i klass I-II ägnas åt
kristendomsundervisningen.
2. Den katekesundervisning, som
lärjungarne få i de två lägsta klasserna med
ledning af den nuvarande läroboken, är i regeln
mer till skada än till gagn för den följande
kristendomsundervisningen, emedan den
mestadels blir en tanklös utanläsning och måste
så blifva, därest läraren icke är en rent af
öfverlägsen förmåga, hvilket endast i
undantagsfall är att förutsätta. Men om det,
som inhämtas på sådant sätt, gäller, hvad
den danske pedagogen Hammerich säger,
att man sedermera har så mycket svårare
att verkligen lära sig det, »jo bedre man
husker det».
3. Den tid, som ägnas åt
kristendomsundervisningen i klass III-V, eller
tillsammans omkring 200 lästimmar, är
tillräcklig för att, jämte erforderliga
repetitioner, nödtorftigt genomgå och inlära
tros-och sedeläran, om lärjungen därvid har
stödet af en någorlunda god kunskap i bibliska
historien och är fri från hindret af en
föregående invand tanklös utanläsning.
IV.
Emellertid behöfver vår
biblisk-historieundervisning också undergå en ganska
väsentlig reform. Vi sysselsätta oss
jämförelsevis allt för mycket med gamla
testamentets historia. Jag säger jämförelsevis
dels med afseende på den tid, som är
anslagen åt kristendomsundervisningen, dels
med afseende på viktigare grenar af det,
som hör till denna undervisning.
En del af det, som våra vanliga
läroböcker i gamla testamentets bibliska
historia nu meddela till inlärande, kan, såsom
varande utan allt gagn för lärjungarnes
intellektuella eller moraliska utveckling,
alldeles utelämnas, och en annan del kan högst
väsentligt förkortas. Och lärjungarnes
arbetskraft är för dyrbar för att konsumeras’
på inhämtande af sådant, som de icke hafva
något gagn af att lära och icke göra någon
förlust på att glömma.
Genom en sådan inskränkning skulle tid
beredas att meddela lärjungarna något af
den oändligt rika skatt af goda ord om
Gud, som gamla testamentet innehåller. Och
religionsundervisningens viktigaste uppgift
är, att lärjungarna må lära känna Gud. Att
Gud sade till Abraham: »Lyft upp dina
ögon och se ut mot norr, mot söder, mot
öster och mot väster! Ty hela detta landet,
som du ser, vill jag gifva åt dig och din
säd till evig tid. Och jag vill göra din
säd såsom stoftet på jorden. Stå därför
upp och drag igenom landet» (l Mos. 13),
det tager mycket mer tid och kraft att lära
än till exempel Guds ord hos Esaias: » Bergen
skola vika och högarna skola falla, men min
nåd skall icke vika från dig och min frids
förbund skall icke förfalla» (Es. 54: 10).
Att Herren sade till Kain: »Hvi är du
vred? Eller hvi sänkes ditt ansikte? Månne
icke, om du hafver godt i sinnet, du ser
upp? Men om du icke hafver godt i
sinnet, då ligger synd för dörren och till dig
står hennes åtrå: men du bör råda öfver
henne» (l Mos. 4: 6 f.), det är vida svårare
att lära än till exempel Davids ord: »Sma-
ken och sen, att Herren är god; säll är den,
som tager sin tillflykt till honom» (Ps. 34: 9),
eller Esaias ord: »Herren är en evig Gud,
som icke tröttnar, icke mattas, hvilkens
förstånd är outgrundligt, som gifver kraft åt
den trötte och stor styrka åt den maktlöse»
(Es. 40: 28 f.). Men hvilken oändligt stor
andlig vinst vore det icke för lärjungen att
få lämna bibelord af det förra slaget för att
i sitt hjärtas förvaringsrum få plats för en
större mängd af det senare?
Om lärjungen kunde få med sig ur gamla
testamentet till exempel ett femtiotal sådana
där goda ord om Gud, förvarade i ett godt
minne, då skulle han äga en rikedom af
oberäkneligt värde för hela sitt lif. Och
då skulle han utan afsaknad kunna undvara
den kunskapen, att Abrahams fader hette
Tera, och att denne först bodde i Ur i
Kaldéen men sedan flyttade till Haran i
Mesopotamien, eller att Abraham tog med
sig jämt 318 tjänare, när han drog ut för
att befria Löt m. m. d.
V.
Hvad angår kristendomsundervisningen i
de högre klasserna VI-VII, må
allvarligt tagas under ompröfning den viktiga
frågan:
Huruvida denna undervisning bör
vara obligatorisk.
Mycket kan anföras till stöd därför men
också mycket sägas däremot. För egen del
är jag ganska oviss och skall därför icke
här göra något bestämdt uttalande.
VI.
Huru svaret än må utfalla på det i
föregående afdelning framställda spörsmålet, är
det dock min åsikt, att särskild
kristendomsundervisning skall äga rum i dessa
klasser, om än icke obligatorisk. Dess
föremål skall då också blifva, såsom nu,
bibelläsning, dogmatik och kyrkohistoria.
Hvad angår bibelläsningen och
dogmatiken, ligger det i sakens natur, att läraren
vid sin undervisning i dessa ämnen behåller
den frihet, som han för närvarande har.
Där spelar det personliga en större roll än
på något annat stadium eller i något annat
ämne.
Däremot kan undervisningen i
kyrkohistoria ganska noga genom skollag regleras.
Och den bör, enligt min mening, väsentligen
reformeras.
Vid all annan historieundervisning intager
fäderneslandets historia den främsta platsen
både kvantitativt och kvalitativt. Men i
den kyrkohistoriska undervisningen äger
motsatsen rum. Ja, Sveriges kyrkohistoria
utgör en mycket obetydlig del af densamma.
Och detta förhållande bör alldeles vändas
om. Undervisningen i den allmänna
kyrkohistorien kan väsentligen inskränkas utan
någon som helst skada för den bildning, som
denna undervisning afser att meddela
lärjungar på nämda stadium. Om lärjungarne
få kunskap om gnostiker, kaldeiske kristne,
jakobiter, mennoniter, arminianer, darbister
m. m., så är det en kunskap, som snart
förgår utan att lämna efter sig något bidrag
till deras allmänna bildning.
Framlidne akademiadjunkten Th. Norlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
