- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
243

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (954.) 11 april 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 15

SVENSK LÄRARETIDNING.

243

så skola de enligt förordningen af den 18
november 1881 ända till fyllda 15 år uti
undervisningshänseende stå under skolrådets
myndighet. Lyckligtvis går den upplysta
allmänna meningen nu mer och mer i den
riktningen, att just under den så ytterst kritiska
Öfvergångsåldern ungdomen mer än någonsin
behöfver skolans uppfostrande ledning. I
öfverensstämmelse med denna uppfattning har
kommittén i sin motivering framhållit
besökandet af aftonskolor, skolkök och
hushållsskolor m. m. såsom ett utmärkt medel att
förebygga den ungdomens förvildning, som
industrialismen är ägnad att framkalla. Ett
uttryck af samma uppfattning äro ock gällande
folkskolestadgas föreskrifter, att skolrådet
bör uppmuntra ungdomen till deltagande i
fortsatt undervisning. Ju mer denna
undervisnings nödvändighet blir insedd, ju större
utbredning skall den erhålla, och ju vanligare
skall det blifva, att ungdomen åtminstone
till fyllda 35 år kommer att stå under
skolrådets öfverinseende.

En bestämmelse, som gåfve skolrådet rätt
att vid behof ingripa i fråga om alla barn
under 15 år, skulle sålunda i verkligheten
icke innebära någon synnerligen stor
förändring i nu bestående förhållanden. Att
genom en så nära till hands liggande
utvidgning af skolrådets befogenhetsområde dess
»hela uppgift komme att till sina grunder
undergå en väsentlig omgestaltning»^ kan jag
för min del alldeles icke fatta.

Därpå bemötes kommitténs
påstående, att en »barnavårdsnämd» vore
nödvändig, emedan man måste hafva
någon myndighet »med den särskilda
uppgiften att öfva uppsikt beträffande
uppfostringsförhållandena inom
kommunen».

Så vidt jag förstår - säger reservanten -
förhåller det sig nämligen så, att nämda uppgift i
betydande omfattning tillhör och enligt
sakens natur allt framgent kommer att tillhöra
folkskolans styrelse. Folkskolan måste alltid
stå i närmare och lifligare förbindelse med
hemmen än någon annan institution; i
folkskolan visar det sig snarast och tydligast,
hvilka barn som i uppfostringshänseende äro
föremål för omvårdnad eller försummelse;
folkskolan har till sin första och högsta
uppgift att främja barnens sedliga utveckling,
och folkskolan har för vinnande af detta mål
till sitt förfogande flera och verksammare
medel än någon annan med undantag af
hemmet. Att lärare och skolråd skulle kunna
betrakta omvårdnaden om vanartade och
sedligt försummade barn såsom från folkskolans
synpunkt »mindre trängande» eller finna sig
berättigade att »i större eller mindre mån
åsidosätta» sina förpliktelser i detta
hänseende, låter därför svårligen tänka sig.

Vill man vid sidan af skolrådet upprätta
en särskild s. k. barnavårdsnämd, så kan man
visserligen - såsom ju ock kommittén
föreslagit - till förmån för denna nämd beröfva
skolrådet någon del af den befogenhet, som
det nyligen, genom 1897 års folkskolestadga,
§ 42 mom. 4, fått sig tillerkänd. Men
därmed har en klar principiell gräns mellan de
båda myndigheternas verksamhetsområden
ingalunda blifvit uppdragen. Skyldigheten
att göra sig underrättad om
»uppfostringsförhållandena inom kommunen» samt att
motarbeta moraliskt skadliga inflytelser
tillkommer fortfarande folkskolan och dess styrelse,
och endast i de jämförelsevis mera sällsynta
fall, då skolans och skolrådets maktmedel
befinnas otillräckliga för undanrödjande af
vaiiart och sedlig försummelse, skulle
ordningen komma till »barnvårdsnämden» att
gripa in. Likaväl med afseende å den
moraliska som den intellektuella uppfostran är och
förblir folkskolan den förnämsta
barnavårdsanstalten näst hemmet samt skolrådet den
förnämsta och egentliga »barnavårdsnämder,
och skulle än en särskild ny myndighet med
detta senare namn komma till stånd, kan den

i alla händelser icke blifva något annat än
ett slags kommunal öfverinstans för
ifrågavarande ärenden, till hvars afgörande endast
ett fåtal, mera svårartade fall hänvisas.

Att en dylik kommunal öfverinstans skulle
i alla rikets skoldistrikt vara nödvändig eller
ens nyttig, synes mig icke ådagalagdt. Dess
roll skulle blifva att antingen delvis upprepa
och därefter fullfölja hvad skolan och
skolrådet förut i saken åtgjort eller ock att efter
förnyad pröfning förkasta och omintetgöra
hvad dessa båda för sin del funnit riktigt
och ändamålsenligt. Den skulle alltså dels
göra förfaringssättet mera inveckladt, tungt
och tidsödande än behöfligt vore, dels i
väsentlig mån kunna hindra den nya
lagstiftningen från att blifva verkligt effektiv.
Kommitténs förhoppning, att någon kollision
mellan å ena sidan skolrådets samt å andra
sidan barnavårdsnämdens uppgifter icke
behöfde befaras, har jag i betraktande häraf
ej kunnat dela.

Med afseende på kommitténs
farhåga, att skolrådets arbetsbörda skulle
»blifva allt för mycket tillökad», ifall
befattningen med vanartade och
sedligt försummade barn ej skildes från
dess befogenhetsområde, yttrar
reservanten följande:

För orter, där, på grund af särskildt
ogynnsamma förhållanden, vanart och moralisk
vanvård förekomma i större utsträckning, har
denna invändning en viss vikt. Inom
samhällen med kasernerade trupper och ett
talrikt proletariat (framför allt ett talrikt
barnproletariat) äro särskilda anordningar för
behandlingen af dessa samhällens olycksbarn
utan tvifvel påkallade. Men äfven här är det
helt visst folkskolestyrelsen, som genom sin
verksamhet är bäst ägnad att bedöma,
huruvida och i hvilken utsträckning dylika
särskilda anordningar kunna vara behöfliga.
Med stöd af erfarenheten från andra
områden låter det tänka sig, att ärenden af
förevarande art kunde handläggas af en särskild
afdelning inom skolstyrelsen, biträdd af
någon för ändamålet utsedd tjänsteman. Där
en sådan anordning af en eller annan orsak
ej ansåges tillfyllestgörande, borde
skolstyrelsen kunna ingå med framställning härom
till konungen, som då ägde förordna om den
myndighet, på hvilken skolrådets befattning
med vanartade och sedligt försummade barn
delvis skulle öfverflyttas. Säkerligen komme
emellertid icke ens i dessa ytterst sällsynta
fall den nya uppfostringsmyndigheten att
erhålla den organisation,, som för
»barnavårds-nämden» blifvit af kommittén föreslagen,
bland annat af det skälet, att en sådan
organisation är formellt och praktiskt omöjlig
just i de allra största skoldistrikten, hvilka
bestå af flera församlingar.

Hvad åter det stora flertalet skoldistrikt
angår, så kan det visserligen vara sant, att
äfven inom dem skolrådets arbetsbörda
redan nu är tillräckligt betungande, för så vidt
man tänker på den person, hvilken i de flesta
fall så godt som ensam har att bära den,
nämligen skolrådsordföranden. Ginge sålunda
kommitténs förslag ut därpå, att skolrådets
ordförande och »barnavårdsnämdens»
ordförande skulle kunna vara två skilda personer,
så skulle det ur ren
arbetsfördelnings-synpunkt hafva åtskilliga skäl för sig. Men
sådant förslaget nu är, skulle arbetsbördan
blifva fördelad icke på två personer utan
endast på två uppdrag, ombesörjda af samma
person. Kyrkoherden eller den hans ämbete
förestår skulle först få behandla ett ärende
i egenskap af skolrådsordförande å
sammanträde med skolrådets ledamöter och längre
fram samma ärende i egenskap af ordförande
i »barnavårdsnämden» å sammanträde med
dennas ledamöter; han skulle, om allt ginge
rätt till, i sin förra egenskap få göra
anmälningar och remittera handlingar till sig själf
i sin senare egenskap; han skulle få ansvara
för dubbla protokoll, uppsätta dubbla förslag

till kyrkostämman, kanske äfven sköta dubbla
kassor o. s. v. Att en dylik fördelning af
ärendena skulle innebära någon lättnad för
skolrådsordförandena, synes föga sannolikt.

För de flesta af rikets skolråd skulle det
ökade arbete, som den nya lagstiftningen
komme att af hvar och en bland dem kräfva,
helt visst blifva »kvantitativt obetydligt».
Detta framgår icke allenast af de uppgifter
angående vanartade och sedligt försummade
barn, som inkommit från
skolrådsordförandena, utan har ock blifvit af kommittén
uttryckligen medgifvet. »Mot inrättande af en
särskild nämd för beredande af uppfostran
åt i sedligt afseende försummade eller
vanartade barn skall», yttrar den, »måhända
invändas, att dessa angelägenheter inom
flertalet af landets kommuner hafva allt för liten
omfattning för att lämpligen kunna utgöra
det enda föremålet för en särskild
myndighets verksamhet; och kommittén vill ej
förneka, att någon grund för en sådan
anmärkning kan förefinnas. Någon afgörande vikt
torde dock ej böra därvid fästas. >

I motsats härtill befarar undertecknad, att
den kvantitativa obetydligheten af det arbete,
som de flesta »barnavårdsnämder» årligen
finge att utföra, skulle komma att sätta hela
den nya lagstiftningen i misskredit. Om det
för ett mera vidsträckt syfte utsedda
skolrådet icke på flera år behöfver varna pliktför*
gätna föräldrar eller skilja vanartade barn
från deras hem, så är härom intet annat än
godt att säga; skolrådet blir därigenom
ingalunda sysslolöst och meningslöst. Men
annorlunda ställer sig saken, om af rikets
tusentals »barnavårdsnämder» de allra flesta
icke en enda gång under årets lopp skulle
få något ärende att behandla, antingen af den
orsaken, att fall af gröfre försummelse eller
vanart icke förekommit, eller ock därför, att
rättelse kunnat vinnas genom de åtgärder af
lindrigare slag, som skolan och skolrådet
vidtagit. »Barnavårdsnäm derna > komme då att
föra en tillvaro endast på papperet, men
detta oaktadt skulle de nödgas låtsa ett slags
lif; de skulle konstituera sig, hålla
sammanträden samt föra protokoll och räkenskaper,
och samtliga kyrkostämmor skulle, för att
lagstadgade formaliteter måtte iakttagas,
hvarje år besväras med val, med utgifts- och
inkomstförslag, med revision och decharge o.«. v.
Missförhållandet mellan den med hänsyn till
omfattningen synnerligen storslagna
apparaten samt dennas i samma afseende ganska
blygsamma verksamhet skulle snart blifva
påtaglig, »barnavårdsnämderna» skulle
näppeligen kunna tillvinna sig den allmänna
aktning, som särskildt för en ny institution är
så oumbärlig, och då någon enstaka gång
deras biträde blefve af skola och skolråd
påkalladt, skalle de, i följd af sin nästan
permanenta brist på sysselsättning, måhända
endast med stor svårighet kunna fungera.

Att af kommitténs medlemmar
endast en reserverat sig mot förslaget att
delvis öfverflytta skolrådets befogenhet
till en »barnavårdsnämd», torde bero
därpå, att upprättandet af denna nämd
ansetts erbjuda större utsikter för en
lyckosam lösning af en viktig fråga,
som nyligen varit hänvisad till
utredning af en annan kommitté: frågan
om den s. k. fosterbarns vården.
Sedan kommitténs flertal uttalat, att
någon afgörande vikt ej borde fästas vid
den omständigheten, att
»barnavårdsnämdens» verksamhet i och för de
vanartade och sedligt försummade barnen
komme att inom flertalet af landets
kommuner blifva »kvantitativt
obetydlig», fortsätter den:

Dessutom har kommittén hyst den tanken,
att åt barnavårdsnämden möjligen skulle
kunna framdeles anförtros äfven vissa andra
befattningar, som på grund af sin natur stå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0247.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free