Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 17. (956.) 25 april 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 17
tätades, svalnade, och så vårt jordklot bland
andra uppkom; han visar, hur på denna
jord-funnos först blott liflösa ting, och att
lifvet sedan uppkom - dock kan han ej
säga, hur detta gått till; att materien af
sig ’ själf kunnat framalstra lif, förnekar
Spencer; han visar nu inom lifvets område,
hur5 först växterna framträdde, sedan
djuren, hur daras kroppsbyggnad blef mer och
mer fullkomlig, då det ena organet efter det
andra framträdde, hur slutligen människan,
redan i kroppsligt hänseende skapelsens
krona, framstod, till en början i en gestalt,
vid# mindre utformad än vår. Han påvisar
sedan såväl den kroppsliga, som äfven och
i synnerhet den andliga utvecklingen hos
människan; hur differentieringen alltmera
fortskridit: hur samhällen uppstått ur vilda
hopar, hur despotism och militarism alltmer
förminskats, hur människokaraktären
förädlats och altruismenj välviljan och
omtanken för andra, vunnit mer och mer
terräng.* Han visar äfven, hur religionen
uppkommit, ursprungligen ur dyrkan af de
aflidne, och hur den sedermera utvecklats
och renats.
Allt detta ar nu jordiska, relativa ting,
och såsom naturvetenskapsman sysslar
Spencer mest med dem; men han förnekar icke,,
att bakom denna växlande mångfald i rum
och tid finnes ett evigt, oföränderligt,
absolut väsen, Gud. Om Gud kan
vetenskapen dock ej säga mycket. Att han
finnes, vet man, men något vidare kan man
ej ens med de snillrikaste forskningar
utröna. Detsamma gäller religionen. Begripa
Gud, förklara hans förhållande till världen
kan den ej; hvad den har att göra är att
erkänna, att den står inför ett olösligt
mysterium, inför ett väsen/ för högt för
vår fattningsförmåga.
Samma oförmåga att tränga till alltings
yttersta grund måste det mänskliga vetandet
vidkännas, när det inom psykologiens
område söker att finna, hvad själen är till sitt
väsen. Spencer vänder sig såväl mot den
rent materialistiska uppfattningen, hvilken
förklarar det psykiska såsom funktion af
det fysiska, som ock mot den
spiritualis-tiska, hvilken betraktar det fysiska såsom
funktion af det psykiska, och häfdar i
stället den åsikten, att de båda
företelse-räckorna, den psykiska (själsföreteelserna)
och den fysiska (hjärnans och
nervsystemets), för oss äro fullkomligt fattbara, äro
verksamhetsyttringar af detta, om hvilket
vi ingenting kunna veta (parallellism).
Efter dessa korta antydningar om Spencers
filosofiska ståndpunkt, öfvergå vi nu till
hans pedagogiska verk.
2.
Den af Spencers många skrifter, som
vunnit den största utbredningen, är:
Uppfostran i intellektuellt, moraliskt och fysiskt
hänseende, som utkom 1860 och öfverflyttats
på en mängd språk, bland hvilka 1883 äfven
på vårt. Man kan icke säga, att den inne-
* Våra läsare hafva säkerligen Fett, att
Spencer är en af de engelsmän, som satt
sig i spetsen för en skarp protest mot det
nu pågående kriget i Sydafrika.
håller ett fullständigt pedagogiskt system.
Författaren behandlar uppfostran från några
synpunkter, som synts honom viktigast eller
som intresserat honom; de andra iitelämnar
han eller nämner dem blott i förbigående.
Ej heller till uppställningen är boken
vetenskapligt systematisk utan sönderfaller i fyra
fristående afhandlingar; den första:
»Hvilken kunskap äger det största värdet?»,
utgörande en inledning, hvari Spencer
gifver oss en orienterande inblick i sin
ståndpunkt och sina pedagogiska principer; de
tre senare behandlande uppfostran från de
tre i titeln angifna synpunkterna.
Den första af handlingen börjar Spencer
med den anmärkningen, att människosläktet
vida tidigare eftersträfvat grannlåt än
nyttiga ting. Så har det alltid varit i yttre
afseende såväl inom vilda som civiliserade
folk; så har det varit och är i andligt
afseende. I Greklands skolor utgjordes
huf-vudämnena af tonkonst, skaldekonst och en
opraktisk filosofi. Ännu är förhållandet
analogt härmed. Man läser i våra skolor
för gossar och flickor en mängd ämnen,
som icke medföra den minsta nytta, men
som det anses vara en skam att ej känna.
I motsats härtill yrkar Spencer - och han
tror, att alla däri skola gifva honom rätt
.- att alla ämnen, som ungdomen måste
studera, skola för densamma vara af så
stor nytta som möjligt. Det gäller då att
se, hvilka ämnen, som äro af största nyttan,
och Sedan hufvudsakligen låta dem upptaga
studietiden. Och med nytta menas här
nytta för lifvet och dess olika
verksamhetsarter. Spencer uppställer nu dessa
verksamhetsarter i deras naturliga ordningsföljd:
1. Den verksamhet, som omedelbart
syftar till själfbevarelse.
2. Den verksamhet, hvarmed man
skaffar sig lifvets nödtorft.
3. Den, som till sitt ändamål har
barnens uppfostran.
4. Den, som som hänför sig till det
sociala och politiska lifvet.
5. Den som uppfyller lifvets lediga
stunder, skänker nöje (skön konst).
Inom all kunskap, den må afse hvilket
som helst af dessa områden, finnes
ytterligare en rangordning. Det finnes
kunskaper af verkligt värde (t. ex. de
naturvetenskapliga sanningarna, som ju alltid äro
oföränderliga), af skenbart verkligt värde
(t. ex. studiet af ett språk, hvars
kännedom gifver ökad kunskap om vårt eget),
och af konventionellt värde (t. ex. historien,
när den blott är en väfnad af namn, data
och sanningslösa fakta).
Spencer går riu igenom alla de olika
verksamhetsarterna, i det han söker visa,
att för hvar och en af dem kännedomen
om naturvetenskapen är nödvändig. Inom
den första är kännedomen om kroppen
oundgänglig för att undvika skada, sjukdom och
död. Med mycken kraft framhålles här
vikten af hälsans vård. Inom den andra
finner han, att alla möjliga yrken så godt
som uteslutande bero på naturvetenskap och
matematik: ingeniörens, landtmätarens,
affärsmannens, landtbrukaren, sjömannens
o. s. v.
Inom alla kräfves kunskap i geometri,
mekanik, fysik, kemi, astronomi, geologi,
biologi, ja, sociologi. Men det är icke nog
att genom egen erfarenhet inhämta de
naturvetenskapliga sanningar, som hvar och
en för sitt yrke behöfver, utan systematiskt
studium, förkunskaper fordras. Dessa för
lifvet så viktiga insikter - påpekar
Spencer- har man icke tillfälle att inhämta
i skolorna. (En sådan anklagelse kan väl
numera ej utan orättvisa upprepas, men det
är, i parentes sagdt, till stor del Spencers
förtjänst.)
För den tredje stora afdelningen träffas
inga förberedelser alls. »Om genom någon
besynnerlig ödets nyck - säger Spencer -
en eftervärld ej skulle finna något annat
spår af oss än en hög af våra skolböcker
och mogenhetsbetyg, kunna-vi måhända
föreställa oss, hur brydd en f omförs käre i
nämda värld skulle känna sig, då han i dem
ej funne något tecken till ett antagande att
ägarne häraf kunde antagas en gång få
föräldraplikter att fylla.» Vi tycka oss
höra honom draga följande slutsats: »Detta
måste hafva varit planen för dem, som
aflagt celibatslöfte. Påtagligen utgjorde detta
skolkursen för en bland deras munkordnar.»
Det är med skarpa ord Spencer
brännmärker denna försummelse. En af
hufvud-punkterna i hans program, hvartill han ofta
återkommer, är just detta yrkande på
förberedelse i skolan för föräldraplikter na, på
studium af uppfostrans teori och praxis.
Äfven för detta ändamål är vetenskapens
studium, fysiologi, psykologi m. m., den
bästa förberedelsen. Därjämte må
föräldrarna på allt sätt akta sig att genom
öfveransträngning eller hvad det vara må, så
skada sina kroppar, att deras barns kroppar,
som dessa få i arf, från början bära
för-därfvets frö i sig. Spencer har i sin filosofi
ägnat mycken uppmärksamhet åt
ärftlighetens lag.
Det fjärde området får sin förberedelse
genom blott ett ämne, historien. Men äfven
denna läses alldeles förvändt. Det är
krigshistorien, hof historien, på sin höjd
personhistorien vi studera, och ej den enda, som
för medborgaren är af något värde:
framställningen af samhällets utveckling.
Spencer önskar, att man skulle vända upp och
ned på detta förhållande, läsa
samhällshistorien och utelämna den andra.
Emellertid behöfves därtill, att äfven andra
vetenskaper studeras, såsom biologi och
psykologi, redan därför att de äro oundgängliga
för att kunna tolka samhällsläran.
Åt den femte afdelningen af mänsklig
verksamhet, den som hänför sig till den
estetiska bildningen, vill Spencer, såsom vi
sett, blott anslå de lediga stunderna i
lifvet. Han försäkrar, att han därför icke
missaktar den, »men», fortsätter han, »det
är en sak att skänka sitt bifall åt den
estetiska odlingen såsom i hög grad bidragande
till mänsklig lycka, och en annan att
medgifva den vara en väsentlig fordran för
denna lycka. Om man också medger, att
den är den mänskliga odlingens blomma,
måste man dock komma ihåg, att
blomsterälskaren väl odlar plantan .for blommans
skull men har lärt sig inse, att roten och
bladen i själfva verket äro af större bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
