Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (957.) 2 maj 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 18
SVENSK LÄRARETIDNING.
295
7 år, skulle detta procenttal; 11,83, kommit
att höja procentsiffran för dem, som vid
afgången fyllt 13 år, till nästan jämt 62
procent.
En bestämmelse att barnen ej före fyllda
13 år finge anställas i industriens tjänst,
skulle vara afgjordt gynnsammare för
skolan än bestämmelsen om 12 år.
Visserligen har statistiken här ofvan ett antal
afgångna, som är en eller annan månad
under 13 år, men af dessa stanna några kvar
i folkskolans högre afdelning, några
användas i hemmet, en och annan öfvergår till
annan läroanstalt, och de platssökande, som
med en 13-årsgräns skulle vara underåriga
för industriell anställning, ha många utvägar
till sysselsättning, äfven om fabriken ännu
någon månad skulle vara tillsluten för dem.
Man besinne nämligen, att handtverk,
handel och inånga andra näringar äro absolut
oförhindrade af ’författningsförslaget att
använda hur späda barn som helst.
Vid en undersökning om hvilka yrken,
som upptaga de utexaminerade omedelbart
efter afgången, hade tal:n t. ex. i ett%
skolhus funnit, att för närvarande af 74 gossar,
som åtnjuta fortsatt undervisning, endast 10
äro anställda å fabrik, medan 53 hafva plats
i handel eller andra yrken ocb 11 äro utan
anställning. Omkring 84 procent af de
anställda tillhöra således yrken, som af den
ifrågasatta författningen skulle vara
oberörda.
Denna statistik är - det medgifves -
mycket ofullständig, den rör sig med blott
en ringa undersökningsmassa. Tal:n ville
därför komplettera den med uppgifter om
yrkesfördelningen bland de lärjungar, som
under loppet af fem år afgått från högre
afdelningen af folkskolan,
Härom meddela årsberättelserna:
1894: Flertalet har erhållit anställning i
handtverk.
189-5: Af 53 gossar hade 17 anställning i
handtverk, l å mekanisk verkstad, 31 i
handel, l i sjömansyrket, 3 i annan tjänst.
1896: Af 72 gossar voro 27 anställda i
handel, 22 i handtverk, 3 på mekanisk
verkstad, 2 i sjömansyrket, 2 i fabrik, 16 i annan
tjänst.
1897: Af 90 gossar sysselsattes 36 i
handel, 24 i handtverk, 7 i fabrik, 3 på
litografiskt tryckeri, 2 på ritkontor, l på mekanisk
verkstad, l i sjömansyrket, I i skeppsbyggeri
samt 15 i annan tjänst.
1898: Af 83 gossar hade 35 plats i
handel, 22 i handtverk, 4 i fabrik, 4 på
litogra-grafiskt tryckeri, 4 på mekanisk verkstad, l
på häradsskrifvarekontor samt 13 i annan
tjänst.
Dä civilministern häfdar den åsikten, att
skolan och industrien böra gränsa
omedelbart intill hvarandra, dela vi i så måtto
denna mening, att äfven vi anse det
skadligt, att skoltiden och arbetstiden (i den
betydelse vi här taga dessa ord) skiljas
genom en sysslolöshetsperiod. Men vi hysa
också den farhågan, att om 12 och ännu
mer om 11 år sättas som åldersgräns för
barns inträde i industrien, dennas gränser
i verkligheten komma att dragas ett
betänkligt stycke innanför den normala
folkskolekursens, och vi ha sökt anföra något
exempel på att ett fastställande af en
minimiålder af 13 år ej behöfver leda till
dag-drifveri.
Om, såsom det antydts, industrien är en
stormakt, tager nog denna ut sin rätt. Vid
en gränsreglering mellan industrien och
skolan kan det därför ej vara välbetänkt att
för mycket gynna den starkare parten.
Beträffande feriearbetet ville tal:n blott
påminna därom, att den normala lästiden i
folkskolan är 8 månader om året.
Den fortsatta undervisningen har i nu
gällande förordning om minderårigas arbete,
§ 7, ett godt stöd, hvilket folkskolestadgan
åberopar i § 50. Den ifrågasatta nya
författningen är ren från allt hvad fortsatt
undervisning heter. Att sådan undervisning
icke ingår i denna författnings tankegång,
framgår med en ingalunda glädjande
tydlighet af bestämmelsen om J O timmars arbets .
dag för 13-åringar. Denna förändring
framstår för oss som en tillbakagång till och
med för - industrien själf.
Vi tänka oss således en samling 11- och
12-åringar, som »öfvergått till näringarna»
och odeladt kan få ägna sig åt
storindustrien utan alt generas af någon skolplikt.
Hvilket oberoende och själfständigt lif!
Hvilken försigkommenhet vid unga år l
Man klagar ju annars bittert öfver
ungdomens förvildning, öfver
auktoritetslös-heteB, öfrer den öfverhandtagande
materialismen och mera sådant - trots våra dyra
skolor. Skulle det då icke vara skäl att
just från dessa synpunkter undersöka, om
det inte är något annat, som barnen
behöfva, än en tidig anställning, eller om de
inte behöfva något på samma gång som
denna. Och är det månne icke väl mycket
materialism i en »uppfostran», som för de
minderåriga arbetskrafterna utestänger alla
ideella fläktar? Och hvad är det slutligen
för en hushållning att underhålla ett
dyr-, bart folkskoleväsen, som förhindras att
fungera,, då det som bäst behöfves, nämligen
under den så kritiska Öfvergångsåldern?
Ingen torde bestrida nyttan och nödvändig
heten af att en ung människa lär sig arbeta.
Arbetet är i hög grad uppfostrande, och
bland skolans män har den åsikten vunnit
allt större utbredning, att kroppsarbetet bör
ha en plats i skolans undervisningsplan.
Kroppsarbete har också gjort mången
half-vilde spak och tam. Men människan, icke
minst den i utveckling stadda ungdomen,
behöfver något underhåll äfven för sin
andliga varelse. Den, som blickat närmare
in på en fabrik, medför nog i allmänhet
därifrån det intrycket som det förhärskande,
att arbetet där för det stora flertalet är
skäligen andefattigt och enformigt. Och
därför hålla vi före - ehuru vi villigt
medgifva, att några timmar i veckan i en
fortsättningsskola just icke äro i stånd att
bibringa lärjungarne några betydligare kurser
i det eller det ämnet - att dessa
skoltimmar behöfvas för att tillföra
lärjungarnes själslif någon näring, som ej fabriken
kan lämna, för att gifva någon väckelse
och odling åt deras tankar och intressen,
för att skänka deras tillvaro ett mänskligare
innehåll. Skoltimmarnas närmaste uppgift
synes vara att bereda den unge arbetaren
eller arbeterskan ett andligt luftombyte och
att gifva smak på de själsodlande
förströelser, som förhindra de fördäribringande
tidsfördrif, för hvilka ungdomen så lätt
faller offer.
Vi misstaga oss säkerligen ej heller, om
vi i skolplikten i fortsättningsskolan se ett
verksamt disciplinmedel, af hvilket de
minderåriges föräldrar, arbetsgifvarne och
samhället i sin helhet draga fördel. Så länge
de unga arbetarne stå under skolans
ledning - och en af skolans hufvuduppgifter
är ju att befordra tukt och ordning- ha
de åtminstone någon, som tar vara på dem
för samhällets räkning. Men hvem gör det
annars? Hemmet borde göra det, men vi
ha tyvärr mångenstädes ondt om hem nu
för tiden. Och skulle det vara så väl, att
både hemmet, skolan och arbetsgifvaren
hjälpas åt - då är ju ungdomen blott att
lyckönska.
Hur man ser saken, positivt eller
negativt, skulle således den fortsatta
undervisningen i sin mån bidraga till ungdomens
sunda uppfostran och till motverkande af
den förvildning, som man ej längre tvekar
att till väsentlig del skrifva på
industrialismens konto.
Dessutom bör väl den intelligensens odling,
som undervisningen söker åstadkomma, ej
vara utan sin betydelse, icke blott för
arbetareståndets utan ock för näringslifvets
höjande. Erfarenheten från Tyskland, där
fortsättningsskolan nästan öfverallt är
obligatorisk för den manliga ungdomen, synes
bekräfta denna åsikt.
Får fortsättningsskolan blott en tryggare
existens, hvilket den hittills saknat (och
ännu mer skulle komma att sakna, ifall
dess förnämsta rekommendation,
skolpliktig-hetsparagrafen i fabriksförordningen, skulle
öfverkorsas), skall den nog äfven i vårt land
blifva allt nyttigare för såväl arbetare som
arbetsgifvare. Ett villkor härför är
emellertid, att den blir obligatorisk under något
år, obligatorisk åtminstone för hvarje gosse,
som ej åtnjuter annan med
fortsättningsskolans jämförlig undervisning.
Hela den i fortsättningsskolan ifrågasatta
skolpliktigheten uppgår till sex veckor eller
180 timmar årligen. Ätt till och med en
mycket drygare skolgång är förenlig med
arbetsanställning, därpå kunde anföras
hundra-ja tusentals exempel ensamt från Göteborgs
skolor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
