Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 18. (957.) 2 maj 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
296
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 18
"Reduktion af folkskolans
lärokurser."
Vid Pedagogiska sällskapets senaste
sammanträde härstädes förelåg till behandling
frågan: »J hvilken mening kan en reduktion
af folkskolans lärokurser anses önskvärd?»
Diskussionen inleddes med ett längre
anförande af rektor L. M. Wcern. Efter att
hafva erinrat om den i många fall
oberättigade kritik, för hvilken den svenska
folkskolan under senare åren varit utsatt, ville
tal:n i anledning af den uppställda frågan
som en väsentlig brist hos folkskolan
framhålla dess i flera afseenden
otillfredsställande läroplan. Han yttrade därvid i
hufvudsak följande:
En stor del af det läroinnehåll, sona
enligt gällande plan skall meddelas i
folkskolorna, kommer för tidigt, i det att barnen ej
äro mogna för ett verkligt tillägnande af
detsamma. Detta innebär en stor fara.
Resultatet blir i så fall lätt en skenkunskap
eller åtminstone en mycket svag kunskap,
som saknar uppfostrande kraft.
l fråga om historia, naturkunnighet m. fl.
ämnen inträda vissa delar alldeles för
tidigt. Men det folkskolans läroämne, där
största oemotsvarigheten mellan
läroinnehållet1 och lärjungens mognad förefinnes, är
dock utan tvifvel kristendomskunskapen.
Tal ville särskildt uppehålla sig vid detta
ämne och därvid stödja sig bland annat
på den erfarenhet han gjort som
folkskoleinspektör. I de gynnsammast ställda
folkskolorna läsa, enligt normalplanen, i tatekes
9-åringarna i l kl. lia hufvudst, (större delen)
10- » i 2 > l:a och 2:a art.
11- * i 3 y 3:e art. och 3:e hufvudst.
12- » i 4 » 4:e och 5:e hufvudst.
I andra, mindre gynnsamt ställda skolor,
inträffar det, att 9-åringar få läsa lia
och andra art. och 11-åringar 4:e och 5:e
hufvudstyckena.
I de högre flickskolorna däremot läsa
13-åringarna i 4 kl. l:a hufvudst.
. 14- > i 5 > lia och 2:a art.
15- » i 6 » 3:e art.
o. s. v.
Den, som erfarit svårigheten vid att
ka-teketiskt behandla 2:a och 3:e artiklarna
med 14- och 15-åringar, torde förstå, hvad
det innebär, att under vida ogynnsammare
yttre förhållanden läsa motsvarande stycken
med 10- och 11-åringar, som äro jämförelsevis
senare utvecklade än de högre
flickskolornas elever.
De allmänna läroverkens katekeskurser
sammanfalla rätt nära med folkskolornas.
Men i de allmänna läroverken skall
kate-kisationen, d. v. s. den resonerande
hevris-tiska behandlingen af katekesens text,
enligt hvad stadgan uttryckligen angifver, börja
först i 4:e klassen, hvaraf man kan sluta,
att den föregående behandlingen är ämnad
att innebära ett öfvervägande mekaniskt
inlärande.
l folkskolan skall däremot, enligt
normalplanens bestämda anvisning,
katekesundervisningen från början till slut försiggå i öf-
verensstämmelse med de i k. cirkuläret af
den 12 maj 1865 uttalade grundsatser, d. v. s.
läraren skall »iakttaga ett sådant
förfaringssätt, att de heliga sanningarna, jämte det
de till sitt väsentliga innehåll klart och
bestämdt fästas i de ungas minne, tillika må
lefvande uppfattas af deras begrepp för att
blifva fruktbärande för deras lif*.
Man söker naturligtvis ställa sig dessa
föreskrifter till efterrättelse. Genom en
resonerande frågeundervisning vill man gifva
lärjungarna en klar och tydlig
begreppsuppfattning af de heliga sanningarna. En
hufvudsak för seminarierna blir ock för
närvarande att inviga sina lärjungar i
kateki-sationens svåra konst.
Men alla dessa ifriga bemödanden äro
till en god del bortkastade, helt enkelt
därför, att folkskolans barn, då de blifva
föremål för denna undervisning, äro absolut
oförmögna att förståndsmässigt tillägna sig
allra största delen af dess innehåll.
Resultatet blir eri i det närmaste mekanisk
ordkunskap, vunnen på katekisationens långa,
mödosamma och tidsödande omväg. Barnen
lära sig utantill ej blott lilla katekesen,
utvecklingens stycken och de dithörande
bibelspråken; de lära sig dessutom utantill
de af läraren önskade svaren på hans
utvecklande frågor rörande dessa texter.
Det kan ej, trots lärarens bästa och
ärligaste afsikter, bli annorlunda, då
läroinnehållet till största delen ligger utanför
barnens andliga horisont.
Enligt det nyss citerade k. cirkuläret
skola de heliga sanningarna till sitt
väsentliga innehåll klart och bestämdt fästas i de
ungas minne,. Troligen menas härmed, att
de unga böra få lära sig ett bestämdt
språkligt uttryck för dessa sanningar. Men
barnen få nu först lära sig lilla katekesens
uttryck för en viss sanning, så utvecklingens
modifierade eller omstöpta uttryck för samma
sak, därefter bibelspråkets ännu mer
afvikande uttryck för samma sanning och
slutligen de af katekisationen förmedlade
om-skrifningarna, således flera mer eller mindre
afvikande språkliga uttryck för samma sak
- allt utantill och ordagrant. Hvad blir
det under sådana förhållanden af klarheten
och bestämdheten i uppfattningen?
Den åt ämnet anslagna tiden räcker i
allmänhet ej till. Både skolrådsordförande
och inspektörer f råga i främsta rummet efter
detta läroämne. Läraren frestas då att från
andra ämnen taga tid till
katekesundervisning för att få till stånd den »fasta och
bestämda kunskap», som fordras vid
examina och inspektionstillfällen.
Vågar man se sanningen i ögonen och
öppet uttala hvad man sett, måste man
säga: Man offrar i våra folkskolor en dryg
del af barnens så ofantligt dyrbara tid på
åvägabringandet af en s. k.
kristendoms-skåp, som är en tom och död ordkunskap,
som därför skänker hvarken uppbyggelse
eller intresse, men mången gång föder leda
och afsmak för detta folkskolans viktigaste
läroämne.
Här har man ett af skälen till att
folkundervisningen hos oss ej gifvit den valuta
af hjärtats och intelligensens bildning, som
man hade väntat, och som det redbara och
energiska arbete, hvilket där nedlägges,
under lyckligare omständigheter skulle
rikligen gifva.
I det nämda k. cirkuläret heter det, att
de heliga sanningarna skola lefvande
uppfattas af barnens begrepp för att blifva
fruktbärande för deras lif.
Den kunskap, som plägar bära frukter i
lifvet, är dock ej den abstrakta
begreppskunskapen utan föreställningskunskapen,
åskådningskunskapen. En hjältegestalt ur
historien mäste för att göra intryck på
lärjungens känsla och vilja framstå full och
hel - ej sönderdelad i begreppsbitar. »Den
sakkunskap, kristendomsundervisningen skall
gifva barnet», säger Erasmus Rotterdamus, »är
en lefvande åskådning af Kristi person. Om
denna bild nedlägges i det mottagliga
barnasinnet, skall den en gång bära rik frukt».
Äfven den bibliska historia, som
skildrar Jesu lif, ges i små läxbitar, hvilka
ytterligare uppdelas och analyseras.
Liksom den kateketiska lärometoden
här-stanynar från Sokrates, så torde den höga
uppskattningen af den religiösa
begreppskunskapens värde och betydelse vara en sokratisk
reminiscens. Men denna aristokratiska åsikt
strider helt och hållet mot kristendomens
demokratiska anda, liksom den strider mot
den lutherska kristendomens grundtanke.
De flesta bibelspråk, som äro upptagna i
katekesutvecklingen, hafva ett enbart
teoretiskt innehåll och värde: de uttrycka en
åsikt eller en lära. Endast ett
jämförelsevis ringa antal äro af ett uppbyggligt
innehåll, d. ä. sådana, som kunna skänka tröst
åt den bedröfvade, hopp åt den förtviflade,
hjälp och stöd åt den frestade o. s. v. -
Härpå anförde tal:n flera exempel.
En reduktion och gallring är synnerligen
behöflig såväl i fråga om bibelspråken som
äfven med afseende på de psalmverser, vi
förelägga våra barn till utanläsning. De
sköna och högstämda ord, som vi lägga på
de ungas läppar och låta ljuda för deras
öron, borde blifva ett skydd mot de låga
och fula orden. Månne det, som nu
lä-res, verkar så? Nej, tyvärr. Uttrycken
för den råa känslan och det låga begäret,
hvilka på gatan och kanske äfven i
hemmet ljuda för gossens öron, lägra sig också
allt för snart pä hans läppar, och de bo
där sedan med obestridd rätt utan att lida
något intrång från de bleknande minnena
af de nian ga ordagrant inlärda abstrakta
uttrycken för de heliga sanningarna.
Utan skada, ja till stort gagn för den
sedliga och religiösa bildningen, kunde man
från folkskolans lärokurser reducera bort
största delen af katekesutvecklingen jämte
flertalet af de där upptagna bibelspråken.
Kristendomsundervisningen i folkskolan borde
bli i det hela historisk, och den systematiska
undervisningen i samma ämne inskränkas
till en ordnad framställning af den kristna
sedeläran. Resten kunde förläggas till
konfirmationsskolan.
Vissa af folkskolans kurser i öfriga
ämnen borde minskas till sin utsträckning för
att i de återstående delarna kunna göras
fylligare och djupare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
