- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
327

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (959.) 16 maj 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 20

SVENSK LÄRARETIDNING.

327

och lärare kunnat förhindra, att
minirm-kurser upprättats, detta till och med på
sådana orter, där icke ens det ringaste
behof i dylikt afseende kunnat sägas vara för
handen. Det skulle därför verka som en
stor lättnad för folkskolans målsmän och
vänner, om anvisningarna rörande s. k.
minimikurser helt och hållet uteslötes ur
normalplanen.

2. Redan i 1878 års normalplan
upptogos lärokurser och läsordningar för fem
olika anordningar af småskolan och för sex
anordningar af folkskolan. I 1889 års
normalplan ökades antalet till sju för
småskolan och åtta för folkskolan, hvartill
kommo fyra olika anordningar af s. k.
mindre folkskolor. Anledningen till, att så
många olika slag af skolor upptogos i
normalplanen, angifves vara, att skolråden
behöfde anvisningar om, huru de, hvart och
ett inom sitt distrikt, skulle kunna anpassa
skolanordningarna efter där rådande lokala
förhållanden. Som bekant finnas dock bland
den stora mångfalden af sålunda anvisade
skolformer blott några få, som äro så
beskaffade, att barnen få dagligen besöka
skolan åtta månader af året. Öfriga former
medgifva endast hälften af denna tid eller
ännu mindre. Tydligtvis är det dock de förra,
som enligt folkskolestadgan och enligt
mycket mättliga fordringar på ea god
folkundervisning kunna sägas vara verkligen normala.
De öfriga äro ju i större eller mindre grad
nödfallsutvägar, hvilka kunna försvaras
endast af lång skolväg eller af synnerligt
tryckande fattigdom hos befolkningen. Detta har
ock utan tvifvel varit normalplanens mening.
Men något uttryckligt påpekande häraf
finnes ej, utan alla skolformer framträda vid
en ytlig betraktelse såsom lika berättigade.
Häraf har så småningom uppstått den
föreställningen, att skoldistrikten skulle kunna
utan hänsyn till befolkningstäthet och
förmögenhetsvillkor välja hvilken af de i
normalplanen upptagna skolformerna, de
behaga. Om sålunda åtta månaders daglig
skolgång för hvarje barn varit använd i ett
distrikt, och barnantalet där tillväxer, t. ex.
genom utveckling af industri därstädes,
hvilket vållar att förutvarande lokaler och
lärarekrafter blifva otillräckliga, så har det
blifvit ganska vanligt, att man, i stället för att
öka lärarekrafterna, undandrager sig
uppfyllandet af de sålunda uppkomna nya
behof ven genom att välja någon i
normalplanen anvisad skolform med blott hälften
så lång lärotid pr barn, d. v. s. genom
införande af s. k. afdelnings- eller
hvarannan-dagsläsning. Lärarnes motstånd mot en
sådan försämring af skolväsendet har affärdats
med den invändningen, att
hvarannandags-och afdelningsläsning ju äro lika lagliga som
daglig lärotid och enligt hvad normalplanen
tyckes utvisa ge i det närmaste samma
resultat. Till och med i en del tätt
befolkade trakter med låga kommunalskatter och
i öfrigt lyckliga ekonomiska förhållanden
har sålunda half lärotid blifvit så vanlig,
att den redan nu anses eller åtminstone är
på väg att blifva ansedd som den
företrädesvis »normala» ordningen.

För att bibringa vederbörande en rätt

uppfattning om hvad som är normalplanens
och folkskolestadgans mening och för att
gifva skolråden och lärarne ett välbehöfligt
stöd i deras sträfvan att behålla eller
återvinna full lärotid är det af behofvet
påkalladt, att normalplanens i verklig mening
normala former uttryckligen framhållas
såsom sådana, och att de öfriga upptagas
endast såsom biformer med angifvande af de
särskilda omständigheter, som i vissa fall
kunna berättiga deras användning.

3. I senast utfärdade folkskolestadga har
i § 5 mom. 4 upptagits ett slags
fortsättningsskola, kallad »ersättningsskola», afsedd
för sådana barn, som fått lämna skolan
under de i § 48 angifna villkoren.

Där inom ett skoldistrikt folkskolestadgans
öfriga bestämmelser äro någorlunda
iakttagna, måste, såsom ofvan vid punkten l
blifvit påvisadt, blott ett ringa fåtal barn
komma att utexamineras efter ifrågavarande
paragraf. Flertalet bland dessa barn hafva
oregelbundet besökt skolan eller på annat
sätt brustit i flit, hvadan man ej hos . dem
kan förutsätta den håg för intellektuella
sysselsättningar, som är ett oeftergifligt
villkor för, att en kortare fortsättningskurs,
sådan som i »ersättningsskolan» blefve dem
erbjuden, skulle bära någon frukt. Deras
kunskapsmått är tillika så ringa, att de
antagligen icke skulle kunna i skolan
sysselsättas med stort annat än enklare skrif-,
läs- och räkneöfningar. Nu finnes det
näppeligen någon utsikt att kunna göra
dylika öfningar tilldragande för 13-15-åringar,
hvilka till följd af förut hos dem utvecklad
oördentlighet och lättja endast motvilligt gå
till skolan. Men under sådana förhållanden
blir skolgången helt visst oregelbunden och
af kort varaktighet. Att försöka tvinga
lärjungar af detta slag till en skola af denna
art skulle svårligen gagna; ty därigenom
skulle i de flesta fall endast åstadkommas
fiendskap mot läraren och skolan.
Erfarenheten har ock tillräckligt visat, att sä
beskaffade skolor sällan höja lärjungarnas
intellektuella och sedliga nivå. Deras
gagnelig-het annat än i sällsynta undantagsfall synes
sålunda i hög grad tvifvelaktig. I de flesta
skoldistrikt äro de dessutom för närvarande
obehöfliga, emedan barn afgångna enligt § 48
äro så fåtaliga, att de ej kunna tänkas bilda
hela skolafdelningar.

Däremot är det uppenbart, att
befintligheten af s. k. ersättningsskolor inom ett
skoldistrikt måste komma att verka såsom
en stark frestelse för föräldrar och
arbets-gifvare att begära en allmännare tillämpning
af folkskolestadgans § 48, och det säger sig
själft, att skolrådsordförande och skolråd
ej i detta hänseende skulle kunna hålla
emot med samma kraft, ifall de blifvit
bringade att upprätta särskilda
skolafdelningar, dit i förtid afgångna barn kunna
hänvisas.

Då ersättningsskolan sannolikt icke skulle
i verklig mening gagna dem, för hvilka hon
är afsedd, men däremot i hög grad komme
att befordra barnens afgång i förtid, synes
hvarje åtgärd, som gynnar en allmännare
utbredning af densamma, böra undvikas.
Dess upptagande i normalplanen skulle en-

ligt den erfarenhet, som vunnits beträffande
andra ogynnsamma skolformer, med
säkerhet verka i sådan riktning. Med anledning
häraf hafva många kretsföreningar och
enskilda lärare äfvensom skolrådsordförande
och andra skolvänner i skilda delar af vårt
land uttalat stora farhågor för följderna af
ersättningsskolans intagande i normalplanen.
Därvid har tillika framhållits, att inom de
få distrikt, nämligen de större städerna, där
dylika skolor möjligen kunde anses äga
något slags berättigande, finnas så många
fackmässigt utbildade skolmän, att dessa utan
hjälp af särskilda anvisningar i
normalplanen böra kunna uppgöra lämplig läroplan
för ifrågavarande skolor.

4. Normalplanen af år 1889 innehåller
bland annat en skolform med treklassig
småskola och treklassig folkskola. Där denna
form varit försökt, har den emellertid ej
befunnits medföra några fördelar framför
tvåklassig småskola och fyrklassig folkskola
men väl flera allvarliga olägenheter.

Om de tre småskoleklasserna undervisas
samtidigt af lärarinnan, så måste hon i de
flesta ämnen låta dem läsa hvar för sig,
emedan skillnaden mellan klasserna i
förmågan att följa undervisningen samt att
uppfatta högsvenskt tal- och skriftspråk helt
naturligt är mycket stor under de tre första
skolåren, enär skolarbetet på detta stadium
till stor del går ut på att gifva barnen
förmåga härtill. Men då lärarinnans tid skall
delas mellan tre läslag, måste hon gifva
hvart och ett af dem så mycket tysta
öfningar, att hon ej hinner ordentligt
öfver-vaka, huru arbetet utföres. Detta verkar
synnerligen menligt på barnens hela
skolbildning, ty om icke noggrannhet och
punktlighet vid arbetet grundläggas hos dem från
första början, så misslyckas det i de flesta
fall att senare vänja dem härvid. Under
deras första termin behöfva de för öfrigt
ständig tillsyn, hvarför tysta öfningar i
egentligaste mening då visat sig vara i regel
outförbara. Att under denna tid icke blott
undervisa en annan afdelning utan därjämte
hafva uppsikt öfver en tredje blir för lä
rarinnan så enerverande, att hon, om hon
ej äger ovanligt starka kropps- och
själskrafter, snart blir till den grad utsliten, att
hon ej kan ordentligt sköta något slags
skolarbete.

Bilda åter två af småskoleklasserna en
afdelning och den tredje en annan, och dessa
afdelningar besöka skolan på olika tider, så
minskas lärotiden för hvarje barn till
hälften.

För folkskolan medför ej heller den
tre-klassiga småskolan det gagn, som varit med
densamma afsedt, nämligen att minska
antalet läslag. Fyra folkskoleklasser
undervisade samtidigt kunna nämligen i de flesta
ämnen hållas tillsammans i två läslag, och
äfven i den treklassiga folkskolan blir det
nödvändigt att hafva två läslag i nära nog
alla ämnen.

Det mest afgörande skälet emot
ifrågavarande skolform är dock, att den beröfvar
folkskolan ett af dess läroår. Det tredje
småskoleåret utgör härför ingen fullgod
ersättning. En småskollärarinna, som har tre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0331.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free