Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 27. (966.) 4 juli 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:r 27
SVENSK LÄRARETIDNING.
447
församlingsbor till grafven å Medelplana nya
kyrkogård, där skolbarnen under anförande
af skollärare Kalin i Ledsjö afsjöngo en
begrafningshymn. I processionen deltogo
skolbarnen, samtliga bärande blommor,,
hvarmed de sedan smyckade den afhållne
lärarens grafkulle. I processionen märktes dess
utom församlingens skolråd, hvaribland
grefvarne Hamilton på Hjälmsäter, samt ett
antal öfriga församlingsbor och kamrater
från omnejden. Bland kransar märktes
äfven, utom ofvannämda från kretsföreningen,
en från församlingens skolråd, å hvilken
lästes: »Tack for ärligt och troget arbete!»
I sitt uppträdande okonstlad och flärdlös,
som kamrat öppen och vänfast lämnar
Bejner ett stort tomram efter sig äfven inom
den förtroligare umgänges- och
kamratkretsen. Frid öfver hans minne l
Anders August Bejner föddes den 29 juli
1849 i Gingri församling af Älfsborgs län.
Född af fattiga föräldrar samt tidigt fader- och
moderlös, måste han vid 13 års ålder lämna
folkskolan, där han genom flit, framsteg och
naturlig begåfning gjort sig mycket bemärkt
och omtyckt både af lärare och kamrater,
samt ge sig ut i världen på egen hand för
att förtjäna sitt uppehälle. Han hade ingen
annan utväg än att söka plats som dräng.
Hans husbonde, en numera afliden präst
inom Skara stift, fann snart, att den unge
drängen utmärkte sig genom mera intelligens
och lofvande låter än man var van att finna
hos hans vederlikar. Hr B. avancerade
därför snart i tjänsten och blef
spannmålsuppköpare för den kvarn, soin hans husbonde
ägde. Äfven detta uppdrag fullgjorde han
till belåtenhet. Men hans håg vände sig allt
mera afgjordt åt annat håll. Han beslöt att
välja skollärarebanan. I följd häraf sökte och
erhöll han inträde vid Göteborgs seminarium
på hösten 1871 och utexaminerades ined
synnerligen vackra betyg därifrån år 1874.
Samma år erhöll han anställning som extra
ordinarie lärare vid Adolf Fredriks folkskola i
Stockholm och befordrades året därpå till
ordinarie därsammastädes. Jämte skötandet
af denna befattning upprättade han en
skrif-skola, som vann ganska stort förtroende och
inbragte sin innehafvare god vinst. Man
kunde häraf hafva väntat, att han skulle
förblifva i hufvudstaden för all framtid. Men
hvad det än var, som lockade honom - allt
nog, då en ledig plats yppade sig på det
fagra Kinnekulle, var hans beslut fattadt.
Han sökte och erhöll år 1881 de förenade
folkskollärare- och klockaretjänsterna i
Medelplana församling, hvilka han tillträdde 1882
och sedan innehade till sin död.
Organist-och kyrkosångareexamen hade han aflagt i
Skara år 1877. J. G. Söderberg.
Fabrikerna och uppfostran.
Det i fabriksstaden Norrköping
utkommande »Östergötlands Dagblad»
innehöll .strax efter midsommarshelgen
en ledande artikel med rubriken
»Ungdomen», hvilken är väl förtjänt af
beaktande såväl för det intresse den
visar som för den sakliga och värdiga
ton, hvari den är hållen.
Tidningen utgår från de så ofta hörda
klagomålen öfver ungdomens
»förvildning», hvilken påståtts taga sig uttryck
i »ökade brott, ligapojksväsende och
i allmänhet ett tygellöst lefverne».
Vi äro - yttrar den härom - icke säkra
på, att förhållandet i alla dessa afseenden
är sämre i våra dagar än] det förut varit.
Särskildt är det ju höjdt öfver allt tvifvel,
att onykterheten - så många brotts och så
mycket eländes främste tillskyndare - i högst
väsentlig grad aftagit i vårt land. Men icke
förty gifves det tillräcklig anledning att
allvarligt öfverväga, om vi verkligen göra hvad
vi kunna för att råda bot på ett
samhälls-ondt, som dock existerar och tar sig uttryck
i en hel del ungdomens moraliska lyten. En
dylik maning tränger sig i regel särskildt på
en vid de stora årshögtiderna, då ungdomen
skall välja en form för det sätt, på hvilket
den skall bäst och gladast använda sin fritid.
Då träda lytena mera fram, och tyvärr
medföra de ofta de sorgligaste följder.
Detta uttalande träffar enligt vårt
förmenande spiken på hufvudet, icke
minst genom sitt framhållande af den
stora sanningen, att frågan om
ungdomens sedliga uppfostran i själfva
verket är identisk med frågan: huru
skall ungdomen fås sådan, att den på
bästa sätt använder sin fritid? Många
välmenta personer, som fått ögonen
öppna för de missförhållanden, hvilka
man sammanfattat under benämningen
»ungdomens förvildning», tyckas hafva
kommit till den slutsatsen, att
arbetsklassens ungdom egentligen icke alls
borde ha någon fritid. Ledighet för
mat och sömn måste den naturligtvis
erhålla, men för öfrigt borde hvarje
stund användas till arbete, d. v. s. till
arbete för uppehället. Så klena kunna
många högvisa människors insikter i
själslifvet vara.
Efter ofvan anförda inledning
öfvergår Östergötlands Dagblad till det
allmänt kända sakförhållandet, att man
»i fabriks s städer na ansett sig finna
alldeles speciella härdar för förvildad
ungdom», och det meddelar till
belysning häraf ett utdrag ur den petition,
som centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärareförening den 24
sistlidna februari ingaf till k. m:t i
fråga om minderårigas industriarbete,
samt fortsätter därpå:
Det ligger mycken sanning i detta yttrande.
Men på samma gång som vi erkänna detta,
och på samma gång vi ur rent hygienisk
synpunkt strängt fasthålla vid, att den tid,
då barnet skall kastas in i industriens stora
grottekvarn, bör komma först då det fysiskt
hunnit till den utveckling, att det äger
nödiga förutsättningar för att icke strax malas
sönder, på samma gång kunna vi dock icke
obetingadt skrifva under, att fabriksarbetet
bär och - framför allt - måste bära den
största skulden i ungdomens förvildning.
Arbetet i och för sig förvildar ingen, äfven
om det är fabriksarbete, och kamratskapen
behöfde bland fabriksungdomen icke vara
sämre eller ha ett mer demoraliserande
inbördes inflytande än på andra områden.
Inför en sträng disciplin i fabrikerna, och
de skulle - långt ifrån att vara några
härdar för uppdragande af dålig ungdom - bli
en uppfostrarinna så god som någon!
Det måste råda en ständig samverkan
mellan skola, hem och arbetsgifvare, så långt
denne sistnämda har att göra med personer
i uppfostringsåldern. Det borde icke vara så
svårt att äfven i fabrikerna hålla efter
slyng-lar, som på ett eller annat sätt förgå sig,
äfven utom arbetet, och det är så långt ifrån,
att detta är något, som man icke får begära
af arbetsgifvåren, att det tvärtom ligger i
arbetets eget intresse, att så sker.
Om man på alla dessa håll med tillräckligt
allvar fattade sin uppgift och sitt ansvar mot
ungdomen och samhället, så skulle helt
säkert klagomålen öfver en förvildad ungdom
snart nog tystna.
Folkskolans män skola vara de
första att erkänna, att det ligger mycken
sanning äfven i detta yttrande. De
veta mycket väl, att »arbetet i och för
sig förvildar ingen, äfven om det är
fabriksarbete», och de hafva aldrig hyst
den mystiska meningen, att
fabriksarbetet i och för sig skulle bära största
skulden i ungdomens förvildning. Ej
heller hafva de naturligtvis på minsta
sätt velat förneka den moraliska plikten
för hvar och en, som »har att göra
med personer i uppfostringsåldern», att
efter bästa förmåga hålla efter dessa,
då de göra sig skyldiga till
slyngel-aktigheter.
Men hvad centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärareförening
ansett sig böra framhålla och som af de
flesta - märkligt nog - synes vara
alldeles förbisedt, det är, att
barnproletären, det i lönearbete anställda
barnet, befinner sig i en lefnadsställning,
som i sig själf strider mot naturen
och därför måste skapa
missförhållanden af svåraste art.
Grundförutsättningen för barnets
uppfostran är dess beroende af uppfostrarne,
i främsta rummet af föräldrarna. Men
dessas myndighet hvilar faktiskt på deras
försörjningsplikt. Då de satt barn i
världen, hafva de iklädt sig ansvaret
för deras uppehälle och uppfostran.
Föräldrarnas försörjningsplikt och
upp-fostringsmyndighet höra oupplösligen
tillhopa; i samma mån de frigöra sig
själfva från den förra, frigöra de äfven
sina barn från den senare. Häri
ligger den enkla förklaringen till det
allmänt bekanta faktum, att
föräldraauktoriteten är underminerad på alla
sådana orter, där - såsorn
centralstyrelsen i sin petition till k. m:t
uttrycker sig - »industriarbetet i
vidsträcktaste grad lyckats lägga beslag
på familjernas arbetskrafter, så att det
blifvit sed icke blott att mödrarna
arbeta utom hemmet, utan äfven att
barnen redan vid tidiga år tagas ur
skolan för att sättas i fabrikerna».
Barnens ekonomiska beroende af
föräldrarna har här delvis eller helt och
hållet upphört; ja, understundom ha
föräldrarna på sätt och vis kommit i
ekonomiskt beroende af barnen. Huru
kan man under sådana omständigheter
inbilla sig, att det normala, det
naturliga förhållandet mellan föräldrar och
barn fortfarande skall blifva
beståndande? Hvad som är abnormt har ock
abnorma följder. Försätt ett barn i
den vuxnes ställning, och det skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
