Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (972.) 15 augusti 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542
SYENSK LÄRARETIDNING.
N:r 33
Det är himmelriket, som Kristus fört in i
världen, och Guds förgamling fortsätter hans
verk. Hon möter lifvets begynnelse med
lifvets krafter och arbetet med
uppehållelsens. Kristendomen är icke ett stycke
ande-lif vid sidan af något annat, icke en ny klut
på ett gammalt kläde eller en
räddningsanstalt för de förolyckade. Nej, den är det
upprättade människolif vet, fästadt vid Gud
med trons band - det enda, som. håller och
som i sig innehåller nog för barnet som för
den vuxne. Därför är heller intet mänskligt
främmande för kristendomen.
Och när skolans män och kvinnor begynte
sitt möte i kyrkan, så vittnade detta om att
de sågo sin gärning som en del af
himmelrikets verk på jorden. En rätt lärare erinrar
sig dagligen för hvem och med hvem han
arbetar - att han är ett Herrens redskap,
att hans arbete är för framtiden och
fosterlandet.
För ingen hyste predikanten så stora
sympatier som för lärarne, hvilka ofta måste göra
sin viktiga lifsgärning under förhållanden och
villkor, som sätta deras krafter och tålamod
. på de hårdaste prof. De behöfde i sanning
taga till sig Herrens ord: »Kommen till mig,
I alle, som arbeten och ären betungade!»
De behöfde höra, att deras arbete är för
Guds like. Därför bör skolans gärning ock
omhägnas så att den té&m göras med glädje.
Hvad man än kan säga om Nordens folk -
allt eftersom ljuset stigit öfver landen hafva
de klarare och klarare insett skolans
betydelse.
Skolan har vuxit från kyrkans ledband,
men där skall icke byggas någon mur mellan
kyrkan och skolan. Tal:n uttryckte därför
den förhoppning, att kyrkans och skolans
män båda måste betrakta sig som
medarbetare i Jesu Kristi rike. Nordens folk
hafva förstått, att skolan bör i sig upptaga
världskulturens rika frukter. Gud signe Eder,
slöt predikanten, I skolans män och kvinnor
och gifve Eder nåd att känna begynnelsens
och uppehållelsens krafter och gifve Eder
tålamod i Eder lifsgärning att fostra ett
harmoniskt släkte!
Deputerade från kretsföreningarna i
Norges Lsererforening hade möte måndagen
den 6 dennes. Då utsågs en deputation
rned overlserer Raabe som ordförande att
uppvakta chefen för kirkedepartementet,
statsrådet Wexelsen, med anledning af
de lyckligen genomförda nya
lagbestämmelserna i fråga om landsbygdslärarnes
aflöning.
Deputationen hade företräde på tisdagen
och frambar lärarekårens hälsning och
erkänn-samma tack till hr statsrådet för det steg,
som nu var taget för att förbättra de
villkor, under hvilka landsbygdens lärarekår
arbetar. Det arbete, som skolväsendets
högsta ledare nedlagt pä denna sak, hade
spridt en ljusning i månget lärarehem; detta
arbete hade gjorts så, att kraf ven vunnit
gehör, och därför hade ledarne för evigt
förvärfvat sig kraf på norska
folkskollärarekårens odelade tacksamhet.
Statsrådet Wexelsen förklarade i sitt svar
på detta tal, att det varit honörn en glädje
att kunna på sätt som skett arbeta för
denna samhälls viktiga sak och än mera att
få fram den till en lycklig lösning. Att
lagförslaget vunnit ett så enhälligt bifall
hade i väsentlig grad sin grund däruti, att
lärarekårén själf hade mäktat framställa
sina Önskningsmål i sådan belysning, att
statsmyndigheterna hade funnit fullt skäl
föreligga att tillmötesgå dess kraf om
förbättrad ekonomisk ställning. Med ett tack
för den honom ägnade hälsningen uttalade
han sina bästa välönskningar för
lärareföreningens fortsatta lifskraft och framgång.
Ordförandens välkomsttal.
Det högstämda tal, hvarmed mötets
ordförande, d:r Otto Anderssen i Vor
freisers kirke hälsade mötesdeltagarne
välkomna, var af följande lydelse:
Jag har den äran och den glädjen att
hälsa välkomna till vårt land och till vår
stad de nordiska skolornas män och kvinnor,
hälsa dem välkomna till möte, ansikte mot
ansikte, tanke mot tanke och - hjärta mot
hjärta för skolans höga, heliga sak. Måtte
också det åttonde nordiska skolmötet
öppnas, fortgå och afslutas i den anda, som
skapat dessa möten och gifvit dem sin
kraft, sin själ och sin rätt!
I och för sig är det en af vår tids
märkvärdiga och sköna lifsyttringar, att tusenden
sålunda långväga komma från vidt skilda
nejder, från de nakna kusterna i väster, där
världshafvets böljor brusa, från de tusen
sjöarna under österns dunkla himlabryn, från
de ishöljda stränderna i norr med dess långa
dag och långa natt samt från det öppna
landet i söder, där nordisk trohet är den
starka gränsvakten - komma den långa
vägen för att gifva och lära af hvad
tanken plöjt upp, forskningen upptäckt, lifvets
erfarenhet bragt till större klarhet, säkrare
vetande och ädlare vilja i kampen för det
lifsideal, som är själen i skolan, tron på
lifvet som ett sammanhang i stort och i
smått, mellan forntid och framtid, som ett
oupphörligt framskridande mot
fullkornlig-heten, tron på människan såsom den där
bär gudsbelätet outplånligt inom sig, tron
på kunskap och upplysning som de starka
vingar, hvilka bära människoanden till
höjder, där ögat ser fritt utåt och uppåt
Att tjäna detta lifsideal är lärarens
heliga kall - hans lyckliga kall att tjäna
det i ödmjukhet, själfuppoffring och
tålamod, men också i stolt medvetande att det
är ett riddersvärf han utför, icke ringare
än någon annan mänsklig verksamhet, när
det utöfvas i anda, i sanning, i ansvar, i
högt medvetande om dess eget värde.
Ty väl kan skolans gärning i
hvardags-lifvets enformiga grå ofta synas ringa och
oansenlig, men lyfta vi ögat uppåt och
mäkta vi se den i glansen af dess högsta
mål, såsom kraften i personlighetens och
sam-fundslifvets Sunda och lyckliga utveckling,
då växa vi själfva med den och dess kraf.
»Att hjälpa den unga själen att öka
lifs-energien, väcka hoppet, blåsa de svarta
kolen upp till en värmande låga, att
upprätta från nederlag genom att sporra till
ny tanke, till kraftig handling - det är
ingen ringa gärning, det är gudabenådade
människoverk», säger en stor tänkare om
lärarekallet.
Skolan skall vara lifvets tjänare - en
ärofull uppgift, något annat och högre än
att vara Ufvebrödets träl. Det är
visserligen sant, att skolan är och måste vara
lifsvapnens verkstad, där ässjan lågar,
hammarslagen klinga, förmågan glödgas, böjes,
härdas till bruk i dagens värf, till samlan-
det af de skatter, söm göra människorna
till nyttiga, verksamma och oberoende
medborgare. Men den är också en andens
verkstad, dar icke blott arbetaren utbildas
utan äfven människan bildas. Och
bildningen i högsta mening är människoandens
och människosläktets slag i takt med
tillvaron, i historiens svunna, i nutidens
lefvande, i människolif och natur, i deras
storhet och ringhet, i skönhet och
ofullkomlighet, lycka och lidande, i sin högsta forna
visserligen blott de enskildas lott men till
och med endast som gryende aning en
rikedom för alla och därför en fordran på hvar
och en af oss.
En sak till l Vårt möte börjar i
kyrkan, i det hus, som är invigdt åt det
heliga. Detta betecknar, att skolan är en
verksamhet i den högstes tjänst, att den i
djupaste mening är lifvets skola först när
det, som är människohjärtats innersta och
oeh starkaste behof, finner vård och svar i
skolan. »Vill du, o människa, känna mig,
så skall du känna dig själf!» ljuder det till
oss. Måtte denna gudomliga sanning vara
vår skolas grundval i alla tider!
Olika som folk, i lifsvillkor, i
bildningstraditioner och bildniogsformer hafva vi
mycket att lära af hvarandra, behof att
lära af hvarandra och längtan att lära af
hvarandra. De nordiska skolmötena, som
nu snart en mansålder fört skolans män
och kvinnor samman, äro ett lefvande
vittnesbörd om detta behof. Måtte också detta
möte, det åttonde i ordningen, i lika hög
grad som de föregående bli ett möte till
väckelse, till andlig vinst, till samkänsla,
till fred och godt förstånd mellan nordens
folk!
Välkomna till vårt land - välkomna
till vårt möte!
ÄMutningsmötet
hölls på fredagen ki. l e. m. i
Kalmeyergadens bedehus, som var till trängsel fylldt.
Ordförande var skolebestyrer Otto
Anderssen, som i korta drag erinrade om de
många och viktiga förhandlingar, som ägt
rum, och upplyste om att bestyreisen
tacksamt mottagit inbjudning att hålla nästa
nordiska skolmöte i Köpenhamn 1905. Han
riktade därnäst ett hjärtligt tack till alla
dem, hvilkas förtjänst det vore, att
skolmötet till alla delar blifvit så väl
anordnadt, och slöt med att påpeka den stora
betydelse, som dylika möten äga.
Professor Ernst Carlson framförde därpå
mötesdeltagarnes tack i följande ord:
Herr ordförande, mina herrar och damer!
Vår samvaros korta men innehållsrika
stunder hasta till slut. Snart skall det 8:e
nordiska skolmötet vara ett minne blott, men
- jag vågar påstå det - ett godt, ett
angenämt, ett stärkande minne, som vi med nöje
taga med på färden, då vi nu gå att, hvar i
sin stad, vända åter hem för att taga fatt på
vår gärning i hvardagslifvets tysta enahanda.
Om resultatet af dessa dagars förhandlingar
torde ännu vara för tidigt att döma något,
och domen bör i hvarje fall icke tillkomma
oss, som stått midt i händelsernas
brännpunkt. Ett är dock visst. De enskilde
mötesdeltagarne må skatta den vidgade erfarenhet,
de nya väckelser och intryck, som här på
olika områden vunnits, hur högt som helst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
