Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (972.) 15 augusti 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
543
det må vara bra, att lärare och lärarinnor en
gång emellanåt på allvar skaka af sig
skol-dammet och stiga ned i de pedagogiska
grund-tankarnes uppfriskande bad. Den förnämsta
betydelsen af möten sådana som detta ligger
dock däri, att skolans män och kvinnor från
de olika nordiska länderna få tillfälle att
komma i personlig beröring med hvarandra och
därvid bättre lära känna samt sålunda äfven
bättre uppskatta oCh förstå hvarandras
sträfvanden.
Solidaritetskänslan, medvetandet om ett
fast och troget kamratskap inom vida
kretsar under kampen för ett högt och ädelt mål
är sannerligen ej den ringaste bland andliga
häfstänger. Och ett, af de förnämsta behagen
af dessa nordiska möten är just, att vi
därvid tydligare än eljest förnimma tillvaron af
en gemensam underström, som trots alla
krusningar på ytan, trots alla tillfälliga
störningar dock mäktig och oemotståndlig går fram
på djupet af den nordiska kulturen, en
kultur, som - om våra skandinaviska bröder i
Nya världen, såsom tillbörligt är, medräknas
- uppbäres af en folkstam på 12 millioner
människor.
Måhända skall någon invända, att den
beröring mellan representanter för de olika
nordiska länderna, som vid ett dylikt möte
uppstår, måste bli något ensidig, då väsentligen
lärare och lärarinnor eller öfver hufvud taget
endast personer, som äro intresserade af
undervisning och uppfostran, här komma
samman. Men jag frågar: hvilka skulle väl bättre
än dessa vara skickade att af ett dylikt
sammanträffande inhämta lärdomar om de
gemensamma tidsfrågor, som röra sig inom den
nordiska skol- och kulturvärlden? Och hvilka
skulle väl efter hemkomsten bättre än de
kunna göra de vunna erfarenheterna
fruktbärande i lifvet? Är det ej de anspråkslösa,
ofta tillbakasatta magistrarne och deras
kvinnliga vederlikar, som, dock väsentligen fått
sig det höga och ansvarsfulla kallet ålagdt
att till dugande medborgare och
medborga-rinnor fostra den växande ungdom, sorn en
gång skall bära nordens öde på sina axlar?
Under sådana förhållanden kan det ej vara
en likgiltig sak, hvilken uppfattning som inom
den nordiska lärarevärlden gör sig gällande
såväl i nationella som i gemensam-nordiska
kulturfrågor, en uppfattning, hvilken möten
sådana som detta väsentligen bidraga att
klargöra och stadga. Vill man nämligen uträtta
något effektivt för att åt Nordens folk bereda
en ljusare, en bättre, på ömsesidigt förtroende
grundad framtid, då måste man - såsom
vid mötet starkt framhållits - börja
nedifrån, med barnen i skolan. Ty »den, som har
skolan, han har f ramtiden >, heter det, och
om detta är sant i allmänhet, måste det vara
så än mera i våra dagar, då så många
olikartade och alltjämt växande kraf ställas på
skolväsendet.
Lifvade af våra bröders exempel och stärkta
i medvetandet att arbeta i hägnet af en
lifskraftig och mångsidig nordisk kultur, vända
vi åter från detta möte. I afskedets stund
riktas därvid våra känslor af tacksamhet
närmast mot det land och den stad, som beredt
oss en behaglig och lärorik samvaro i skötet
af Norges härliga natur.
Herr ordförande! Jag tillåter mig att,
innan vi säga hvarandra farväl, till Eder
och till den öfriga norska mötesbestyrelsen
framföra uttrycken af vår lifliga erkänsla för
de förträffliga anordningarna och för allt hvad
vi tack vare Edra omsorger upplefvat, lärt och
njutit under de nu gångna, oförgätliga
mötesdagarna. Svenske landsmän - eller jag dristar
säga - samtliga mötesgäster från de nordiska
brödralanden, enom oss därför i ett
tacksamhetens lefve för Norges ledande skolmän,
särskildt ordföranden och den öfriga
besty-sen för det &e nordiska skolmötet! De lefve!
Talet åtföljdes af fyra hurrarop och starka
handklappningar.
Skoledirektör Larsen tackade för den ära
man visade Danmark genom att dit för-
lägga platsen för nästa nordiska skolmöte,
och fröken Ida Eosqvist frambar å
finnar-nes vägnar ett varmt tack för allt
deltagande och all hjärtlighet.
Mötet sjöng till sist »Hvad solskin er
for det sorte nmld».
Tre tal vid afslutningsfesten.
Yid den på S:t Hanshaugen anordnade
stämningsfulla afslutningsfesten på
fredagskvällen närvoro bortåt 6,000 personer.
För mötet höll skolebestyrer Otto
Anderssen följande, ofta af lifligt bifall
afbrutna tal:
Om Valhalls enhärjar förtäljer eddan, att
deras dag var en blodig vapenfejd med stort
manfall, men när kvällen kom, reste sig de
fallna och redo fulla af lif och munterhet in
till Odens fest. Härpå kommer jag att tänka,
då jag skådar ut öfver dessa tusenden^ som
stämt möte här i dag. Som enhärjar hafva
vi kämpat dag efter dag, men det ser icke
ut, som om man slagit ihjäl hvarann på
allvar eller som om många stannat på
valplatsen; lifvet har tagit igen sin rätt, och som
enhärjarne hålla vi efter striden mött till en
fri och glad festafslutning.
Låt mig säga, att taflan är skön. Först
ramen, vår natur i sommarens hela rika
fullhet, de skogklädda åsarna, som famna
fjorden, som skiner samt ger öga och sinne
utsikt, och den breda dalen med Norges
hufvudstad i sitt sköte. Och nu kunnen I se,
att där skiner sol äfven i Norge. Men
bilden inom ramen har också sin skönhet. Jag
skulle vilja säga som kung Sverre före
slaget på Ilevallarne: »Här är mycket präktigt
folk samladt » Här är formligen ljust af
människor. Nu skola kvinnorna först och främst
ha äran häraf, emedan de förstå, att fest och
färg höra samman. Vi män gå ju närmast
som den svarta bakgrunden för dessa färger.
Man kunde vara frestad att säga, att träden
blomma om igen i augusti.
Men där är i denna tafla ännu något, som
griper mig starkare, något, som är skönare
än naturen, festligare än människorna i
belysning af muntra färger och gladt humör,
och det är själfva det faktum, att här - just
som ett århundrade går i grafven och ett
annat gryr - stå nordens fyra folk, hvar med
sina skatter, sitt språk, sitt kynne, sin
historia i djupt och innerligt samförstånd kring
en af de lifsmakter, som efter sitt väsen och
sitt mål böra vara och icke kunna annat vara
än mänsklighetens förenande och förbindande
DO akter - skolans, upplysningens, odlingens,
frihetens, människovärdets tjänare.
Det århundrade, hvars timglas nu rinner
ut, har gripit mäktigt in i de nordiska
folkens öde. Det har öfver dem kastat både
ljus och skugga, väckt till lif härliga krafter
och skapat lyckosamma framgångar - men
ock slagit sår, som ännu blöda. Det har
splittrat det förenade och förenat det
splittrade. Det rann upp öfver krig och nöd, det
har sett folk stå mot folk i skarp strid, och
främmande makter hafva slitit sönder och
härjat, där friskt och frodigt lif blomstrade.
Men i stort och helt sedt, har’det varit ett
århundrade som bragt rik blomstring i Norden.
Under detsamma hafva de nordiska folien
utvecklat hvart och ett sin personlighet till
rikare innehåll och bestämdare linjer. Den
praktiska och borgerliga friheten här rest
sina tält på nordisk grund, i stigande grad
frigjort bundna krafter och dragit dem in i
det stora samspel af intressen och uppgifter,
som utgör det moderna samhällets väsen, och
har kunnat göra det, visserligen ej utan
spändt förhållande och brytningar, men utan
afbrott i utvecklingens linje. Och i sl^ygd af
denna frihet hafva andens och konstens
idrotter blifvit besjälade och lagt sin värme och
glans öfver dagens id med återsken långt ut
öfver våra egna lands gränser.
Men som det största och till sina följder
mest vidtgående räknar jag, att i detta
århundrade skolan ligger vid hvar mans dörr;
måhända blir det ett villkor för vår rätt att
vara till, att det ljus, som här tändes, får
brinna med allt klarare låga. Allaredan nu
se vi inom Nordens gränser, att skolan och
folkupplysningen hålla en nations hopp uppe;
att det, som gått förloradt, vinnes igen
annorstädes inom landets gränser i upplyst och
outtröttlig företagsamhet, och att i alla land
längtan efter upptäcktsresor och
mannabragder på andens och handens vägar växer. Äro
vi trogna mot nittonde århundradets lära, få
vi sannerligen icke släppa hoppet om att det
nya århun/lrade, som glöder bak mörka skyar,
skall lysa öfver ett fritt Norden. Ett fritt
Norden för våra egna folks lycka, ett fritt
Norden för mänsklighetens skull. Ty i
Nordens kultur som i Nordens folklif, i de
grundsatser för familj och samhälle, sorn vi kalla
heliga, och i de institutioner, som värna om
dem, i den frihet, som finnes för den
enskilda personligheten i lif, i tro och i tanke,
finnas moraliska skatter, som mänskligheten
ej utan stor förlust kan undvara. Men oss
själfva gäller först och främst plikten att
värna om dem, och i vårt tillitsfulla samförstånd
ligger förmågan att skydda dem.
Förstån mig rätt! Tanken på ett enigt
Norden har tidtals skapat ideal, som nu ligga
som krossade vrak på historiens strand. Den
nordiska enhetstanken har för ädla och
hög-sinta tänkare liksom för äregiriga statsmän
varit knuten till tanken om ett statsförbund,
som skulle omsluta alla länderna och i
hvilket de enskilda folken skulle uppgå som i
en högre enhet. Historien har gifvit annat
resultat. Historien har visat oss en stigande
individualisering af de nordiska folken. Och
med glädje skola vi hälsa denna utveckling,
ty för nordiskt själslif betecknar den ett
rikare färgspel och nya vägar.
Nationalitets-tanken har rätt, där den frigör kraf terna;
endast när den förkrymper till fördom och
ljusskygghet, har den orätt. Och långt ifrån att
den skulle utgöra ett hinder för ett
tillitsfullt och rätt upp fattadt förhållande gent
emot andra folk, ställer den däremot ett
sådant som villkor och kräfver det. Låtom oss
därför icke ängslas för att bekänna den läran,
att vi i de nordiska folkens allt innerligare
samverkan på kulturens alla områden se ett
godt, ett mål, en plikt. Skulle icke annars
detta möte vara en enda stor osanning?
Eller skulle vi älska vårt eget mindre, därför
att vi ära det, som är ädelt och dugande hos
andra, och däraf öka våra egna skatter? Vi
skolans män och kvinnor vilja lära
ungdomen älska sitt land och sitt folk, men vi vilja
också lära dem att ära Nordens andra folk
och gifva dem rum i hjärtat närmast vårt
eget.
Men jag måste sluta. Jag har anhållit, att
talen ej må bli för långa och bör sålunda ej
själf föregå med dåligt exempel. Endast ett
ord alltså till afslutning! Snart sitta vi åter
midt i det surrande arbetslifvet. Må det, som
vi här hafva talat och upplefvat samman, bli
ett kärt minne, som vi gärna taga fram!
Måtte de goda tankarne och de varma orden
hafva i våra sinnen tändt nya föresatser och
ny arbetslust!
Och hafva de ord, som sprungit fram af
mitt innersta hjärta, kommit besläktade
strängar att ljuda i Edert eget bröst, så svaren mig
med ett tusenstämmigt eko, när jag utbringar
ett: -»Lefve de nordiska skolmötena!-»
För Sverige talade expeditionschefen d:r
Eceäer.
Ännu vore det för tidigt att uttala sig om
detta mötes resultat. Ett resultat låge
emellertid klart allaredan, nämligen den
oblandade glädje, som man kände öfver att detta
möte blifvit af. Knappast hade väl
brödrariket till något möte utom egna landamären
sändt så många af sina söner och döttrar
som till detta. Till dem alla ett hjärtligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
