- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
546

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (972.) 15 augusti 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

546

SVENSK LÄRARETIDNING.

N:r 33

ny utan gammal och i själfva verket så
oundviklig, att vi redan länge måst försöka
oss med dess uppfyllande. Huru skulle vi
svenskar bära oss åt för att icke vid vår
barndomsundervisning använda norska,
danska och finländska bildningselementet Illa
skulle våra barn vara ställda, om vi icke
behandlade Runeberg och Topelius som våra
egna och om vi icke finge begagna Snorre
och Saxo, Hans Kristian Andersen,
Asbjörnsen och Moe o. s. v.

Må man icke heller invända, att
folkskolan saknar tid för sådant l Folkskolan
har smått om tid, det är sant och visst.
Men man har knappt rätt att beklaga sig
häröfver, innan man fullständigare än
hittills frigjort sig från läxpluggningens
tidsödande och kraftförlamande tyranni. Först
när lärarekåren fått mod att afskaka detta
ok och ledt pluggläxan ned från
härskaretronen till tjänarinneplatsen, först då
skola vi kunna bedöma hvad tid vi äga ej
blott för våra egna bildnings-skatter utan
ock för våra fränders.

Samma uppgift som skolundervisningen
har naturligtvis äfven dess utfyllnad, den
fria ungdomsläsningen i form af böcker,
bok-serier eller tidningar för barn. Att
barntidningar eller bokserier sådana som
»Börnenes bogsamling» och »Saga» skulle
kunna göras samnordiska d. v. s. trespråkiga
betviflar jag visserligen på det högsta. Men
att de genom ömsesidigt byte af arbeten
och bilder skulle kunna samverka är troligt,
och att ungdomslitteraturen i det hela
genom sitt val af innehåll skulle kunna verka
i gamnordisk anda är säkert.

Emellertid - jag upprepar det - ett
samarbete i fråga om barndomsundervisning
och barndomsläsning måste i främsta
rummet vara ett samarbete mellan lärarekårerna,
och i likhet med inledaren tänker jag
härvid närmast på de till gemensam
verksamhet organiserade lärarekårerna, d. ä. de
allmänna lärareföreningarna. Äfven genom
de spridda krafterna och deras enskilda
förbindelser kan visserligen mycket godt
uträttas. Så t. ex. äro de af flickskolorna
anordnade lärarinnebytena en förträfflig form
för samverkan. Men det ligger i sakens
natur, att skall ett samarbete i stor stil
komma till stånd, så måste det bygga på
det samarbete i stor stil, som inom hvarje
särskildt land redan finnes. I de allmänna
föreningarna, och i dem allena, har man
den samlade, stadigvarande, sig ständigt
förnyande och föryngrande kraft, som man för
ifrågavarande samarbete i det stora
behöfver. Och den kraften är så mycket
säkrare att påräkna, som det för de
allmänna lärareföreningarna alldeles icke
innebär någon ny uppgift att verka för
samförstånd och samverkan de nordiska
nationaliteterna emellan. Tvärtom. Granskar man
de medel, som lärareföreningarna användt
och måst använda i sin sträfvan för
lärarekårernas höjande, så skall man finna, att
de alla varit af den art, att de verkat i
samnordisk riktning. Om jag hämtar
bevisen härför uteslutande från mitt eget land,
så beror naturligtvis detta icke på något

förbiseende af de öfriga utan endast därpå,
att jag bäst känner våra egna förhållanden,
och att det är från svensk sida som jag
för min del har att belysa det uppställda
spörsmålet.

För det första nämner jag då det
bildningsmedel, som heter pedagogiska
studieresor. Med afseende på dem ha vi
svenskar länge stått efter våra norska bröder.
För att råda bot å denna brist har vår
förening under de senare åren utdelat
stipendier, i fjor lyckades det oss att få ett
statsanslag för ändamålet, och i år har detta för
första gången utgått. Såväl af föreningens
stipendiater som af statens hafva naturligtvis
flera ställt sin färd just till grannlanden.

I afseende på tillgänglighet måste man
emellertid ännu länge ge företrädet åt ett
annat medel med liknande syfte, nämligen
deltagandet i de nordiska skolmötena. För
att främja detta har vår sverlska förening
i år utdelat ett antal stipendier åt lärare
och lärarinnor, som önska besöka nu
innevarande möte. Stipendierna ha varit små
och få, men dels ha de i och för sig gjort
gagn, dels ha vi nog genom vårt föredöme
uppmuntrat flera kommuner att bevilja sina
lärare dylika understöd.

För min del tror jag det skulle vara
nyttigt, om lärare från de skilda landen
besökte ej blott de allmänna nordiska mötena
utan äfven de allmänna norska, danska,
finländska och svenska, ja, äfven de smärre
mötena inom hvarje land. Detta skulle
säkert kunna bidraga till att vår nordiska
samhörighetskänsla icke stannade vid att
vara en feststämning, återkommande en gång
hvart femte år, utan ginge oss i blodet och
blefve en del af vår hvardagsstämning, en
af de känslor, sona betinga våra tankar och
handlingar dag för dag veckan igenom.

Ett tredje medel för lärarekårens
lyftning är de akademiska feriekurser, hvari
den s. k. universitetsutvidgningen hos oss
tagit sig uttryck. Anslutningen till de
akademiska feriekurserna har inom svenska
folkskollärarekåren varit så liflig, att de i själfva
verket blifvit folkskollärarekurser, och i vårt
intresse ligger tydligen, att de genom
oförsvagad tillströmning måtte få denna
karaktär allt vidare utdanad. Ett af våra
närmaste önskemål har varit, att de måtte
tillökas med något slags korrespondenskurser
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dem,
som i England och Amerika äro så vanliga,
och med det tillmötesgående, som från
an-ordnarnes sida blifvit lärarekåren visadt,
tviflar jag ej, att detta önskemål skall
vinnas. I så fall skulle våra akademiska
feriekurser på flera sätt kunna främja det
nordiska samarbetet. För det första skulle vid
dem kunna medverka föreläsare från Norge,
Danmark och Finland, helst genom
föredrag berörande dessa lands natur, historia
och litteratur. För det andra kunde de
bevistas af lärare från Norge, Danmark
och Finland, och för det tredje kunde
genom de af oss önskade korrespondenskurserna
beröringen mellan de olika nationaliteterna
förlängas utöfver de snabbt flyktande dagar;
som de akademiska feriekurserna i sig
själfva omfatta.

Alla nu nämda medel - pedagogiska
studiefärder, bevistandet af läraremöten,
deltagandet i akademiska kurser - hafva
emellertid det gemensamt, att de kräfva
resor och följaktligen betinga afsevärda
kostnader samt således äro för många lärare
och lärarinnor oåtkomliga. Nu är det
visserligen en gammal sanning, att om någon
gör en resa, så har han äfven något att
berätta, och att resans frukter sålunda komma
ej blott honom utan ock de hemmavarande
till godo. Men detta förslår icke. Vill
man ha alla med, så är det, såsom
inledaren riktigt framhållit, litteraturen, som måste
ge det egentliga utslaget. Hvarje särskildt
lands pedagogiska litteratur måste göras
bekant och tillgänglig för de öfriga landens
lärarekårer.

Men äfven på det området hafva
lärareföreningarna endast att fortsätta hvad de
redan begynt, ehuru naturligtvis med större
planmässighet och kraft.

Så t. ex. hafva vi i Sverige sökt göra
den befintliga pedagogiska litteraturen
bekant för lärarekåren genom utgifvande af
en förteckning öfver litteratur, lämplig för
lärarebibliotek, och det säger sig själft, att
i denna förteckning äfven en del af
grannlandens litteratur blifvit upptagen.

Men detta är icke nog. I våra nordiska
land äro den pedagogiska litteraturens
villkor ytterst hårda. Pedagogik läses icke af
den stora publiken och utgifves därför icke
gärna af hrr förläggare. Skall något fram,
så måste det oftast ske i form af
tidskrifts-eller tidningsuppsatser. En god del af
Nordens pedagogiska litteratur är på detta sätt
så att säga lefvande begrafven. Särskildt
illa är det ställdt med vår pedagogiska
öf-versättningslitteratur, icke så mycket
därigenom att det öfversattes för litet utan framför
allt därigenom att det öfversattes utan plan
och sakkunnigt urval. För att bidraga till
afhjälpande af dessa brister har inom vår
förening bildats ett särskildt pedagogiskt
litteratursällskap. Önskvärdt vore, att
liknande sällskap bildades äfven inom de
norska, danska och finländska föreningarna, och
att de trädde i förbindelse med hvarandra.
Härigenom skulle vinnas dels att det ena
sällskapets medlemmar kunde under vissa
villkor erhålla de öfriga sällskapens skrifter,
dels att utländska pedagogiska arbeten af
värde endast behöfde öfversättas i ett
nordiskt land, icke - som nu ej sällan
händer - i flera. I det hela taget skulle ett
dylikt samarbete verka uppryckande och
ordnande på de nordiska landens pedagogiska
litteratur och hafva till följd, att denna
blefve mindre styckad och splittrad, mera
samlad och helgjuten - detta till gagn för
alla och till skada för ingen.

Via sidan af den bokliga litteraturen
finnes en annan, som för de flesta torde väga
ännu mer, nämligen den periodiska:
läraretidningarna och läraretidskrifterna.

För hvar och en, som följt lärarepressens
historiska utveckling, är det påtagligt, att
den från att ha varit organ för
lärarekårernas öfverordnade allt mer blifvit organ
för lärarekårerna själfva och, såsom en följd
häraf, för de allmänna lärareföreningarna.
Ett fruktbringande samarbete mellan Nor-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0550.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free