Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (972.) 15 augusti 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
547
dens lärarekårer innebär därför i sig själft
en samverkan mellan Nordens
läraretidningar. En sådan har ock delvis ägt rum t. ex.
genom reseskildringar, redogörelser för de
öfriga landens skolförhållanden,
understundom t. o. m. därigenom att någon
märkligare uppsats i det ena landets
läraretidning blifvit återgifven i det andras. Men
önskligt vore, att mycket mera i den vägen
kunde uträttas, och förslaget om en stående
afdelning för meddelanden från grannlandens
skolvärld synes mig därför värd allt afseende.
Hvad lärareföreningarna själfva beträffar,
hafva ansatser till en sådan stående
afdelning redan blifvit gjorda. Vår svenska
förening utgifrer en årsskrift, som lämnar en
utförlig redogörelse för dess verksamhet och
tillstånd. Alltsedan 1896 har i denna
årsskrift funnits en stående afdelning för små
öfversikter öfver verksamheten inom Norges
och Danmarks lärareföreningar, författade
med ledning af de norska och danska
läraretidningarna, och delvis hafva i dessa
öf-versikter norska och danska språken blifvit
begagnade. Så knapphändig ifrågavarande
afdelning än varit, så mycket har den dock
uträttat, att vår förenings 6,000 medlemmar
varit i tillfälle att erhålla åtminstone en
ungefärlig föreställning om våra
broderför-cningars organisation och om åtskilliga af
de hufvudfrågor, med hvilkas lösning de
varit sysselsatta. Utan tvifvel skulle det
för samarbetet mellan de nordiska
lärarekårerna vara godt, om samtliga föreningar
ägde liknande årsskrifter och om i dem
lämnades liknande meddelanden. Möjligen
kunde då med tiden ur dem framväxa
något, som Nordens folkskollärarekårer ännu
sakna, nämligen egentliga folkskoletidskrifter,
och en af dessas huf vuduppgifter borde
tydligen vara att med omsorg följa
företeelserna inom grannlandens pedagogiska lif.
Jag har, såsom man af det sagda finner,
på hvarje punkt nödgats stanna vid den
tanken, att samarbetet mellan Nordens
barndomsskolor bör sökas i samverkande företag,
icke i samfälda företag, och jag har
därför måst ställa mig undrande och spörjande
gentemot sådana förslag som de om en
samnordisk barntidning, en samnordisk
»Barnens boksamling», en samnordisk
folkskoletidskrift och framför allt en samnordisk
lärareförening. Denna senare kan jag för min del
knappast betrakta ens som ett framtidsmål.
Ingen af våra föreningar bör vara sig själf
nog, det är sant, men hvar och en bör dock
efter min mening fortfarande vara sig själf.
Hvad som kräfves är icke, att våra
föreningar sammanslås till ett slags pedagogisk
helhetsstat, utan att de sammansluta sig
till ett fritt förbund, en lärarefederation,
en lärareunion.
Förslaget om en nordisk lärareunion är
icke nytt. Det framställdes för mer än 5
år sedan genom en uppsats, som visserligen
offentliggjordes i Svensk Läraretidning men
var författad af en finländsk lärare, väl att
märka en finsktalande finländsk lärare,
dåvarande ordföranden i Finlands allmänna
lärareförening, hr Karl Werkko. Tanken
vann genklang; vid nordiska skolmötet 1895
hölls ett förberedande möte mellan
representanter för de fyra föreningsstyrelserna,
oeh efter skriftlig förhandling träffades
sedan en öfverenskommelse om vissa enkla
former för en stadigvarande förbindelse de
fyra föreningarna emellan. Hvad ett af de
nordiska landen beträffar, blef denna
öfverenskommelse genast af politiska grunder
omintetgjord, och för de tre öfriga har den
hittills endast i en mycket ofullkomlig grad
blifvit förverkligad. Detta beror emellertid
ingalunda på några i saken själf liggande
betänkligheter eller svårigheter.
Hufvudorsaken torde vara, att de skilda
föreningarna ännu ej nått tillräcklig utveckling af
sin organisation. Våra medel och resurser
ha från början varit tilltagna i så blygsam
skala, att det allt jämt ökade arbetet vuxit
oss öfver hufvudet. I vår svenska förening
ha vi under de senare åren haft mycket
bekymmer härmed, och ännu är det långt ifrån,
att vi hafva våra saker på det torra. Vi ha
städse varit så upptagna med ordnandet af
vår inrikes-förvaltning, att vi knappt haft
någon tid öfver för vårdandet af våra
utrikes förbindelser. Och på ungefär samma
sätt har det väl förhållit sig med våra
broderföreningar i Norge och Danmark. Men
då vi hvar på sitt håll hunnit skaffa oss
de ökade resurser i arbetsväg, som vi
behöfva, då skall den 1895 knutna
förbindelsen helt visst blifva allt lifligare och allt
mera fruktbringande.
Härom känner jag mig så mycket mera
förvissad, som de nordiska lärarekårerna -
jag understryker detta än en gång - genom
att träda i samverkan med hvarandra icke
behöfva slå in på några nya och obekanta
banor, utan endast fortsätta på den väg,
som de i alla händelser för sin egen skull
måste vandra. På det materiella området
är nog samarbetet ofta sådant, att man för
att vinna vissa mera betydande fördelar
måste underkasta sig vissa mindre
betydande olägenheter. Men på det ideella
området kan samarbetet vara sådant, att dess
utbyte blir en ren vinst for alla parter, och
åtminstone i f öre var ande fall förhåller det
sig efter min mening på det sättet. Det
enda vi skandinaver för samarbetets skull
behöfva uppoffra, det är de fördomar och
den fåfänga, som allt för länge hindrat oss
att finna hvarandra. I det afseendet ha vi
ty värr mycket vrångt att rätta, mycket
nedbrutet att återställa. Blir detta gjordt, då
ligger banan öppen för den kamp, som vi
allt framgent böra kämpa - icke den, som
endast är en småsint äflan att höja sig
själf genom att söka nedsätta hvarandra,
utan den, som är en ädel täflan att hvar i
sin stad åstadkomma det som är mest
dugande, mest lifskraftigt, mest ägnadt att
tillförsäkra vår samlade nordiska odling en
lång och lyckosam framtid. Lösen för vårt
samarbete blifva då skaldens ord:
Fram daa Frendar
i fredelege Kappstig;
rette da som rengt er,
rejse da som velt er;
byggje og b0te
med bot som duger:
gjere verk som vara
til verdi 0ydest!
Samtliga inledningsföredrag
mottogos med starkt bifall.
I den följande diskussionen deltogo
folketingsmand Ha,rald Holm från
Danmark, IsGfer Hans Hegnaitäu Norge,
skole-bestyrer Slomann i Köpenhamn samt
fru Linderstr0m från Silkeborg. Den
sistnämda förordade utbyte af
lektioner mellan grannlandens lärare, hr
Holm föreslog en slags nordisk
skolal-inanack och f ramlade -därjämte följande
resolution, hvilken af mötet enhälligt
antogs:
»M0det opfordrer de tre Bestyrelser
for nservserende Skolem0de til ät nedssette
et Udvalg bestaaende af et passende Antal
Medlemmer for h vert Folk til ät overveie,
hvad der kan gj0res for ät fremme
Sam-arbeidet mellem Nordens Skoler, og ät
fram-laegge Forslag i den Retning paa det naeste
ordinarie Skolem0de og i Mellemtiden ät
fremme dette Samarbeide paa bedst mulige
Maade. De opfordres tillige til eventuelt
ät supplere sig med representanter for det
finske Folk.»
Samförstånd och samarbete
men icke sammansmältning.
Det åttonde nordiska skolmötet är nu
ett minne. För samtliga deltagare hör
det till de ljusa minnenas värld, ty
det har i sin helhet varit ett godt och
lärorikt möte.
Det är inånga och starka intryck,
man för med sig hem därifrån.
Naturligtvis beror det i hög grad på hvars
och ens personliga skaplynne och
in-tressekrets, hvad som för honom står
såsom det mest betydelsefulla. Utan
fara för misstag torde det emellertid
kunna sägas, att det för de svenska
deltagarne är i synnerhet tvänne
intryck, som träda starkast fram för
själen, när inan i tanken skådar tillbaka
på de flydda dagarna.
Det första är intrycket af att man
befann sig i ett land, där
folkbildningsarbetet i det hela och särskildt
folkskolearbetet uppbäres af den varmaste
sympati från befolkningens alla lager.
Om den norska nationen är mera
utprägladt demokratisk än de flesta, så
vet den ock tydligen med sig, att
demokratien har sin enda fasta och hållbara
grund i en folkuppfostran, så djup och
vidsträckt som möjligt. Om mycket
strider man i det stridbara Norge, men
om ett strider man icke: att folkskolans
sak är god och måste på det kraftigaste
främjas.
Det andra intryck, ’som mötet bibragt
hvarje deltagare, är säkerligen det, att
den känsla af samhörighet mellan
Skandinaviens lärarekårer, som i de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
