Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (972.) 15 augusti 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING-
553
till stor del af det slag, som vi se
småttingarna i våra hem åstadkomma, när de af
far eller mor fått ett stycke papper och en
blyertspenna och så rita på efter egen smak.
Det är de mest olikartade föremål som
af-bildats: blommor och frukter, hästar och
vagnar, hus och båtar. En liten parfvel
har från skolrummets fönster af tecknat
staketet kring skolgården med grinden och ett
bredvidstående träd. En annan har ur
minnet framställt en tilldragelse, som han
säkerligen nyss bevittnat: en eldsvåda; man
ser det brinnande huset, brandstegar äro
uppresta och vid sidan står en ångspruta.
En tredje har i skolan fått höra sagan:
Det var en gång en gumma, som bodde i
en sko, och har så nästa ritlektion tecknat
en stor sko med gumman sittande inuti.
En gjärde har lärt sig sången: Mary hade
ett litet lamm, och därefter ritat lilla Mary
smekande sitt lamm. Det är tydligt, att
dessa teckningar äro mycket ofullkomliga,
men de äro fulla af lif och intresse och de
vittna om vaken iakttagelse och spelande
fantasi. Mången torde betrakta dem såsom
fullkomligt värdelösa och anse den tid, som
användts på deras åstadkommande/ vara
alldeles förspilld. Men då man, såsom här är
fallet, kan följa utvecklingen steg för steg
framåt och se hvilka märkliga resultat, som
slutligen uppnås, så ser man snart nog med
andra ögon på det första »klottret». Man
ser, huru de små redan från första början
vänjas icke att kopiera förebilder utan att
själfva iakttaga och afbilda verkliga
föremål, huru man låter deras fantasi få
spelrum, och huru man genom att sätta
teckningen i samband med den öfriga
undervisningen ger densamma ökadt intresse och
värde. Ju högre upp man kommer i
klasserna, ju skarpare blir iakttagelsen, och ju
mera växer herraväldet öfver
uttrycksmedlen. Det är förvånande att se, med
hvilken säkerhet och schwung elfva- och
tolf-åringar förstå att föra både pensel och penna,
och huru ledigt och lätt de lösa äfven ganska
vanskliga uppgifter. Skött på sådant sätt
blir teckningsundervisningen af praktiskt
värde och får på samma gång stor
uppfostrande betydelse.
Med uppsatsskrifning börjar man som
bekant mycket tidigt i de amerikanska
skolorna. För att visa huru pass enkelt man
tar det och i hvilken grad man härvid
begagnar sig af den konkreta verkligheten,
vill jag här återgifva en liten uppsats,
skrifven af en åtta-åring med det
svensk-klingande namnet John Andersson.
Se denna bomull! (Här en bomullstapp
fäst vid papperet med litet gummi.) Den
växer i södern. Tråd göres af bomull. (Här
litet bomullstråd nystad på en pappersbit.)
Många andra ting göras af bomull. (Ett litet
stycke bomullstyg, virkgarn och en virkad
spets illustrera den sista meningen.)
En annan uppsats, äfven den af en
åttaåring, utgöres af en beskrifning af
skolgården med tillhörande planritning. Ett
mycket stort antal af de första uppsatserna äro
beskrifningar till bilder, en del tecknade af
lärjungarna själfva, andra tryckta och
uppklistrade i skrifHäftet. Samtliga uppsatser
utmärka sig för snygghet och prydlighet.
Af särskildt intresse är utställningen från
indianskolorna. Man finner här utmärkta
slöjdalster i trä och metall, bland annat en
liten välgjord ångmaskin, samt goda prof på
teckning och uppsatsskrifning. En samling
fotografier visar oss indianbarn af olika
typer. Det indiansläkte, man här gör
bekantskap med, har icke mycken likhet med det,
som vi i vår barndom lärde känna genom
Coopers berättelser.
I slöjdväg finnes ej något särskildt
märkligt. Främst står onekligen det, som
ut-ställes af den kände svensk-amerikanske
slöjdläraren Gustaf Larsson.
Af läroböcker utmärka sig isynnerhet de,
som äro afsedda för den första
undervisningen i läsning, genom sin eleganta
utstyrsel: godt papper, tydligt tryck och
färglagda bilder.
Innan man lämnar utställningen bör man
ej försumma att taga i betraktande de vid
de amerikanska observatorierna tagna
charmanta mån- och stjärnfotografierna, talande
vittnesbörd om att numera äfven den
vetenskapliga forskningen vunnit en plats vid
sidan af det rastlösa arbetet inom den stora
amerikanska republiken.
De brittiska och amerikanska
skolutställ-ningarna ha sin alldeles särskilda prägel.
Det ligger öfver dem en frisk fläkt af lif
och verklighet. Nya uppslag träda
oupphörligt åskådaren till mötes, väckande och
manande till jämförelse. Men öfver allt
annat förnimmer han starkast och kraftigast
det maningsordet: Vänj dina barn att hjälpa
sig själfva! Lär dem att iakttaga, tänka
och handla på egen hand!
Hjalmar Berg.
Brefkort från Skottland.
Edinburgh den 26 juli 1900.
Jag har i dag bevistat afslutningen i en
af de större skolorna härstädes, och då
densamma i mångt och mycket skiljer sig från
en s. k. »examen» i våra skolor, kan det
kanske intressera några af Svensk
Läraretidnings läsare att höra något därom.
En berömd guldsmed i Edinburgh, George
Heriot, död 1624, donerade en stor summa
för upprättande af en skola för faderlösa
gossar, och efter honom kallas den än i dag
»George Heriofs school».
Gossarna undervisas i såväl tyska, franska,
latin, fysik och kemi som öfriga vanliga
skolämnen.
Skolan har särskilda laboratorier med
dithörande lektionsrum för fysik, kemi, zoologi
och geologi samt mekanisk verkstad, smedja,
slöjdsal m. m. Skolan upplyses och alla
maskiner drifvas med elektricitet.
All examinering äger rum en eller ett
par veckor före afslutningen. Eleverna få
afgifva skriftliga redogörelser för alla
uppgifter, dessa rättas, och betyg gifves för
hvarje ämne. Betygen sammanräknas och
de, som få högsta betygssummorna, erhålla
pris: böcker, medaljer, taflor, cricket-attiralj
o. s. v.
Afslutningen började med exposition af
elevernas arbeten. Här liksom i snart sagdt
alla engelska skolor funnos utmärkta
ritningar, arbeten i lera, trä, järn m. m. I
en svensk tidnings redogörelse för
utställningen i Paris fick Englands pedagogiska
afdelning det omdömet, att den var »usel».
Jag har ännu ej sett Parisutställningen men
många, många engelska skolors arbeten, och
jag skulle önska, att tidningsmannen gjort
detsamma, ty hans omdöme hade nog då
blifvit ett annat, åtminstone hvad
elevarbetena beträffar.
England går emellertid sin egen, solida
väg, äfven i fråga om skolväsendet, och om
också dess utställning ej skulle vara så
»extra fin», så betyder detta mindre, ty det
bästa jag funnit i de engelska skolorna:
den goda andan, det fria, personliga
förhållandet såväl mellan lärare och elever som
lärjungarna sins emellan, den
karaktärsutvecklande undervisningen och uppfostran
m. m. uppväger äfven den bästa
utställning i världen - och kan ej heller
exponeras.
.Efter att hafva besett arbetena gingo vi
inbjudna till den i skolan befintliga
bad-bassinen, där simuppvisning ägde rum. Den
var helt naturligt mycket olika en dylik
hos oss. Engelsmännens kärlek för sport
förnekade sig ej heller här, ty flera nummer
utgjordes af täflingslekar, som utfördes i
vattnet med stora gummibollar. Såväl hela
publiken som de täflandes skolkamrater
hälsade segrarne med hurrarop och
handklappningar.
Från simuppvisningen begåfvo vi oss till
den stora samlingssalen, som rymmer J ,400
personer, och här utfördes af gossarne sång,
musik m. m. På en platform i salen upp
förde några af eleverna 2 små pjeser på
franska språket och l pä tyska för att visa
sin färdighet i dessa ämnen, priserna
utdelades och slutligen uttalade skolans rektor,
klädd i den egendomliga universitetsdräkten,
några afskedsord till de afgående eleverna,
hvarefter hela publiken reste sig och sjöng
»God save the Queen», Englands
nationalsång som bekant.
Jag har inskrifvit mig som medlem af
ett »Correspondeuce College» här i
Edinburgh för att »per post* studera engelsk
historia och litteratur. Detta sätt att
studera användes i England i stor skala, och
vi borde äfven upptaga detsamma i Sverige.
Härigenom kunde våra i landsorten boende
lärare, hvilka önska förkofra sina kunskaper
men ej hafva tillfälle till handledning,
genom korrespondens vidga sitt vetande och
sedermera taga examen. Då jag arbetat en
tid som elev, skall jag närmare redogöra
för arbetssättet men vill redan nu nämna,
att det tillgår på så sätt, att från Colleget
utsändes till eleverna hvarje vecka en tryckt
förteckning på hvad som skall studeras och
göras; inom bestämd tid skall eleven sända
svar på de erhållna uppgifterna, hvilka
rättas och återsändas med betyg öfver
arbetet. Då den bestämda kursen är
genomgången och nöjaktiga betyg erhållits, kan
examen afläggas. Äfven främmande språk
studeras pr korrespondens.
Anna Rylander.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
