- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
563

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (973.) 22 augusti 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 34

SVENSK LÄRARETIDNING.

563

vore en plikt för Nordens lärare och
lärarinnor att hos ,sina elever grundlägga en
nordisk tankegång. Under sin verksamhet
som folkhögskoleföreståndare hade tal:n alltid
sträf vät efter detta mål och för att vinna
det t. o. m. sökt gifva sina elever
kännedom om Danmarks och Norges språk och
litteratur. Vid undervisningen i geografi
och sång erbjöde sig äfvenledes lämpliga
tillfällen för detta måls ernående.

Hvad beträffar undervisningen i historia,
torde det näppeligen vara möjligt att göra
denna till en framställning af en gemensam
nordisk historia. Man måste nog taga sitt
eget lands historia till utgångspunkt, men
man får ej nöja sig med att gifva en blott
skisserad framställning af grannländernas
historia. I Sveriges historia är det för
öfrigt omöjligt att undervisa utan att nästan
vid hvarje steg stöta på grannländerna, och
man blir då nödsakad att redogöra äfven
för dem. Gent emot utlandet är Norden
ett, det behöfver man ej mycket studera
historien för att märka. Se exempelvis
vikingatidens och trettioåriga krigets historia!

Alltså: bygg historieundervisningen på det
egna landets historia, men framställ äfven
grannländernas , historia så fylligt som
möjligt, och undervisa så, att de unga se och
känna, att historiens mening är de tre
brödrafolkens väl! Vi skola då gå genom
tvedräkt till endräkt, och ett tecken till att
så skall komma att ske, vill jag se däri,
att denna sal i närvarande stund är fylld
med tusentals människor, samlade hit från
alla de nordiska länderna. Låtom oss,
lärare och lärarinnor, hålla samman och i
våra lärjungars sinnen nedlägga frön till
denna endräkt, att den må växa sig allt
starkare! Dock måste jag i likhet med hr
Anderssen betona, att vi först och främst
skola söka uppfostra till kärlek till det
egna fosterlandet;, endast på det sättet kan
uppkomma en rätt kärlek äfven till
grannländerna. (Kraftigt bifall.)

Folkskolläraren Olof Rosenborg i Gäfle
uttalade sitt tack till inledaren för hans
varma anförande och sin glädje öfver att
tiden nu vore mogen för framdragande af
sådana tankar. Tal:n ville likna de tre
nordiska ländernas historia vid tre bröders
historia, bröders, som haft gemensam
barndom och växt upp tillsamman, som i grund
och botten älska hvarandra, men som det
oaktadt ofta gnabbats - ej sällan om
småsaker. När nu bröderna växt upp till män,
borde de i trofasthet och kärlek hålla
samman till värnande af sina skatter. För att
brödrakärleken emellertid skall kunna växa
sig stark, måste den ingjutas i de spädas
hjärtan, och det vore hvarje lärares och
lärarinnas plikt att därom draga försorg.

D:r J. N0rregaard besteg nu
talaresto-lén, hälsad med demonstrativt bifall. Tal.
ville icke , bestrida, att det hos hvart och
ett af de nordiska folken funnes något
speciellt nationellt, som vid undervisningen
särskildt borde uppmärksammas, men hän
ville icke, att det ena folkets stora
egenskaper och egendomliga drag skulle ställas
i skuggan för ett annat folks på grund af

en inskränkt, trångbröstad fosterlandskärlek.
Under ofantlig munterhet hos auditoriet
berättade talln därpå om »fosterlandskärleken»
på Fanö och Samsö, hurusom invånare på
Nord-Samsö och Syd-Samsö betraktade
hvarandra som utländingar och icke ville träda
i någon förbindelse med hvarandra, vare sig
för äktenskaps ingående eller andra ändamål.
- »Fanö, o Fanö» - det är nog en
vacker sång, men icke kan den ersätta en
nordisk fosterlandssång.

A andra sidan - fortfor talaren –
synes hr Anderssen »til syvendc og sist» icke
vilja nöja sig med mindre än en europeisk
fosterlandskärlek. Men det är för mycket.
Gränsen skall sättas,’ där det gemensamma
språket upphör, och i hela Norden talas
samma språk. Italienarne vid Alperna
och på Sicilien framvisa tre gånger så stora
skiljaktigheter både i språk och annat som
de längst från hvarandra aflägsna af
Nordens folk. Hvarför i all världen skall icke
också Norden kunna samlas?

Såväl flera gånger under anförandet som
vid dess slut ljödo intensiva applåder.

Skolebestyrer Anderssen: Är det mig, d:r
N0rregaard åsyftar med sitt tal om Fanö
och Samsö? (Rop af: »ja, ja!») Är det
alltså meningen, att vi skola omfamna alla
tre landen som vårt fädernesland?
Fosterlandskärleken bestämmes icke allenast af
det gemensamma språket. Det är den
gemensamma historien, det vi ha lefvat och lidit
tillsamman, som gör oss till ett folk.
(Bifall.) Blott en form för undervisning i
historia duger, nämligen med det egna
landet som utgångspunkt. Det är förvånande
att höra d:r N0rregaard, som stammar från
ett land med så stor och rik historia, tala
så som han gjort. Låtom oss gemensamt
arbeta för enighet i Norden, men detta får
icke ske genom en sentimentalitetens
undervisning i historia. Nej, en sund, fast,
begränsad historieundervisning skall det vara!
Jag skänker d:r N0rregaard Fanö och
Samsö tillbaka; med dem har han icke lyc^
kats bevisa något. Att om hela Norden
använda orden: »ett folk, ett fädernesland»,
detta är en fras och ingenting annat. (Tal.
markerade sina ord genom upprepade slag
med ordförandeklubban. Bifall, starka
hyssj-ningar, ett och annat enstaka »fy!»)

D:r J. N0rregaard (ånyo hälsad med en
åska af applåder): Jag anhåller, att hr
Anderssen ber om’ursäkt för ordet »fras».
(Lifligt bifall; »hör, hör!») Det är min
fasta och innerliga öfvertygelse, och häri
står jag icke ensam, att Nordens folk äro
ett folk med ett_ språk, fastän delade i tre
grenar. Man beträder en farlig väg, om
man i någotdera landet vill göra sitt lands
historia till kärnan, ty då blir ju de öfriga
landens historia endast skal. (Munterhet.)
Jag har icke användt någon fras. Jag
betraktar detta ord som en personlig
förnär-melse och fordrar ännu en gång en ursäkt
därför. (Bifall.)

Skolebestyrer Otto Anderssen. Jag
uppfattar d:r N0rregaards ord så, att han
önskar, det ordföranden Otto Anderssen skall

kalla Skolebestyrer Otto Anderssen till
ordningen, hvilket dock icke låter sig göra.
(Munterhet.) Jag beklagar, att d:r
N0rre-gaard känt sig förolämpad. Kanske fingo
mina ord en skarp klang (»ja, ja!»), men
detta må väl anses ursäktligt, när varmt
kännande människor mötas i en varm
debatt. (Opposition, sorl och oro.) Det är
jag, som är ordförande här! (Slår med
klubban.) Jag har icke sagt, att
inledningsföredraget var byggdt på,...en fras. (»Jo,
jo!») Jag har blott sagt, att talet om ett
folk och ett fädernesland är en fras, och
detta står jag vid. Det har aldrig varit
min afsikt att förnärma d:r N0rregaard,
som är en man, på hvilken jag sätter det
största värde, och för så vidt jag gjort
detta, ber jag honom o in ursäkt, men icke
för att jag användt ordet fras.

Skolebestyrer E, Slomann, Danmark:
Ibsen har nyligen skrifvit en bok: »Naar
vi döde vaagoer». Denna bok kom jag att
tänka på under d:r N0rregaards tal. Det
var, som om skandinavismens lik nu åter
sökte vakna till lif och började flaxa med
vingarna öfver sin graf. - Det är icke ge
mensamheten i språk, som skapar ett folk,
utan det är de stora gemensamma historiska
ödena. Sådana gemensamma öden gjorde
under revolutionstiden tysktalande franska
provinser till ett med Frankrike.

Den gamla skandinavismen gjorde fiasko
1864, då trots alla dess fantasier och stora
ord Danmark blef lämnadt ensamt. Då den
danska hären måste draga sig tillbaka från
Dannevirke, då dog den gamla
skandinavismen. Må den vara död för alltid!

Men det finnes en annan skandinavism,
och den visade sig här i salen i går. Den
vill ock en enhet i Norden men icke en
sådan, som den gamla skandinavismens
förkämpar drömde om. Trots denna nordiska
enhet ha vi hvar sitt fädernesland. En
dansk med känsla af sin värdighet bör
därför icke tala om ett nordiskt fädernesland.
Vi ha behof af kulturellt samlif, det är
sant, men Danmark är fäderneslandet för
oss danskar. Därför ha vi heller icke bruk
for de gamla,, sentimentala skandinavistiska j
talesätten. (Bifall).

Öfverläraren Alfr. Dalin, Huskvarna:
Diskussionen synes hafva kommit väl
mycket in på känslornas område, under det att
det rent sakliga skjutits åt sidan. De, som
här stått skarpast mot hvarandra, torde i
själfva verket tänka på ungefär samma sätt.

I Sverige, där dön gamla historiska
indelningen i landskap ännu användes, känna
sig invånarne i samma landskap äga så
mycket gemensamt, att de rent af kunna
anse ett annat landskaps invånare för
utländingar. Det är ursprungligen trycket
utifrån, som kommit dem att så sluta sig
samman. Af denna orsak känna sig alla
svenskar såsom ett gentemot sina
grannländer. Men alla de nordiska folken ha så
mycket gemensamt, att de hafva all
anledning att sluta sig tillsamman. Det är trycket
utifrån, som gör det nödvändigt för oss att
hålla samman till försvar för den nordiska
kulturen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0567.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free