Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (974.) 29 augusti 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
586
SYEN3K LÄRAEETIDNING,
N:r 35
logiska skäl för sina påståenden än dess
förkämpar, hvilkas försvar i allmänhet hade
en tämligen passiv och negativ karaktär.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
2. Vore det önskvärdt, att
undervisningsplanen för seminarierna tillmätte en
något fullständigare lärokurs för
undervisningen i kyrkohistorien) och om så är, hur
skall tid därför beredas? Frågan
inleddes af seminarierektor G. Vestling, som
påpekade, att tiden vore för knapp och att
lämplig lärobok saknas. Men som ett
studium af kyrkohistorien medför stora
fördelar och icke minst sans och måtta vid
behandling af tros- och stridsfrågor,
föreslog han, att katekesläsningen i fjärde
klassen borde afstå en timme i veckan, så att
man finge två timmar till kyrkohistoria i
stället för nu en, och att redan i tredje klassen
man kunde åt kyrkohistoria förvärfva en
timme genom ändring i bibelläsningstiderna.
Detta förslag antogs af mötet, trots rektor
Nygren uttalade sina betänkligheter mot den
föreslagna inskränkningen i
katekesundervisningen.
3. Hvilken ställning böra vi
seminarielärare intaga till vår tids
nykterhetsverksamhet f Inledaren, seminarierektor
Åkerblom i Falun, redogjorde för den
Bergen-dalska historien vid Uppsala seminarium.
Minst af alla kunde seminariernas lärare,
som skulle fostra hela lärarekåren, ställa sig
likgiltiga för nykterhetsverksamheten och för
sina lärjungars ställning till densamma.
Man borde ej bryta staf ven öfver
måttlig-hetssuparne, men hur skulle man ställa sig
gent emot den stränga absolutismen? Själf
hade talaren blifvit nykterhetsvän, ja
allvarlig sådan, men vore ej anhängare af
absölu-tismen, utan slöte sig till en mera moderat
riktning.
Seminarielärarne borde ej ställa sig
likgiltiga för våra d?gärs verksamhet. Genom
ord och exempel borde de själfva verka och
mana eleverna att också de hvar för sig
något uträttade för nykterhetssaken; om de så
funne lämpligt, må de själfva bilda
nykterhetsföreningar eller ansluta sig till befintliga
goda sådana.
I dessa slutord instämde mötet, men
någon diskussion förekom ej.
4. Om undervisningen i pedagogik,
särskildt psykologi, vid
folkskollärareseminarierna. Rektor C. O. Arcadius i Växjö
höll om denna fråga ett liffullt och
tanke-rikt inledningsföredrag, hvilket af talaren
sammanfattades sålunda:
I den pedagogiska lärokursen för
folkskollärare- och folkskollärarinneseminarierna böra
följande, i gällande bestämmelser icke
uttryckligen omnämda delar tilläggas: Kroppsvård
med skolhygien, skolförfattning och
skolförvaltning.
Vid den pedagogiska undervisningen bör
antropologien läggas till grund, så att
utgångspunkter hämtas från densamma och dess
lärdomar erhålla tillämpning.
Vid undervisningen såväl i psykologi som
i allmän pedagogik och pedagogikens historia
bör uppmärksamheten alltid fasthållas vid
folkskollärarnes och lärjungarnes blifvande
verksamhet.
En kort lärobok i pedagogik, hvilande på
psykologisk grund, är för seminarierna
be-höflig.
Efter en kort diskussion antogs detta
uttalande.
5. Huru böra seminarieeleverna
lämpligen handledas till sådana barnpsykologiska
iakttagelser, som äro af vikt för en rätt
behandling och undervisning af barnen? Vid
behandlingen af denna fråga, som inleddes
af seminarieläraren G. O. Janzon i
Linköping framhölls å ena sidan den stora
betydelsen af barnpsykologiska studier och
vikten af att läraren redan vid seminariet
får öfva sig att aktgifva på öfningsskolans
barn, och å andra sidan att stor
försiktighet och grannlagenhet böra iakttagas vid
studiet af barnens moraliska utveckling och
förhållandena i deras hem. Ja, en talare
varnade för detta ämne: barnen borde ej
märka, att de äro föremål för särskilda
individuella iakttagelser.
6. Vore det icke lämpligt, att
inträdesfordringarna i svenska språket något
höjdes? Serninarieadjunkten i Linköping T.–F.
Rylander, som inledde denna fråga, uttalade
den önskan, att inträdesfordringarna närmare
bestämdes och höjdes något öfver folkskolans
maximikurs. Då skulle i seminariets andra
klass språkundervisningen bli lättare, och
man kunde i andra och tredje klasserna
ägna sig åt skönlitterära studier.
En längre diskussion uppstod, hvarunder
de fleste i hufvudsak enade sig med
inledaren. Mötet uttalade sig ock i
anslutning till inledarens framställning.
7. Om uppsatsskrifningen vid seminarierna
höll seminarieadjunkten fru Jenny Veländer
i Skara ett intressant inledningsföredrag.
Hon önskade ett mångsidigare och
intensivare drifvande af uppsatsskrifningarna, och
med henne instämde adjunkten vid Falu
folkskollärarinneseminarium fröken Valborg
Olander.
8. Bör geografien behandlas såsom ett
själfständigt ämne vid
folkskollärareseminarierna? Efter en längre historik öfver
det geografiska studiet hos oss uttalade
inledaren, seminarieadjunkten F. JBjörnståhl
i Linköping den önskan, att geografien måtte
äfven vid seminarierna komma till sin rätti
Mötet gjorde intet uttalande i frågan.
9. Finnes någon för seminarierna fullt
lämplig lärobok i naturkunnighet? Med nej
besvarades denna fråga af
seminarieadjunkten C. Ii. Carlsson i Uppsala. Bäst skulle
bristen af hjälpas genom samarbete mellan
specialister inom vetenskapens olika grenar
och praktiska lärare, som hade praktisk
blick att göra lämpligt urval ur hvad
vetenskapsmännen ville säga.
10. Kan det anses behöfligt, att fjärde
klassens elever få praktiska lektioner i
trädgårdsskötsel med öfningsskolans barn?
Härom höll trädgårdsdirektör A. Sundius ett
föredrag, i hvilket framhölls behofvet af en
afslutande kurs i praktisk trädgårdsskötsel
för fjärde klassens elever. I samma
riktning talade adjunkten C. R. Carlsson i
Uppsala. Något beslut fattades ej.
11. Vore det önskligt, att första
terminen i första klassen vid folkskollärare- och
lärarinneseminarierna finge betraktas som
en pröfningstid, efter hvars slut intagning
vid seminariet fastställdes?
Seminarieadjunkten S. Lundqvist i Linköping framhöll i
sitt inledningsföredrag, att ofta nog en
intagen elev visar sig sakna all fallenhet för
lärarekallet men med nordisk envishet
fortsätter, till hinder för mer begåfvade kamrater.
Det vore till gagn äfven för eleven själf
om han efter en termin afvisades och sluppe
kuggningar. Första terminen i första klassen
skulle därför betraktas som en pröfningstid
vid seminarierna, och först då denna
pröfvo-tid visat goda förutsättningar för eleven,
skulle hans intagning och mskrifning vid
seminariet fastställas.
De flesta instämde med inledaren, och
hans förslag vann mötets bifall.
12. Hvad kan man vid seminarierna
göra för att hos de blifvande folkskollärarne
och lärarinnorna väcka håg för fortsatt
utbildning genom själfstudium? Inledarinnan,
seminarieadjunkten Valborg Olander i Falun,
erinrade om de många beskyllningar, som
riktas mot seminarierna, för det dessa
genom läxplugg och studiernas hållande inom
allt för trång ram skulle undertrycka håg
för själfständiga studier. Om ock dessa
beskyllningar vore öfverdrifna, kunde nog
vid seminarierna åtskilligt göras för
kunskapsbegärets väckande.
Tal:n föreslog, att eleverna borde uppmanas
att använda ferierna till studier af något
visst ämne, valfritt, men vid hvars studium
lärarne fore feriernas början skulle ge
anvisning och råd. Ett dylikt feriearbete skulle
ej lämnas utan kontroll. Dessa privata
studier kunde i sin ordning ge uppslag till
öfning i föreläsning för kamraterna,
hvarigenom elever, som särskildt lagt an på ett
studium, äfven finge djupare irblick i andra
ämnen.
Under diskussionen var man enig med
inledarinnan, men farhågor uttalades, att
kontrollen skulle verka som ett afskräckande
tvång.
13. Kunna för redan utexaminerade
lärare och lärarinnor kurser i och för vidare
utbildning anordnas vid ett seminarium, utan
att anstaltens egentliga uppgift därigenom
blir lidande ? Inledaren af denna fråga,
adjunkt S. Lundqvist i Linköping framhöll
det oafvisliga behofvet af fortsatt
utbildning.
För detta talade bl. a. lärarnes talrika
besök vid sommarkurserna i Uppsala och Lund.
Seminarierna vore de anstalter som bäst
lämpade sig för dylika kursers anordnande, och
tal:n ville föreslå en sex veckors kurs vid
vårterminens början med föreläsningar öfver
några uppfostrande ämnen, rörande
folkskolans arbete, referat öfver hithörande ämnen,
samtal öfver pedagogiska frågor, afhörande och
hådande af lektioner i öfningsskolor och
eventuell kurs i tyska språket. Seminarielärare,
som vore hågade att undervisa, skulle anmäla
detta till rektorerna, hvilka insände
uppgifterna till k. m:t, som skulle beslata om och
hvar kurser skulle hållas. Ledningen af det
hela skulle sedan föras af vederbörande
seminarierektor. Äfven andra än
seminärie-lärare kunde få förordnande som föreläsare,
och arvode skulle naturligtvis bestämmas till
lärarekrafterna.
Hrr Rosander från Örebro och rektor
Jungner ställde sig på samma ståndpunkt.
Adjunkten Ger din i Uppsala fann hela
saken betänklig.
Adjunkten O. Sundén i Umeå befarade, att
inledarens förslag skulle verka störande på
seminariets arbete,, helst utrymmet l
allmänhet vore för trångt. Bättre vore en särskild
anstalt med godt läge i något
bildningscentrum : Stockholm, Göteborg eller
universitetsstäderna, där det funnes goda föreläsare
och lärarekrafter, museer m. m. Det borde
inrättas en sorts pedagogisk högskola, ledd
af en första klassens praktisk pedagog och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
