Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 37. (976.) 12 september 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
620
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 37
2. Såsom skrifven af människor måste
bibeln behandlas såsom andra mänskliga
verk: den måste undersökas och granskas.
Och detta är ej något farligt för religionen
utan tvärt om nyttigt, ty på den vägen
kommer man till riktig visshet om, hvad
som är verkligt eller icke.
Källorna.
Nämnvärda källor för det ifrågavarande
tidsskedet äro endast delar af bibeln,
nämligen Moseböckerna, Josua, Domareboken,
delar af l Samuels bok, samt yttranden i
andra skrifter om dessa tider.
De nämda skrifterna äro ej samtida med
de tilldragelser, som i dem beskrifvas, men
de äro skrifna med hjälp af gammal
tradition och gamla källskrifter. Dessa gamla
källskrifter skymta tydligt fram här och
hvar både i Moseböckerna och de andra.
Särskildt tydligt träda de i dagen i
Domareboken. De för oss nu tillgängliga nämda
skrifterna, nämligen Moseböckerna o. s. v.,
äro därför så beskaffade, att visserligen ej
allt i dem kan tagas efter orden, men att
vi ur dem kunna få ut i all hufvudsak
det stora förloppet af Israels historia före
konungatiden.
Grunddragen af denna historia.
Det har inom vissa kretsar varit vanligt
att betrakta patriarkhistorierna som sagor.
I detta fall börjar man dock spåra en
begynnande försiktighet hos somliga forskare.
I verkligheten är det så, att vi här ha en
samling heliga och härliga berättelser, som
äro skrifna för uppbyggelse, och i hvilka
visserligen ej allt kan tagas efter orden,
men som dock hvila på historisk gruad.
De första israeliterna voro enligt skriften
arameer från Mesopotamien. Nu veta vi
från annat håll, att skaror af arameer från
dessa trakter vid olika tider tågade åt
väster. Abraham hade stått i beröring med
de gamla viktiga kultorterna Ur och H äran,
hvilka båda nämnas i första Mosebok. Han
kom till ny kunskap om den sanne Guden
och hans dyrkan. Därför måste han
utvandra. Han utvandrade med en afdelning,
en stam, och slog sig ned i Kanaan, ett
land, som ofta besöktes och hemsöktes af
vandrande stammar. Senare kommo
förstärkningar, nya stammar under anförande
af Jakob och flera andra.
Så lades den första grunden till ett nytt
folk och till den stora sanningens religion,
som skulle upplysa världen. I Kanaan
kunde dessa stammar ej få fast fot strax.
Semiter besökte ofta det rika Egypten. Så
gjorde ock dessa. Josefsstammen med en
skicklig man i spetsen begaf sig först dit,
och sedan följde de andra efter. Den
egyptiske konungen, som ej var ovan vid
semiter, lät israeliterna slå sig ned i Gösen,
snö-gränslandet mot öknen. Här lefde de
en tid i rö och stillhet. Men senare
ansågos de farliga för landets säkerhet, och
konungen använde dem som trälar vid sina
byggnadsarbeten. Det var högst sannolikt
Ramses II, som äfven enligt egyptiska
inskrifter byggde mycket, särskildt två städer,
som äfven nämnas i andra Mosebok.
Folket kunde och skulle ej stanna i Egyp-
ten. Förtrycket dref dem därifrån. Mose
hade fått egyptisk uppfostran och var äfven
genom giftermål lierad med ökenfolk och
deras präst Jetro. Han var ock utrustad
med ovanliga egenskaper och fick nya
uppenbarelser, ny kunskap om den sanne
Gu-den och hans dyrkan. Han blef nu
folkets af Gud korade ledare. Han har ej
gjort precis allt, som tillskrifves honom i
Moseböckerna, han har t. ex. ej gifvit
folket alla dess lagar. Men han har lagt den
nödiga orubbliga grunden för detta folk
såsom en bärare af den sanne Gudens
dyrkan och kännedom.
Han förde folket ut i öknen. Först
förde han det på en omväg till berget
Horeb-Sinai. Detta gjorde han dels af
politiska skäl för att undkomma egyptierna,
dels för att komma i beröring med Jetro
och hans folk, hvilket var till stor fördel,
och dels för att föra folket till Sinai, som
var ett heligt berg, där gudstjänst öfvats,
och där det därför var lämpligt att ge
folket del af de nya uppenbarelserna och ordna
det för vandringen i öknen. På många
platser uppehöll man sig under denna
vandring, men ett annat synnerligen viktigt
uppehållsställe var Kades, ej så långt söder ut
från Kanaan. Här fanns bättre tillgång till
lifsmedel. Därför uppehöll man sig här en
rundlig tid.
Folket var länge i öknen, 40 år, och
häri ligger intet orimligt. Visserligen
syftade man alltjämt till löftets land, men
därför var ökenvandringen ej en blott »resa»
i vanlig mening. Folket hade tills vidare
en bostad i ökentrakterna, t. ex. i Kades.
Så kunde man afvakta det lämpliga
ögonblicket att inbryta i Kanaan, hvilket kom,
när Egyptens makt i Kanaan gick under,
såsom ock skedde så småningom under
konungarne efter Kam ses II.
Moses gaf folket en ny religiös kunskap
och nya religiösa inrättningar med offer och
präster. Prästerna kommo att
hufvudsakligen rekryteras af Levi stam, till hvilken
Mose och Aron hörde, och som sedan i
någon svår strid upplösts såsom själfständig
stam. Han gaf det viktiga sedliga bud i
Herrens namn, såsom vi se af de 10 buden;
och han gaf det med hjälp af sin svärfader
Jetro nya sociala ordningar. Genom
förstärkningar äfven af andra folk, såsom
Jetros, tillväxte folket allt mer i öknen. !
Då folket så var närla gränserna af
Kanaans land, var det å ena sidan deladt i
stammar, men å andra sidan till en viss
grad enhetligt ordnadt.
Kanaan kunde naturligtvis ej intagas utan
strid. Mellan Amon och Jabbok i östra
Jordanlandet hade en amoreerkonung Sihon
grundat ett rike. Honom besegrade man
och intog hans land. Rubens och Gads
stammar slogo sig ned här, och äfven en
del af Manasse stam. De öfriga måste
intaga Vest jordanlandet. Först handlade
de gemensamt under anförande af Josua,
som i ett par stora hufvudslag försvagade
de kananeiska småfurstarnes makt och så
gjorde det möjligt för de särskilda
stammarne att sedan skaffa sig boningsplatser.
Juda stam gick nu i spetsen och slog sig
ned i söder tillsammans med återstoden af
den i någon svår strid hårdt medtagna
Si-meons stam. Dessa stammar Iröras ej
mycket af under domäretiden. Det är först
genom David, som Juda kommer till makt
och anseende.
Tjnagdpunkten före Sauls tid ligger hos
Efraim, Manasse och flera stammar. Hårda
strider fick folket nu kämpa för sin
tillvaro. Några viktiga sådana omtalas i
Domareboken. En sådan var Baraks och
De-boras strid mot en kananeisk här under
anförande af Sisera i norden. Sådana voro
Jerubbaal-Gideons strider med de vilda
mi-dianiterne, En sådan var ock Jeftas strid
med ammoniterna.
Kananiterna underkufvades så småningom
och sammansmältes med Israel. De gingo
sålunda upp i detta folk, som genom dem
fick en betydlig förstärkning. De voro
kulturfolk, som fingo skänka israeliterna
sin kultur, hvilken å ena sidan erbjöd goda
hjälpmedel för deras utveckling, men å andra
sidan skadade dem genom sitt hedniska
väsen och sin Baalsdyrkan, som sedan hängde
efter ända till exilen.
De religiösa anordningarna
decentraliserades i Kanaan; hvarje stam hade nog sin
gudstjänst, dock hade man en i viss grad
gemensam gudstjänst i Silo. Stammarna
skildes nu åt, och det sociala och politiska
lifvet decentraliserades också.
Stamstyrelsen var den hufvudsakliga. »Domarne»
voro ej ordinarie ämbetsmän, utan män,
som uppstodo under svåra tider, och som
sedan hade ett visst inflytande. Men just
de svåra striderna väckte alltmer behofvet
af en enhetlig makt. Man bjöd Gideon
konungamakt. Abimelek försökte att
upprätta ett konungadöme. Men det var först
Saul och David, som lyckades häri, till stor
välsignelse för folket och dess framtid.
På detta sätt se vi, huru det israelitiska
folket å ena sidan uppkommit och
utvecklat sig efter samma lagar som andra folk,
men huru det å andra sidan redan från:
början hade en särskildt stor uppgift, som
skulle höja det vida öfver andra folk. Det
skulle blifva en bärare af den sanningens
religion, som sedan nådde sin fulländning i
Kristus och kristendomen för att så
småningom fylla världen med ljus, rättfärdighet
och kärlek.
Aftäckandet af August
Abrahamsons grafvård.
(Bref till Svensk Läraretidning.)
En högtidlighet af ovanligare slag firades
sistlidna söndag vid Nääs. Det var då,
som grundläggaren af August Abrahamsons
stiftelse förre grosshandlanden in. m. Aug.
Abrahamsons grafvård aftäcktes i närvaro
af åtskilliga utaf den aflidnes anhöriga och
vänner samt deltagarne i den nu pågående
slöjdkursen. Många f. d. kursdeltagare samt
folk från den kringliggande trakten hade
ock infunnit sig.
Vid half l-tiden skedde uppställning
framför slottet, hvarifrån man, företrädd af de
till anstalten skänkta svenska, engelska och
ungarska ståndaren, genom den vackra slotts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
