Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 40. (979.) 3 oktober 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 40
SVENSK LÄRARETIDNING.
671
En bortgången
folkbildningskämpe.
2.
?;elt visst skulle det vara en tacksam
uppgift att närmare skildra den kamp
för folkbildningens utveckling, som
S. A. Hedlund i egenskap af tidningsman,
skolstyrelseledamot, riksdagsman m. m. under
ett halft århundrade förde. En tacksam
uppgift - men tillika en mödosam, ty det
material, hvarpå skildringen skulle grundas, ligger
till sin väsentligaste del begrafvet i närmare
ett femtiotal tidningsårgångar, och att
genomvandra ett så vidsträckt område af dessa
kulturens katakomber är sannerligen intet
hastverk.
Må man därför ursäkta undertecknad, att
han i stället anlitar en lättare tillgänglig
om ock mindre gifvande källa, nämligen
sina egna personliga minnen rörande den
bortgångne och hans ställning till
folkskolans sak.
Mitt tidigaste intryck af honom är så
gammalt som från 1862. I mitt
barndomshem, som var ett skolmästarehem på
landet, hörde Rudenschöld, Siljeström och
Eneroth så att säga till husgudarne, och
vid deras sida5, såsom deras medhjälpare
och bundsförvant, nämdes ofta Sven Adolf
Hedlund.
Särskildt erinrar jag mig ännu den
lifliga beundran, hvarmed hans käcka
uppträdande på allmänna svenska
folkskolläraremötet i Göteborg den 9-11 juli 1862
omtalades, hvilket möte i hufvudsak var en
väldig tornering rörande lankasterskolans
vara eller icke vara i vårt land, utkämpad
mellan å ena sidan Hedlund, sekunderad
af C. J. Meijerberg och C. A. Rydberg
(Viktor Rydbergs broder), å andra sidan
lektor F. T. Blomstrand och kyrkoherden J.
Otterström samt andra växelundervisningens
ifriga anhängare.
Det första jag minnes mig ha läst af
Hedlunds hand är den uppsatsföljd »Om
grunderna för uppfostran», som 1864 var synlig
i »Svensk månadsskrift för fri forskning
och allmän bildning». Denna tidskrift,
hvilken utgafs af en äldre broder till den
bekante litteraturhistorikern Karl Warburg,
kom under något af de följande åren i
mina händer, och ehuru uppsatserna i fråga
behandlade ett ämne, hvarpå mitt intresse
den tiden icke alls var riktadt, slukade
jag dem likaväl som allt annat läsbart.
Förmodligen tilltalade mig då liksom ännu
i dag företrädesvis de partier däraf, hvaruti
uppmärksamheten fästes vid sådana sidor
af uppfostran, hvilka i allmänhet äro
underskattade och försummade. Så t. ex. följande:
Icke blott hos barnet utan ock hos
människan hela- lifvet igenom utöfvar den skapande
inbillning skr aftqn (fantasien) det största
inflytande på själsutvecklingen och
själsstämningen, verkande på de moraliska
förmögenhe-terna kanske mera än någon annan
intellektuell förmögenhet. Vid undervisningen har
man sällan beaktat denna viktiga
omständighet ; man har fastmer betraktat fantasien
såsom något syndigt, som borde kväfvas. Det
är ett stort fel. Det är med denna himmels-
ka gåfva, som människoanden förflyttar sig
bort från det närvarande till andra tider och
ram; det är därmed hon gör föreställningarna
till lefvande bilder; det är härmed hon i
hoppet skådar in i framtiden både för sig och
mänskligheten; det är härmed hon lif vas
genom höga föredömen till ädel handling; det
är härmed hon försänker sig i andaktens djup,
på samma gång det högsta utåtgående och
det djupaste inåtgående. Men å andra sidan
kan fantasien, otyglad och missriktad, bringa
människan på de farligaste irrvägar.
Hugskotten blif va verkligheter och drömvärlden en
tillvaro, hvarifrån hon endast lösryckes vid
ljusare mellanstunder.
Fantasiens förkväfvande, där det låter sig
göra, är att beröfva människan icke blott den
spänstiga fjäder, som håller hennes högsta
verksamhet vid lif, det är tillika att beröfva
henne den högsta andliga fröjd. Det är att
tillsluta för henne konstens, framför allt
diktens och tonvärldens helgedom.
Hos barnet underhålles fantasien
företrädesvis genom sagoberättelsen och sången.
Sagorna kunna vara än så enkla, och barnet
lyssnar likväl därtill med förtjusning. Den
döda världen befolkas inför dess syn af
lefvande, okända bilder. Därför måste dessa
berättelser vara valda med den största
ur-skillning, så att de anslå alla sådana
känslosträngar, på hvilka de ädla böjelserna ljuda,
bringande frid och sinneslugn, hvaremot de
berättelser böra förkastas, som fylla
barnasjälen med skräck och fasa. Vaggvisan
grundlägger kanske en stämning för lifvet.
I öfverensstämmelse härmed yrkades, att
i all skolundervisning skulle ingå läsning af
goda diktverk så i bunden som i obunden
stil, så i episk som dramatisk och lyrisk
form. Undervisningen i sång och i teckning
borde så omskapas, att den erhölle verklig
pedagogisk karaktär och betydelse, och
äfven gymnastiken borde i samma riktning
reformeras.
Beklagligen har - hette det -
gymnastiken i vårt land på många ställen urartat till
en så att säga latinsk grammatik på
kropps-öfningens område. Begäret att följa ett
rationellt system har ledt till en ensidighet,
som infört elementet tråkighet uti öfningar,
som borde vara uppfriskande både till själ
och kropp. De gymnastiska lekarna hafva
ännu ej vunnit insteg i våra gymnastiksalar.
I England ersättas de af en mängd ridderliga
öfningar, såsom ridning, fäktning, rodd,
kricket-spel m. m. I Tyskland har man det s. k.
turneriet, som hos oss betraktas med mycket
oblida ögon.
l våra dagar, då man efter långt och segt
motstånd ändtligen börjat någorlunda förlika
sig med yrkandet på lekens införlifvande
ined skollifvet, och då den tanken förmodligen
snart nog torde vinna gehör, att vi äfven
på lekens område först och främst böra
bygga på gammal nationell grund, skall man
måhända utan allt för många korstecken
kunna läsa följande djärfva uttalande:
Af den estetiska gymnastiken har man
ännu icke tillägnat sig ett enda moment i vår
uppfostran. Här spelar dansen en viktig roll,
utgörande en öfning, som är ägnad att, jämte
det nöje, som är härmed förenadt, utbilda
kroppens hållning och rörelser till ledighet,
mjukhet och plastiskt behag. Dansen borde
alltså väl öfvas i våra skolor, framförallt för
flickor, och utbildas till en skön konst, dit
den väl kan räknas.
l nuvarande stund förefalla väl dessa ord
de flesta såsom en löjlighet. Men om så
skulle hända, att man någon gång i en mer
eller mindre aflägsen framtid finner sig böra
vid »lek-lektionerna» bereda våra fäderneärfda
sånglekar och danslekar ett rum vid sidan
af de importerade lekarna, då skall man
måhända säga, att gamle Hedlund i alla fall
icke var så oäfven, icke ens i de stycken,
där han var som allra oförvägnast.
Hvad han i samma uppsats yttrade om
kroppsarbetets betydelse och om slöjdens
allmänna införande i skolundervisningen var
den tiden lika kätterskt men har numera
till den grad genomträngt allmänna
tänkesättet, att man knappast längre förmår
föreställa sig, huru det någonsin kunnat
bestridas. Däremot torde måhända ännu ej
allmänt bifall vara att påräkna för hvad han,
i hufvudsaklig anslutning till sin fromme,
djupt religiöse svärfader, hade att säga oin
den högsta af all undervisning:
kristendoms-undervisningen.
Det finnes - skref han härom - en känsla,
hvari alla öfriga goda känslor så att säga
uppgå, hvari alla känslor och begär sjunka
samman till en totalstämning af lugn,
likasom böljorna sjunka i djupet: det är andakten.
Här försvinner allt individuellt, allt tillfälligt,
för att lefva allenast i det oändliga; här
faller, med andra ord, människan såsom ett barn
i Guds famn.
Att göra barnet förtroligt med denna
heliga stämning är att gifva det den högsta
skatt för lifvet.
Men just därför är den ock så sällsynt, och
på intet område af den mänskliga uppfostran
och undervisningen begås större misstag.
Ingen känsla låter sig nämligen mindre
befalla; ingen fordrar för dess väckelse djupare
grannlagenhet, varmare nit och innerligare
kärlek. Här verka icke förståndssatser, icke
bibelläsning, icke skräckmedel, icke
deklamationer, icke anmärkningsböcker eller skamvrår
- här verkar allena uppfostrarens eget
religiösa sinnelag, hvilket inströmmar på hemliga
vägar i barnens själ.
Religionsundervisningen i hemmet eller
i skolan bör i hufvudsakligaste mån afse
andakts-känslans väckande och näring; i annat
fall verkar den motsatsen, i det den blifver
en läpparnas eller i bästa fall hufvudets sak
men icke hjärtats.
Jag vill här ej djupare ingå i detta rika
och viktiga ämne men vill blott anmärka, att
då vi uti den religiösa uppfostran mera än i
hvarje annan stöta på konflikter i åsikter,
på motsägelser mellan traditionell tro och
den fria forskningens öfvertygelse, mellan
samvetsömhet å den ena och å den andra
sidan - så vållas dessa strider i hög grad
däraf, att man ej nog uppskattat själfva
andaktens betydelse utan förlagt religionen allt
för mycket på satsernas, meningarnas område
men allt för litet på själsstämningens,
sinnelagets samt allt för litet behjärtat
individualiteten.
T betraktande af Hedlunds sant
demokratiska lifsåskådning och de intryck, han
mottagit från svärfaderns tankar om
ståndscirkulationen såsom en af samhällets
lifs-betingelser, var det gifvet, att han med
värme skulle omfatta den comenianska
tanken om folkskolan såsom bottenskola
samt göra denna till bestämmande -grund
för det offentliga undervisningsväsendets
organisation.
Här må - yttrade ban - först och främst
den falska åsikt bemötas, som vill på
förhand uppställa ett maximum af hvad en
människa »behöfver veta», såsom då det säges
om barnen i en viss samhällsklass: »de
behöfva ej veta mer än det eller det». Det finnes
intet högsta mått af allmänt mänsklig bildning;
människan > behof ver »i denna del allt hvad hon
förmår emottaga. Däremot kan ett minimum
möjligen uppställas; det kan med fog fordras
i ett upplyst samhälle, att ingen skall sakna
de första villkoren för själfstudium, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
