Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 42. (981.) 17 oktober 1900
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
702
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 42
Från nordiska skolmötet
i Kristiania.
7.
Huru skall man hos den från
folkskolan afgångna ungdomen väcka håg
för och gifva ledning vid
fortsatta studier?
Öfver detta, ämne hölls å universitetets
hörsal n:r 4 inledande föredrag af
folkskol-< läraren Alfr. Vernborg i Munsö. Lokalen
i var till trängsel fylld af åhörare. Som
ord-förände fungerade skolebestyrer K. Slomann
från Köpenhamn och som sekreterare
folk-skolltirarne A. Blomqvist från Stockholm
och A. Stigersand i "Kristiania.
Inledarens föredrag, som mottogs med
lifligaste bifall, rörde sig kring följande
, hufvudtankar:
l Den uppväxande ungdomen, till hvilken
landet och framtiden ställa sitt hopp,
kommer ofta, sedan den lämnat skolan, på
villo-; vägar, blir vanartig och sedeslös. Orsaken
! till detta sorgliga förhållande sökes af den
lättvindigt dömande allmänheten icke sällan
i skolan och undervisningen, men härrör i
själfva verket väsentligen från bristen af
just sådan undervisning, synnerligast i den
s. k. Öfvergångsåldern. Folkskolan lämnar
i regeln sina lärjungar ifrån sig, då dessa
äro 13 å 14 år gamla eller just vid den
tidpunkt, som bildar öfvergång från
barndom till ungdom, då såväl det kroppsliga
som andliga lifvet äro stadda i en
exceptionellt stark utveckling, då viljeriktningen
bestämmes och karaktären danas, och då en
fostrande och undervisande omvårdnad torde
vara som mest af behofvet påkallad. I
denna ödesdigra brytningstid lösryckas de
unga vanligen från både skolans, kyrkans
och hemmets band och kastas ut i lifvet
på egen hand att vid fabriker och
verkstäder eller i herrgårdarnas drängstugor få sin
uppfostran fullkomnad och afslutad. Hvem
] undrar på, att mången sådan yngling eller
! flicka kommer på villovägar!
j Det nuvarande folkundervisningssystemet
> riktar sig hufvudsakligast på francowsåldern
| och åsidosätter till största del
ungdomsperioden. Visserligen finnas anstalter äfven
för den senare, såsom aftonskolor,
folkhögskolor, föreläsningskurser o. d., men dessa
hafva ännu icke, synnerligast å
landsbygden, vunnit någon allmännare utbredning
och anslutning.
Hvad har uppfostraren, särskildt
landsbygdsskolläraren, att under sådana
förhållanden göra för att i någon mån söka leda
ungdomen genom den kritiska
Öfvergångsåldern? Tal:n hade försökt ett medel: att
med inflytelserika och för saken
intresserade församlingsbors tillstånd bilda
ungdomsföreningar. I dylika föreningar
inträda ’socknens /ynglingar och flickor som
medlemmar, erlägga en bestämd årsafgift
och handledas vid månatligeu återkommande
sammankomster i studier efter en bestämd
; studieplan. Genom frivilliga, gåfvor, anslag
l från kommunen, festanordningar o. d.
an-; skaffas medel till bibliotek. Föreningarna
böra erhålla en fast organisation, medlem-
marna indelas i grader efter genomgångna
studiekurser, hvarje ledamot bära ett
särskildt medlemsmärke o. s. v.
Hr Y. förklarade sig af dylika
anordningar hafva vunnit gynnsamma resultat.
*
Öfver ämnet uppstod en stunds liflig
diskussion.
Folkskolläraren A. Blomqvist i Stockholm
och rektor C. O. Arcadius i Växjö anslöto sig
i hufvudsak till inledaren.
Lektor Joh. Bergman i Norrköping talade
för folkhögskolornas och arbetareinstitutens
utvidgning samt framhöll, att Sverige i sin
allmänt utbredda läskunnighet ägde medel
att blifva världens mest bildade land, blott
man såge till,, att undervisningen icke toge
slut med de egentliga folkskoleåren utan
sträckte sig äfven ett stycke framåt öfver
ungdoms- och brytningstiden.
Finske folkskoleinspektören A. Järvinen
redogjorde för fortsättningsskoleidéns
utveckling i Finland, och folkskolläraren A. 8kre.de
i Skrie (Norge) lämnade en del upplysningar
oni ungdomsföreningsrörelsen i Norge,
hvilken han med beklagande fann hafva kommit
in på afvägar, i det att politisk agitation
blandats in i densamma, tagande sig uttryck
i bildandet af särskilda höger- och
vänsterföreningar o. s. v.
Sedan slutligen ordföranden, skolebestyrer
Slomann, lämnat några upplysningar om den
fortsatta undervisningen vid en del
stadsfolkskolor i Danmark, afslöts sammanträdet
med antagandet af första afdelningen af
inledarens resolutionsförslag, så lydande:
»Mötet uttalar sig för önskvärdheten af, att
något göres för att den från folkskolan
afgångna ungdomen måtte bibringas intresse
för och erhålla ledning vid fortsatta
studier.» Axel Tli. Vahlström.
Ett invigningstal.
Det tal, kontraktsprosten K. E. Edlund
nyligen höll vid invigningen af det nya
skolhuset i Örebro (afbildadt och
be-skrifvet i n:r 11 för i fjor), andas så
mycken välvilja mot folkskolan och så
mycken sann förståelse af hennes
arbete och kamp för uppnåendet af det
föresätta målet, att vi funnit oss
föranlåtna återgifva följande sammandrag
af detsamma.
En af vårt lands märkligaste företeelser
är utan tvifvel den hastiga utveckling,
folkskoleväsendet vunnit under de senaste
årtiondena. Örebro stad hade i början af
femtiotalet blott en folkskola med en
ordinarie lärare. Nu utgör dess lärarepersonal
77 personer. Jämföra vi detta präktiga
skolpalats med sina 20 lärosalar jämte
öfriga lokaliteter för undervisningen med det
enda, staden ägde i början af femtiotalet,
den lilla lankasterskolan, så erhålla vi en
talande bild af folkskolans utveckling ej
blott i staden utan i hela landet under det
gångna half seklet. Yittnesbörd om samma
utveckling bära ej mindre de väsentligt
förbättrade lärometoderna, den omsorgsfulla
utbildningen af lärarekrafter, än den med
hvarje är allt rikare och förträffligare
un-dervisningsmaterielen, som i åskådlighet och
ändamålsenlighet snart synes icke lämna nå-
got öfrigt att önska. Hvem borde icke
villigt erkänna, att i denna utveckling finnes
stor anledning till glädje och tacksamhet?
Eller motsvarar icke resultatet af
folkundervisningen de därför gjorda
ansträngningarna, de därför offrade summorna? Olika
besvaras denna fråga allt efter de
svarandes olika värdesättning af de kunskaper,
som folkskolan meddelar de djupa
samhällsklassernas barn, och allt efter de svarandes
olika förväntningar af folkskolebildningen i
fråga om folkets sedliga uppfostran.
Mången är redo att uttala sig mindre
gynnsamt, ja till och ined skarpt
ogillande om folkundervisningens resultat. Man
ser af den s. k. folkskolebildningcn, skall
det svaras från detta håll, öfvervägande
skadliga frukter, fördärfbringande följder.
Uppoffringarna af penningar för folkskolan
äro i det hela förspillda. De unga äro ej
bättre nu, när de få lära så mycket i
skolan, än på den tiden, då de af modern eller
byskolmästaren fingo lära sig läsa
nödtorftigt innantill i förening med nödtorftig
kristendomskunskap. Nej, vida sämre äro
de, högmodiga, sturska, till kroppsarbete
ovilliga, pockande på rättigheter och
ringaktande sina skyldigheter. Ja, folkskolan
anses äga sin dryga del i skulden till de
missförhållanden, som gifva sig tilkänna i
våra dagars samhällsfientliga
arbetarerörelser. Och därför skulle de nu åsyftade,
om de kunde, vilja utplåna folkskolan.
Andra åter hafva benägenhet att ej blott
erkänna det goia, folkskolan i mångt och
mycket fört med sig, utan jämväl
öfver-skatta dess verkningar. Så vilja dessa
hänföra nästan allt, hvarigenom nutiden
fördelaktigt skiljer sig från gångna tider, till den
till alla samhällslager sig sträckande
upplysningen, hvilket begrepp då för dem är
liktydigt med den världsliga upplysningen,
den enda upplysning af värde, de kunna
erkänna. Den upplysning, som vill lämna
utsikter, de där gå öfver denna tid och
denna värld, anses såsom dårskap, och
sysslandet därmed har, menar man, endast
hämmat spridandet af den verkliga
upplysningens välsignelser. En religionslös skola är
för anhängare af denna åskådning idealet af
skola.
Sanningen ligger vanligen mellan tvänne
ytterligheter. Så ock här. Vi ha att
erkänna, med glädje erkänna, att folkskolans
verksamhet haft mycken välsignelse med sig
för vårt folk, men ock att beklaga, att den
icke medfört så rik välsignelse, som man
från början hoppades från det håll, där
man ifrigast arbetade för hennes sak. För
det goda, som skördats, få vi vara
tacksamma. För en rikare och fullare skörd
hoppas vi på framtiden.
Att folkskolan verkat till välsignelse, blir
oss klart, då vi betänka, hvad vi
egentligen hafva rätt att fordra af henne. Ingen
kan säga, att folkskolan i sin uppgift att
meddela borgerlig bildning till den
omfattning densamma kan bibringas den stora
allmänheten har svikit sin bestämmelse. Ty
om ock råhet ännu är rådande ibland
åtskilliga samhällsindivider, visst är, i stort
sedt, den allmänna bildningsnivån i landet
högre nu än förr. Mycken kännedom om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0706.html
