Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 43. (982.) 24 oktober 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
720
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 43
Seminarierna med deras öfningsskolor
inpräntade i de nya lärarne, att en
skola utan strängt genomförd
indelning i årsklasser vore ett oting, men
det visades ej, hnru en lärare
lämpligen skulle ordna undervisningen af
fyra årsklasser - det antal, som då
började anses som normalt för folkskolan
- samtidigt; seminarielärarn Q kunde
det ej, emedan de ej hade någon
erfarenhet därom. De nya lärarne
visade sig därför lika klena som de äldre
att samtidigt sköta fyra årsklasser.
Flera inspektörer började nu anse
denna uppgift olöslig. I stället för att
skaffa sig vidare erfarenhet och
uttänka nya vägar därför, tillgrepo de då
anordningen att låta två årsklasser gå
antingen hvarannan dag eller
hvarannan termin och de två andra den
återstående delen af lästiden. Detta var
ju att hugga af knuten. Både
inspektörer och lärare öfverskattade
betydelsen af de nya undervisningsmetoder,
som vid denna tid importerades till
vårt land, så att de förleddes till att
underskatta vikten af daglig skolgång.
Det blef ett slagord, att det betydde
mindre, hvad och huru mycket som
meddelades; det var sättet för vetandets
inhämtande, som bestämde
undervisningens värde.
Det var under denna tid - slutet
af 70-talet -;> som half lästid infördes
flerstädes i Östergötlands rikaste
bygder, äfven ute på Vadstenaslätten.
Ar 1878 utkom den första
»normalplanen», som med sina många
förtjänster dock hade det felet att
upptaga skolor med half lästid såsom
lik-berättigade med dem, där barnen
erhöllo åtta månaders undervisning. Då
nu folkskolestadgan blott hänvisar
skolråden att taga till rättesnöre någon af
de skolanordningar, som finnas i
normalplanen, så tolkades detta
mångenstädes så, att half lästid, i hvilket
distrikt som helst, är lika laglig som full
lästid. Härmed var signalen gifven till
reducering af skolbarnens lästid.
Sedan har denna reform baklänges
genomförts i den ena landsdelen efter
den andra.
Uppgiften att undervisa fyra årsklasser
samtidigt löstes senare jämförelsevis
tillfredsställande på flera håll, och lärarne
märkte, att med half lästid - 70 ä
100 läsdagar om året - kunde ej
annat än en torr och torftig
minimi-kurs medhinnas. Därför har inom
lärarekåren motviljan mot lärotidens
af-knappning blifvit allt större. Den
yngre generationen af lärare vet dock
mångenstädes icke om annat än half
lästid.
Under tiden hafva nya sociala krafter
verkat i riktning att utbreda
ifrågavarande skolformer. Industriens
uppblomstring har skapat en mängd tätt
bebyggda samhällen. I deras skolor har
barnantalet hastigt tillväxt. I stället
för att bygga nya lokaler och öka
lärarekrafterna har då lästiden delats
midt itu. Den nya normalplan, som
utgafs 1889, lämnade också särskild
anvisning om denna utväg att slippa
ifrån en normal utveckling af
skolväsendet i industriorterna.
Genom arbetskrafternas strömning
från jordbruket till industrien hafva
idkarne af den förra näringsgrenen fått
allt större benägenhet att, så långt som
möjligt, använda barnarbete. Detta
har mångenstädes förledt befolkningen
att vara med om
hvarannandagsläs-ningens införande.
Skolorna med half lästid skulle dock
aldrig nått den utbredning, som de nu
redan äga, om icke inspektörerna så
ofta försummat att, då förslag om
läs-tidens afknappning framkommit i ett
distrikt, påvisa de menliga följderna
häraf för ungdomens uppfostran. Hade
de gifvit lärarepersonalen och
folkbildningens vänner sitt stöd samt haft
förmåga och tid att lämna verkligt
praktiska anvisningar om öfvervinnandet
af tillfälliga svårigheter med lokaler
och lärarekrafter, så skulle lästidens
reducering i de flesta fall kunnat
förekommas.
Men det finnes inspektörer, sorn i
denna f råga icke blott ha
underlåtenhetssynder utan som rent af befordrat
läs-tidens minskning för barnen. Vi skulle
kunna framställa en mängd interiörer,
sorn styrka detta ledsamma
sakförhållande. Det finnes till och med fall,
där skolrådsordföranden och
inspektören, utan att upplysa socknemännen
om sakens innebörd, förmått dem att
vara med om en dylik anordning. När
därpå föräldrarna, såsom förut, velat
dagligen sända sina barn till skolan
och blifvit nekade detta, hafva de för
’sent insett, hvad saken gällde.
Som förklaring till denna besynnerliga
hållning har blifvit anfördt, att
inspektörer skulle mottagit muntliga order (!) att
befordra införandet af
hvarannandags-och afdelningsläsning. Vi kunna
naturligtvis icke sätta tro till detta rykte,
enär dess sanning inneburo, att högt
stående chefer, af samhället beklädda
med uppdrag att särskildt vårda sig
om folkets sedliga och intellektuella
utveckling, skulle tagit sig för att på
en bakväg och genom statens egna
ombud motarbeta, hvad riksdag och
regering under mera än ett halft
århundrade med mycket arbete och stora
uppoffringar befordrat. Men så mycket
torde kunna sägas vara sant, att
inspektörerna allt mer och mer kommit
i ett mycket för intimt beroende af
vissa rent kyrkliga myndigheter, af
hvilka icke alla betrakta folkbildningen
såsom något godt och befrämjansvärdt.
Härmed må vara huru som helst,
tydligt är, att alla folkbildningsvänner
behöfva enigt samverka för att skydda
vår folkskola mot den öfverhängande
faran att få sin lästid ned prutad till
hälften.
Löneregleringar.
För de senaste dagarnas beslut angående
löneregleringar för folk- och
småskollärare-kåren lämnas följande redogörelser.
Kristianstad.
Såsom redan i förra numret i korthet
meddelades, beviljade kyrkostämman delvis
högre löner än hvad skolrådet föreslagit.
Beslutet föregicks af en stunds diskussion,
som först rörde sig om lönen för ordinarie
lärarne.
Stadens folkskoleinspektör, generalmajor
Sjöcrona, talade för bifall till skolrådets förslag
(1,400, 1,600, 1,800 och 2,000 kronor). Saken
kunde ses från två sidor: från löntagarnes,
som ville ha så mycket som möjligt, och
församlingens, som ville betala så litet som
möjligt (kraftiga nejrop!). Ökningen i staten
skulle bli endast 3-400 kr., om detta förslag
bifölles.
Folkskolläraren O. Th. Huldén ville, fast
man möjligen skulle förebrå honom att han
talade i egen sak, framhålla att de
löneregleringsförslag, som från andra städer samlats
och framlagts, hade tillkommit, innan
riksdagen sagt sitt ord i frågan. I de flesta
städer i södra Sverige vore man nu betänkt att
höja lönen med beloppet af statens ökade
lönebidrag, och lärarekåren i Kristianstad
skulle därför, om skolrådets förslag blefve
antaget, bli sämre lottad än i därmed
jämförliga städer, helst den ej hade inkomster som
slöjdlärare. Kåren hade alltid fått de
amplaste loford, men af vackra ord kunde ingen
lefva. Han yrkade därför bifall till lärarnes
löneförslag (1,500, 1,750, 2,000 och 2,250 kr.).
Hr Sjöcrona ansåg ej slöjden böra
sammanblandas med nu ifrågavarande sak, helst
lärarne ej kunde sköta både slöjd och öfriga
lärareplikter. Medgaf dock, att det gällde en
bagatell af blott 1,200 kronor, men ökningen
borde ej göras nu, möjligen nästa år.
Bifall till lärarnes förslag yrkades vidare
af direktör Svante Svensson, som fann
förslaget mycket måttligt: det vore ej
församlingen värdigt att spara enfaldigt och knussla,
när det gällde småfolkets barn. Skillnaden
mellan lärarens och lärarinnans lön vore ej
rätt träffad: läraren vore familjeförsörjare.
Konsul Ljunggren instämde och hälsades
med bravorop.
Hof rättssekreteraren L. Ljungberg skulle
gärna för sin del se, att lärarekårens
begäran bifölles och skulle vara gynnsamt stämd
för än högre löner åt lärarne - ej
lärarinnorna - men som ledamot af skolrådet hade
han ej kunnat gå längre än till dess förslag,
som han förordade.
Sedan kamrer Fogelklou med påpekande
af lärarekallets vikt yrkat bifall till lärarnes
förslag, bifölls detta.
Ordinarie lärarinnelönen hade af
skolrådet upptagits i enlighet med lärarekårens
förslag, hvadan här ingen diskussion
uppstod.
Med afseende på extra ordinarie’ lärares
lön hade skolrådet föreslagit 1,300 och 1,500
kronor; generalmajor Sjöcrona däremot 1,400
och 1,600 kronor,
Assessor Borgström fann det
principvid-rigt att fastställa två lönegrader för extra
ordinarie, utan yrkade han 1,400 kr. Detta
förslag bifölls af stämman.
I fråga om extra ordinarie lärarinnas lön
hade skolrådet föreslagit 1,200 och 1,300
kronor. Hr Ljungberg hade däremot
föreslagit 1,100 för alla, med förbehåll att de,
som redan hafva högre lön, skulle få
behålla den. Detta förslag antogs af
stämman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
