Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 44. (983.) 31 oktober 1900
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
736
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 44
heten slår öfver i skräfvel. Men i så fall är
tonen vanligen så lekande och öfverdriften
så påtaglig, att framställningen blir mer
eller mindre själfironisk. Så t. ex. i
visorna om »Dalabo Jonsson», »Kämpen
Grimborg», »Herr Lage och herr Jon» samt
»Bamunder den unge».
Vid sidan häraf ställas typer af kvinnlig
dygd och duglighet. Så i den allbekanta,
ehuru jämförelsevis unga visan om »Liten
Karin» samt i visan om de båda
väfver-skorna (»De två konungadöttrarna»). En
särskildt för Sverige kännetecknande typ är
»Inga liten kvarnpiga», som genom sin
hänförande sång höjer sig till kungens
vederlike. Folkvisans kvinnoideal är icke den
sippa jungfrun, som endast smäktar och
lider. Den har tvärtom ännu mycket kvar
af forntidens sköldmö (»Liten Kerstin
befriar sin broder» m. fl.).
Ofta råder i visorna en frisk och glädtig
anda. Men äfven sorgen finnes naturligtvis
med. Den framställes i många olika
gestalter. Än är det brottet, som kastar sin
slagskugga öfver lifvet. Så i den af Geijer
upptecknade och för sin skakande kraft
beundrade »Sven i Rosengård». I allmänhet
framträder sorgen dock icke så svart utan
bär det nordiska sängardraget: den
genomskimras af hopp och är »en sorg i
rosenrödt». Modet och trofastheten kämpa sin
strid mot olyckan och ondskan; de brytas
men böja sig icke. »Herr Olof» lockas af
de fagra älfvekvinnorna men vänder sig bort
från deras dårande lek samt väljer sjukdom
och död, och hans trolofvade följer
honom åt.
I flera visor har kärlekens segermakt
blifvit på det vackraste sätt skildrad. Så
t. ex. broderskärleken hos herr Peder, som
i »Hafsfrun» hämtar sin lilla syster upp ur
böljornas djup, dotterskärleken hos stolts
Margareta, som blifvit »Bergakungens» brud
men trots alla glömskedrycker aldrig kan
förgäta »sin sorgebundna mor»,
faderskärleken, som i »Hertig Silfverdal» låter
fadern vakna ur sin graf för att visa sonen
lyckans väg, samt moderskärleken, som i
»Herr Ulf ver och fru Sölfverlind» kommer
den döda modern att i själfva himmelen
höra sina efterlämnade barns jämmer och
drifver henne att begära hemlof af Gud för
att hjälpa de små till rätta. Svårligen kan
man tänka sig något skärare än den
fägring, hvarmed kärlekens triumf öfver alla
hinder, ja, öfver själfva döden, skildras i
»Hertig Fröjdenborg och fröken Adelin»
samt i »Sorgens makt», där man icke vet,
hvilken skönhet man mest skall beundra:
melodiens, omkvädets eller själfva tankens.
Vid sidan af folkpoesien på vers
finnes äfven en folkpoesi på prosa,
nämligen folksagorna samt gåtorna och
ordspråken. Af dessa äro folksagorna med
sitt rika bildgalleri af karaktärstyper och
händelsetyper fullt jämförliga med
folkvisorna, ja i åtskilliga afseenden måhända
dem öfverlägsna, och hvad gåtorna och
ordspråken beträffar äga de ett värde, som
ännu. ej är på långt när nog Uppskattadt.
Till och med den flyktigaste öfverblick
öfver vår folkdiktning ådagalägger, att vi
däri äga en skatt, samlad från snart sagdt
alla ängder af poesiens vida rike, från (Jet
mest uppsluppna löje till den mest
storslagna tragik.
*
För den tredje och sista
föreläsningens innehåll skall i nästa nummer
en sammanträngd redogörelse lämnas.
Fortsatt undervisning för
städernas ungdom.
Signaturen A. (under hvilken döljer
sig en framstående pedagog och
seminarierektor) har i Smålandsposten tagit
till orda i en särdeles viktig
angelägen–het, nämligen angående lämpligaste
sättet att ordna den fortsatta
undervisningen för ungdomen i städerna och
andra större samhällen. Vi taga oss
friheten återgifva uppsatsen i fråga.
I allmänhet har - yttrar
artikelförfattaren - folkskoleväsendet i stadssamhällena
under de senaste årtiondena nått en rik
utveckling. Skolpliktens uppfyllande
öfverva-kas med noggrannhet, så att barnen vid
inträdet i skolåldern allmänt intagas i skolan
och regelbundet genomgå dess klasser.
Lärareantalet är bragt till motsvarighet med
barnantalet, så att hvarje klass har sin
särskilda lärare eller lärarinna. Genom
omfattande skolhusbyggnader är sörjdt för
tillräckligt antal klassrum och tillbörligt utrymme
för barnen. Undervisningsmedlen ökas och
förbättras, och genom ökning af
lärarelö-neroa förvärfvas och bibehållas de bästa
lärarekrafter vid skolorna. Man bör således
kunna antaga, att städernas folkskolor bjuda
sina lärjungar den bästa möjliga
undervisning och ledning.
Det oaktadt förnimmas ofta
anmärkningar mot resultatet af folkskolans arbete. Man
säger, att lärjungarna, då de inträda i
praktisk verksamhet icke kunna använda hvad
de läst i skolan, vare sig emedan skolans
undervisning icke stått i förbindelse med
lifvet eller emedan de icke i skolan
förvärfvat förmågan att använda hvad de lärt.
Anmärkningen i och för sig själf torde
icke sakna allt fog. Men har man rätt att
af folkskolan fordra det, som enligt
anmärkningen brister i densamma? Skolan skall
utveckla de mänskliga krafterna men kan
naturligtvis icke arbeta med annat än det,
som i barnen finnes. Krafter till den
verksamhet, som utvecklas i det dagliga
för-värfsarbetet, finnas endast i mycket
ofullständig mån hos barnet före
12-13-årsål-dern, då utträdet vanligen sker ur
folkskolan, och intresse för densamma kan endast
i ringa mån påräknas. Under sådana
förhållanden är det lika orättvist att begära,
att folkskolan skall göra barnen skickliga
till praktisk verksamhet, som att fordra, att
djuruppfödaren skall göra kalfvar till mjölk-
kor vid ett års ålder. Folkskolan har
utbildat barnens anlag, sådana de äro för
handen, och kan icke inlägga något hos dem,
som icke finnes. Hafva barnen fått lära
att använda sina barnsliga krafter, så skola
de med större lätthet lära att använda de
krafter, som senare framväxa hos dem, men
man har ej rätt att fordra, att de skola
kunna använda sina mognare krafter,
därför att de fått lära använda de barnsliga.
Om detta resonnemang är riktigt, så
följer däraf, att efter folkskoleundervisningen
för barnåldern bör följa en undervisning för
ungdoms- eller rättare Öfvergångsåldern, som
särskildt afser att utbilda de anlag och
färdigheter, som då visa sig och som hafva
användning i det praktiska arbetet. Så
skedde också - fordom. Gossen sattes i lära
eller tjänst, och husbonden bemödade sig
att gifva honom insikt i hvad till hans yrke
hörde, på samma gång som hans
arbets-färdighet uppöfvades. Tillika tog
husbonden eller mästaren vård om gossens
moraliska utveckling, öfvervakade hans
uppförande och lät honom komma under
hemmets inflytande. Nu är det icke så. Inom
industrien är arbetsfördelningen så
förhärskande, att arbetaren ej kan få någon
insikt i yrkets olika delar, och hans
färdighet inskränkes till bestämda detaljer.
Ar-betsgifvaren betalar sina yngre arbetare
likaväl som äldre deras daglön och undervisar
dem lika litet som han vårdar sig om deras
moraliska människa.
Under sådana förhållanden varder det
nödvändigt, att samhället åtager sig, hvad
som förr fullgjordes af den enskilde, såvida
det icke vill taga skada genom brister i
uppfyllandet af plikterna mot de unga.
Skolor för ungdomsåldern måste inrättas lika
väl som för barndomsåldcrn. Men de måste
hafva en annan organisation.
I olikhet med förhållandet med barnen
hafva gossar och flickor i öfvergångsåren
starkt intresse för det praktiska lifvet, i
hvars arbete de också med rätta pläga
insättas. För läxor och läsning hafva de
ringa håg, men de ägna sig gärna åt sådan
sysselsättning, som kan framte ett
handgripligt resultat. Skola de kunna intresseras
för en lärares undervisning, så måste denna
afse sådant, som står i omedelbar
förbindelse med deras verksamhet utanför skolan.
Dessa observationer torde förklara,
hvarför de fortsättningsskolor, som inrättats i
of veren stämmelse med folkskolestadgan och
k. kungörelsen den 11 september 1877, rönt
ringa tillslutning från de från städernas
folkskolor utexaminerade barnens sida. Dessa
skolor hafva väsentligen samma karaktär
som de egentliga folkskolorna.
Lärjungarna få under samma lärare och efter
hufvudsakligen samma metoder fortsätta sin
läsning af kristendomskunskap, modersmål,
räknekonst och geometri, historia och
naturkunnighet samt sin öfning i skriftlig
behandling af modersmålet och i teckning.
Dessa läroämnen ställas icke i tillräcklig
förbindelse med det praktiska lifvet, och
såväl barn som målsmän hafva därför
ansett gagnet af besöken i fortsättningsskolan
vara ringa. Skall man af
fortsättningsskolorna kunna vinna fördel för det praktiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0740.html
