Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 46. (985.) 14 november 1900 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
772
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 46
vårt vetande någonsin kunna famna, att vi
människor för danandet af en lifsåskådning
alltid ytterst äro hänvisade till aningens och
inbillningskraftens verksamhet samt att den
lifsåskådning, som i folkpoesien träder oss
till mötes, i afseende på själfva
andemeningen och grunduppfattningen är väl så
god och sann som någon, hvilken funnit
uttryck i senare åldrars mera invecklade
tankebyggnader. Den är i alla händelser den
enda, som är naturlig för den späda
ungdomen. Må vi låta denna se världen och
lifvet med sina egna ögon; må vi låta den,
så länge den det kan, lefva i sin lätta,
vårliga poesi!
Högsta domstolen
om minderåriga förbrytares
behandling.
De förslag, som blifvit afgifna af
Tvångsuppfostringskommitténs
»krimi-nalistiska» afdelning och som röra
minderåriga förbrytares behandling, hafva
nu varit föremål för pröfning i högsta
domstolen, hvilken ock i ett till
justitiedepartementet nyligen inlämnadt
protokoll däröfver afgifvit sitt omdöme.
Som bekant gjorde k. m:t i sitt för
Tvångsuppfostringskommittén
utfärdade förordnande en påfallande skarp
skillnad mellan minderåriga förbrytare
å ena sidan samt vanartade och
sedligt försummade barn å den andra.
Denna skillnad utpräglades ytterligare
genom det egendomliga och ovanliga
sätt, hvarpå kommittén sammansättes, i
det den nämligen utgjordes af tre slags
ledamöter: a) fyra gemensamma:
biskop Billing, generaldirektör
Wieselgren, landssekreteraren Bagge och
hemmansägaren Hans Andersson, b) tre
speciellt »krirninalistiska»:
häradshöfding Rudebeck, direktör Fant och
godsägaren Östberg, samt c) tre speciellt
»pedagogiska»: rektor Wickbom,
inspektör Insulander och folkskolläraren
Fridtjuv Berg. Kommittéarbetet
försiggick hufvudsakligen på två skilda
afdelningar, resultatet framlades i två
skilda betänkanden, dessa aflämnades
vid olika tider och trycktes hvart för
sig samt hafva af k. m:t blifvit
alldeles oberoende af hvarandra utställda
till vederbörande myndigheters
hörande. Justitieministerns afsikt har
påtagligen varit att få fram förslaget om
minderåriga förbrytares behandling till
afgörande utan samband med förslaget
om behandlingen af vanartade och
sedligt försummade barn.
För hvar och en, som tänkt sig
något närmare in i
tvångsuppfostringsfrågan, har det måst synas tämligen
tvifvelaktigt, om den utomordentligt
skarpa åtskillnad, som sålunda blifvit
uppdragen af justitieministern samt
efter hans anvisning af kommitténs
»krirninalistiska» afdelning, varit rätt
lycklig.
Det; visar sig nu, att äfven högsta
domstolen delar detta tvifvel. Den
hufvudinvändning, som inom
densamma riktats mot nämda afdelnings
förslag, kan i korthet sammanfattas
sålunda: behandlingen af ett barn under
femton år bör vara pedagogisk, icke
kriminalistisk, och detta utan afseende
på den mera tillfälliga omständigheten,
om det varit eller icke varit inför
domstol tilltaladt.
Den ledamot af högsta domstolen,
som kraftigast häfdade denna
uppfattning, var justitierådet Billing, en
broder till Tvångsuppfostringskommitténs
ordförande. Hans anförande var i
hufvudsak af följande innehåll:
Då det föreliggande lagförslaget först
föredrogs inför högsta domstolen, var det
ännu icke kändt, hvad kommittén ämnade
föreslå ifråga om sådana vanartiga och i
sedligt hänseende försummade barn, som
ej inför domstol öfvertygats att ha föröfvat
någon efter allmän lag straffbar gärning.
Emellertid kunde redan dä på goda grunder
antagas, att åtminstone formerna för det
fattade beslutet om
tvångsuppfostringsåtgär-der beträffande dessa kategorier af barn
skulle blifva väsentligt olika dem, som
föreslagits i fråga om minderåriga förbrytare.
Detta antagande har äfven vunnit
bekräftelse. Af kommitténs förslag angående
vanartiga och i sedligt hänseende försummade
barns behandling finner man, att
kommittén förordat, att tillsyn och vård af sådana
barn skall inom hvarje kyrkoförsamling
anförtros åt en för detta ändamål förordnad
barnavårdsnämd, bestående af pastor samt
minst fyra valda män och kvinnor.
Det synes emellertid vara af synnerlig
vikt, att bestämmelserna om såväl
kriminella som icke kriminella, vanartiga och
sedligt försummade barn blifva i möjligaste
måtto likformiga. Det kan näppeligen
sägas vara i förhållandenas egen natur
grundadt att så strängt som det ifrågasattes j
skilja mellan minderåriga förbrytare och så- j
dana vanartiga barn, som ej öfvertygats om
egentlig brottslighet; i hvarje fall icke då
fråga är om barn under 15 år.
Ingen lär nämligen betvifla, att antalet
af de utaf barn begångna snatterier och
andra smärre förbrytelser, hvilka icke
komma under åtal inför domstol, är
mycket stort och ojämförligt större än det, som
blir föremål för laglig beifran. Det kan
följaktligen i särdeles många fall sägas bero
på en ren tillfällighet, om ett vanartigt barn
är att hänföra till förbrytarnes klass eller ej.
Det behandlingssätt, som föreslås såsom
det ojämförligt kraftigaste och mest
verksamma, är för såväl kriminell som icke
kriminell vanartig ungdom barnens skiljande
från sin förra omgifning och insättande i
under offentlig kontroll stående
uppfostringsanstalter. Dylika åtgärder skulle
enligt kommitténs förmenande icke anses som
straff i egentlig mening utan såsom ett
pedagogiskt behandlingssätt, betingadt icke
eller åtminstone företrädesvis icke af
någon enstaka gärning från barnets sida utan
fastmera däraf, att det befunnits lefva i
en omgifning, där någon kraftig reaktion
mot de onda böjelserna ej är att förvänta.
Men om så är förhållandet, måste det
erkännas vara synnerligen angeläget, att
beslutanderätten lägges i händerna på en
myndighet, som antages äga nödig förutsättning
för att i hvarje förekommande fall bilda
sig en riktig uppfattning om
nödvändigheten af en dylik åtgärd.
Domstolarna, åtminstone i större städer
- och det är ju hufvudsakligen där lagen
tankes komma till användning - kunna
icke antagas äga dessa förutsättningar. Ej
heller lära domstolarna i allmänhet själfva
vara i tillfälle att företaga de noggranna
undersökningar, som dock otvifvelaktigt böra
äga rum, innan de besluta sig för en så
allvarsam åtgärd som att draga barn undan
f or aldra vården.
En annan betänklig omständighet, som
blir en följd af det stränga åtskiljandet af
kriminella och ej kriminella, vanartiga barn,
är att öfverpröfningarna försiggå inf or olika
myndigheter och i olika former, allt efter
som beslutet om barnets insättande i
uppfostringsanstalt meddelats af domstol eller
barnavårdsnämd, l förra fallet skall talan
fullföljas å vanlig domstolsväg, till
hofrätten och högsta domstolen, i det senare
fallet hos administrativa myndigheter. Det
är svådigen lämpligt, att ärenden, som i
själfva verket äro ensartade, skola
handläggas i alldeles olika ordning, och stor
fara är för handen, att den likformighet,
som i dessa ömtåliga frågors behandling
är så önskvärd, under sådana
omständigheter ej kan uppnås.
Ur ännu en synpunkt äro förslagen mindre
tillfredsställande. Riksdagen har i
skrifvelse af den 13 maj 1898 väckt frågan om
införande af mera affliktiva straff.
Kommittén har föreslagit, att, där någon, som
fyllt 15 men ej 18 år, begått brott och
därför dömes till böter, domstolen efter
omständigheterna kan förordna, att han i
stället ägas, och har kommittén fäst synnerlig
vikt vid denna bestämmelse.
Här är icke platsen att ingå på någon
undersökning, huruvida de stora
förväntningar, man för närvarande å många håll
synes göra sig om verkan af prygelstraffets
återinförande, må anses grundade. Därom
torde väl dock alla, hvilken ståndpunkt de
än intaga i frågan, vara ense, att, om
öfver hufvud detta slags straff skall med vårt
rättssystem inf u; lif vas, det företrädesvis bör
användas på unga förbrytare. Under
sådana förhållanden synes det knappast
välbetänkt, att, utan att afvakta utredningen
af det af riksdagen uppställda spörsmålet,
redan nu söka lösa den därmed nära
sammanhängande frågan om minderåriga
förbrytares behandling.
På denna grund och med hänsyn
jämväl till de inkonsekvenser i fråga
om behandlingen af unga förbrytare,
hvartill förslagen skulle leda, ansåg
justitierådet sig icke kunna tillstyrka, att
den krirninalistiska afdelningens
förslag blefve till riksdagens antagande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
