- Project Runeberg -  Svensk Läraretidning / 19:e årg. 1900 /
809

(1891-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 48. (987.) 28 november 1900 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

N:r 48

SVENSK LÄRARETIDNING.

809

dersson och till skattmästare folkskolläraren
J. J. Blomberg, alla i Karlskrona. Därjämte
utsagos fem utskott,, nämligen
programutskottet, utskottet för utfärder m. m.,
ekonomiutskottet, utställningsutskottet och
inkvarteringsutskottet.

- Om feriearbetet och dess verkningar
diskuterade Stockholms läraresällskap vid sitt
sammanträde i lördags. Efter ett
inledningsföredrag af d:r S. A. Stalin och en ganska
liflig diskussion förelågo två resolutionsförslag:
det ena af lektor C. A. M. Lindman, att
sällskapet skulle uttala som önskvärdt, att
nuvarande feriearbeten något inskränkas, i
synnerhet på nederstadiet, samt att större
valfrihet lämnas lärjungarna, och det andra af
lektor E. Bråte, att sällskapet uttalar som
önskligt, att de närvarande stadgandena om
feriearbetet granskas med ledning af vunnen
erfarenhet. Sällskapet antog med 19 röster
lektor Lindmans förslag; motförslaget erhöll
12 röster.

SVERIGES ALLMÄNNA
FOLKSKÖLLÅRAREFÖRENING

Afsägelse.

Centralstyrelsen har mottagit följande
skrifvelse:

Med anledning af förrättadt revisorsval
inom S. A. F. får jag härmed, i
öfvensstäm-melse med ett i Svensk Läraretidning af den
6 juni detta år infördt undanbedjande af
återval, afsäga mig det revisors uppdrag -
om än så hedrande - som jag tvänne gånger
offentligen undanbedt mig.

Stockholm den 15 november 1900.

And- Lindén.

På grund häraf kommer förste
revisorssuppleanten att deltaga i närmast stundande
revision, och vid nästa allmänna val måste
i enlighet med stadgarnas föreskrift väljas
två revisorer, däraf en för åren 1901-03
och en för åren 1901-02, den sistnämde
i st. f. hr A. Lindén.

En språkman om våra
skolspråk.

Huru lägges grunden? Språkliga
anmärkningar om våra folkskolebarns första
lektyr af Gustaf Cederschiöld, professor i
nordiska språk. Lund, C. V. K. Gleerups
förlag (25 öre).

Professor Gustaf Cederschiöld är en af
de främsta auktoriteterna på svenska
språkforskningens område, icke minst hvad vårt
nu lefvande tungomål beträffar. Att han
därjämte lifligt intresserar sig för
undervisningen i modersmålet, och detta t. o. m.
på folkskolans stadium, därom vittnar bland
annat hans bekanta i förening med fröken
V. Olander utgifna arbete: »Svensk
uppsatsskrifning på skolans lägre och mellersta
stadier. 1. Handbok för läraren. II.
Öfningsbok för lärjungen.*

Under sådana förhållanden säger det sig
själft, att man med stora förväntningar
genomläser den lilla skrift, ined ofvan
anförda titel, som han nyligen utgifvit.

l Och förväntningarna blifva icke svikna.
| Författaren berör här ett ämne, som är af
lika stor som ofta förbisedd betydelse.

Det är, som man väl vet - så börjar han -
ingen lätt sak att bringa vårt folks barn så
långt, att de förstå, hvad de läsa. Och en
ännu svårare uppgift är det ju att lära
barnen i tal och skrift riktigt använda språkets
ordförråd.

Måhända skulle dessa svårigheter kunna
något minskas, om man sökte tränga djupare
in i deras verkliga orsaker och af den
sålunda vunna insikten droge de slutsatser,
som kunde blifva af praktisk betydelse för
undervisningsmetoden.

För detta ändamål måste man enligt
författarens mening för sig klargöra skillnaden
mellan våra olika skolspråk, i främsta
rummet mellan det, som barnen vid sitt
inträde i skolan känna, och det, som de i
skolan böra i möjligaste mån lära känna.
Det förra är det lokala talspråk, som deras
omgifning begagnar i det dagliga lifvet.
Det senare är dels den förädlade form däraf,
som heter den bildade talsvenskan, dels den
den härifrån ganska skiljaktiga, för läsning
och skrift afsedda skriftsvenskan. Vidare
bör uppmärksammas, att skriftsvenskan inom
sig rymmer flera olika stilarter, af hvilka
åtskilliga i afseende på ordförråd och
ord-fogoing närma sig det lediga talspråket,
medan andra genom påverkan af
fornspråket eller af utländska språk erhållit en mera
stel eller främmande hållning.

Synnerligen beaktansvärd är författarens
anmärkning, att man inom skolan måste
göra en bestämd skillnad mellan den
språkform, som barnen tillåtas bruka till
muntliga svar och redogörelser, samt den, som
de tillhållas att använda vid (läsning och
vid) skriftliga öfningar. Att söka
förvandla den förra till korrekt skriftsvenska
är icke blott lönlöst utan ock oriktigt; den
skall blott småningom rensas från rent
lokala egenheter och sålunda bringas att närma
sig den allmänt gängse talsvenskan. I detta
afseende hafva nog särskildt våra småskolor
rätt mycken välment försyndelse på sitt
samvete. ,

Vid inlärandet af (läse- och) skriftspråket
är det icke på dess mera högtidliga
stilarter största vikten bör läggas utan framför
allt på de former, som äro mest besläktade
med det för barnet mera bekanta talspråket.
Författaren uppställer i enlighet härmed
följande fordringar på barnens skollektyr
(deras läro- och läseböcker):

1) Den begagnade språkformen må blott
gradvis upptaga de för talspråket främmande
orden och konstruktionerna, så att de, som
barnen lättare kunna förstå och tillägna sig,
komma före dem, som äro svårare.

2) Sådana ord och konstruktioner, sorn
barnen knappast kunna förstå och tillägna sig,
må förekomma så sparsamt och så sent som
möjligt.

Det borde väl vara gifvet, menar
författaren, att dessa själfklara fordringar länge
sedan skulle blifvit uppfyllda ar5 folkskolans
läro- och läseböcker. Men så är, fortsätter
han, ingalunda förhällandet.

Som stöd för detta omdöme anför han
några exempel, hämtade från en liten del
af de kurser, som pläga läsas i folkskolans
första klass.

Början göres med de tre första
prosastyckena i Läsebok för folkskolan: n:r 2
(»Tvisten»), n:r 3 (»Hästskon») och n:r. 4
(»Sanningskärlek»). Genom en analys, hvars
riktighet i hufvudsak ej torde kunna
bestridas, visar han, huru osvenska i
språkformen och huru orediga i anordningen
dessa från tyskan öfverflyttade stycken äro.
Utrymmet medgifver icke anförandet af mer
än ett par af de gjorda anmärkningarna.

Stycket n:r 3:

»Under det de gingo, tog fadern upp ett
körsbär och lät det falla på vägen; hellre
ungefär så här: »Bäst som de nu gingo där,
tog bonden fram ett körsbär och släppte det,
så att det kom att ligga på vägen.»

Stycket n:r 4:

»En dag gaf fadern (- »der Väter» i st. f.
»hans far») honom en liten yxa. Däröfver
gladdes Georg hjärtligt. Han sprang ut på
gården med sin skatt i handen och profvade
dess skarpa egg på allt, som låg i hans väg.»
Den kursiverade meningen är ytterst krystad
i sina ordalag. Men också i öfrigt är
framställningen klumpig. Yxans förträfflighet bör
naturligtvis nämnas före gossens glädje öfver
den. Ungefär sålunda borde sammanhanget
ha redigerats: »En dag fick han af sin far
en liten vacker yxa med skarp, glänsande
egg. Georg blef] mycket glad, sprang ut på
gården och började försöka sin kära yxa
på - - -»

Sedan det berättats, hur gossen huggit härs
och tvärs i det stora päronträdet, säger boken
vidare: »Men då han efter en stund tröttnade
vid det ovanliga arbetet, gick han åter in till
sina syskon att hvila sig.» Det kan visserligen
vara riktigt, att gossens anfall på päronträdet
såsom »arbete» betraktadt var något
»ovanligt»; men det lär väl ej vara detta, ut gif var
-ne ha velat säga. Deras mening har
säkerligen varit: »Men han tröttnade snart,
eftersom han var ovan vid att hugga. Då slutade
han upp och gick åter in - - -»

- - - »Denne gosse blef sedermera en
utmärkt man, som under namnet Georg
Washington befriade sitt fädernesland och
med vishet rådde öfver millioner
människor». Förbindelsen »råda öfver» är numera
icke så vanlig (kurant), att den förtjänar
upptagas i det för barnen afsedda ordförrådet.
Värre är det dock med de kursiverade orden
i meningens början: de innebära, att »Georg
Washington» icke var gossens namn, utan
ett namn, som mannen antog, eller under
hvilket han var känd, då han utöfvade den
berömliga verksamheten.

Hvad den poetiska stilen angår har
författaren likaledes hämtat sina exempel ur
tre stycken i den för folkskolans första
årsklass afsedda delen af Läsebok för
folkskolan: n:r l (»Guds godhet» af B. E-g),
n:r 12 (»Ett barns aftonbön» af Böttiger)
och n:r 13 C (»Biet och dufvan» af fru
Lenngren). Bland dem är det tredje till
sin språkform föråldradt, det andra något
öfver barnens fattning och det första rikt
på skrufvade vändningar.

»Hvem lärde blomman dofta så och le i
skrud så skön?» Att sprida doft uppfattas
väl af barn (och äfven af äldre) snarast som
en passiv egenskap, hvilken ej gärna kan
läras bort. Att blomman ler - liksom det
strax efteråt i poemet säges, att solen ler,
och i Bottigers dikt, att stjärnans ljus ler
genom natten - dylikt ha visserligen vi gamla
| hört af hundra skalder och rimmare, men
för barnen blir det nog i början konstigt;
man måste nämligen ihågkomma, att verbet
le i sin egentliga betydelse är nytt för de
flesta barn, då det ju ’ej tillhör deras
talspråk. Skrud så skön (liksom strax efteråt
sång så klar) skiljer sig från det prosaiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:43:25 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1900/0813.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free